Självinsikt

"...Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv."

Säga vad man vill om Paulus - men inte led han brist på självinsikt. Ej heller på förståelse inför det faktum att lärjungakretsen i Jerusalem förhöll sig något skeptiska till hans omvändelse och kallelse. Tvärtom - Paulus såg sig själv som den "hädare och hänsynslöse förföljare" han var - men med samma klarsyn såg han sin kallelse, och sin värdighet inför Kristus. Det ena uteslöt liksom inte det andra. Och i detta, skriver han, är han "den första, urtypen för dem som ska komma till tro på honom och vinna evigt liv".

Inom oss alla finns en hädare och förföljare - av Kristus såväl som av våra medmänniskor och oss själva. Vi kanske kan hantera den, men den är alltid där. Snar att fälla domar, snabb att blunda, långsam att handla, trög att älska. Men inom oss finns OCKSÅ en människa värd förtroendet att tjäna Kristus i världen, utrustad med gåvor och förmågor som gör oss unikt lämpliga för just våra uppdrag.

Orden i 1 Tim:1 är både själavårdande (kunde Jesus leva med Paulus CV, kan han nog hantera mitt...) men också utmanande. För vad händer, när det kommer en Paulus av idag, och knackar på vår kyrkas, eller vår församlings dörr? En hädare, en förföljare, en som inte varit med från början och som kanske till och med motarbetat oss? En som är fel och utanför på fel sätt? Som hör till dem som vi definierar oss själva mot, så att säga?