22 juli

För ett år sedan satt jag med min pappas bärbara dator i knät och försökte formulera en facebookstatus, eller ett blogginlägg, utifrån de allt mer fruktansvärda rapporterna från Oslo och Utöya. Ut kom absolut ingenting. Det fanns inga ord som inte lät platta och pretentiösa, inga ord som räckte och inga ord som inte kändes sliskiga. Det kändes inte som jag hade rätt till dem, jag som satt i trygghet i mammas kök, med min man och min bror på plats och min pappa på väg från Eskilstuna, långt ifrån dödandet och skräcken.

Jag tycker fortfarande det är svårt att säga något om Utöya och Oslo. Det här är ungefär den sjunde versionen av det här blogginlägget, till exempel. Precis som det är svårt att säga och skriva om Syrien, Irak och alla andra platser där död och skräck tagit herraväldet. För jag förstår det inte. Jag har aldrig varit så rädd, som de som är mitt i den verkligheten rimligen måste vara. Mitt liv har aldrig varit så hotat, jag har aldrig varit någons legitima offer. Jag vet inte hur det känns. Jag kan fantisera om det, ta mitt livs värsta stunder och försöka multiplicera dem med 100. Men jag förstår fortfarande inte, och skräcken, sorgen och smärtan från alla världens Utöya och Homs, den är inte min och jag vill inte låtsas som om den vore det.

Det betyder inte att jag vill avstå från empati och medkänsla, och absolut inte från förbön. Inte alls. Men jag tror att det förklarar varför jag har så svårt att hitta orden, och varför jag får någon sorts motvilja mot att göra mig själv till den del av lidandet. Jag är inte drabbad. Jag lever, jag är fri, jag är frisk - och därför är det mitt uppdrag att min medkänsla omsätts i handling och sanning.