Predikan, en vecka för sent

Predikan 2 i fastan 2013-02-20

Kvinnan med balsamflaskan. I evangelisten Markus version av den här berättelsen, säger Jesus att ”överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne”.

Det anande knappast fariséen som bjudit hem Jesus, när han närmast äcklad konstaterade att den som låter en sådan kvinna röra vid sig, kan inte vara en sann profet. Det anade förmodligen inte kvinnan själv heller – förmodligen tänkte hon inte en tanke på det, när hon storgrät vid Jesu fötter. Hennes fokus var någon helt annanstans – nämligen på Jesus, och bara där. Med tårar, kyssar, hår och balsam. Allt på en gång. Kladdigt, kroppsligt, högljutt.

De som satt omkring, blev påtagligt störda. Vi som hör berättelsen idag, kan också bli störda. Fast förmodligen inte riktigt på samma sak.

De som låg till bords med Jesus, störde sig på att han lät en synderska röra vid honom, och på att kvinnan brakade in på en fest hon inte var bjuden till och struntade i alla konventioner för att få komma till Jesus sin kärlek och längtan efter kärlek och upprättelse. Hon var för mycket, helt enkelt. Hon borde ha vetat sin plats och det borde Jesus också – tyckte åtminstone Simon.

Vi som läser texten nu, vi vet hur det hängde ihop. Vi har hört orden om ”hon har fått förlåtelse för sina synder, för hon har visat stor kärlek”. Vi vet att Jesus inte gjorde skillnad på människor utifrån kön, social ställning eller syndaregister. Våra triggerpunkter ligger inte riktigt där. Men betyder det att vi är bra på att hantera den sortens tro och längtan som får människor att bokstavligt eller bildligt slänga sig på golvet och kyssa fötter? Kan vi hantera ett förkrossat hjärta – vårt eget eller någon annans?

För, så vitt vi kan veta, så är det just det som det handlar om här. Kvinnan med balsamflaskan har sökt upp Jesus för att få hjälp. Hon söker upprättelse, nåd och kärlek. Hennes kamp mot synden, den hon själv begått och den som begåtts mot henne, hade på något sätt som vi inte vet något om, fört henne till Jesus. Hos honom såg hon, eller anade i alla fall, Guds kärlek och nåd. Hon kom inte, som fariséerna, för att pröva om Jesus uppfyllde hennes högt ställda krav. Hon kom inte för att se om Jesus och det han stod för var något för henne, eller för att se om något med honom kunde passa in i hennes liv. Nej, hon kom för att hon var tvungen, för att hon behövde honom. För att hon insett, förmodligen den hårda vägen, att han var hennes enda hopp, hennes enda räddning. Så hon släppte greppet om all eventuell stolthet, all självkontroll och alla försök att klara sig på egen hand, och slängde sig ned vid Jesu fötter, utan något annat att erbjuda än sin kärlek.

Och det är här jag tror att det finns något som provocerar oss som lever idag, i självkontrollens och individualismens tid. Underkastelse, förkrosselse och radikal ödmjukhet är inte beteenden eller känslor som vi talar om särskilt ofta, och när det sker gör vi det sällan i positiva ordalag. Det passar liksom inte in i idealbilden – en bra människa ska vara hel, självständig, harmonisk, trygg och oberoende. Inte ligga och kräla på golvet och kyssa någons fötter och liksom tigga och be om kärlek. Dessutom lever vi i en värld där den kärlek som får en att tigga, be och underkasta sig kan resultera i förnedring och utnyttjande. Sådan kärlek kan göra oss illa, driva oss till det som faktiskt är farligt.

Men, idealbild eller ej, komplicerat eller ej – inför livet och allt som sker med oss där, är vi, allihopa, precis så hjälplösa som kvinnan med balsamflaskanstår för att hon faktiskt är. Vi kan inte på egen hand undvika att drabbas av det onda, och ännu mindre från att låta det onda drabba andra. Vi kan inte lura vare sig livet, synden, oss själva eller döden. Trots allt gott livet kan innebära, och trots alla gåvor Gud gett oss – vårt förstånd, våra begåvningar, våra styrkor och vår förmåga att skilja hyfsat mellan gott och ont – så är vi i slutänden ändå utlämnade. Åt oss själva, åt varandra, åt allt det som vill förnedra och förgöra oss. Vår kamp lyckas inte om vi kämpar ensamma. Ingen kan rädda sig själv från döden.

Därför är kvinnan med balsamflaskan en förebild i tro. Hennes tro är inte stark, självständig och harmonisk. Den är inte snygg och smidig och den är inte i takt med tiden. Hennes tro är kamp, balsam, tårar, snor. Den får henne att släppa både värdighet och självkontroll. Hennes tro handlar om att våga säga som det är och vara den hon är – men också om att låta Jesus vara den han är. Nämligen den ende som aldrig visar bort, förnedrar eller utnyttjar en kämpande tro. Den ende har makten – men framför allt kärleken – att förlåta synder, upprätta den som fallit och rädda hela världen från den eviga döden.