tisdag, juli 10, 2012

Vad är du så rädd för?

Vad är du så rädd för?

Det kan vara en välmenande, omtänksam eller bara nyfiken fråga. Men den kan ofta ställas med ett lätt roat, lite överlägset tonfall. Som om rädsla vore en helt förkastlig känsla. Eller åtminstone lite fjantig, och framför allt en helt förkastlig känsloorsak till oönskade beteenden och/eller principer. 

Jag har varit rädd av mig i hela mitt liv. Både när jag haft goda skäl, och när jag inte haft några alls. Jag är och har varit rädd för ytterst specificerade saker (fåglar, röda varningslampor på instrumentbrädan, telefonsamtal på natten) och ibland utan att ens riktigt veta varför jag är så rädd. Kanske är jag mer rädd än genomsnittet. Kanske är tror jag bara det, eftersom jag lever i en värld och en tid som hela tiden påminner om att rädsla är pinsamt, fult och förkvävande. Jag vet inte. Däremot vet jag att jag är trött på att skämmas för min rädsla, och ännu mer på att höra hur människors personligheter, ställningstaganden eller helt enkelt deras tro, avfärdas med ett överlägset "vad är du så rädd för"?

Visst. Rädsla kan driva människor till både grymhet och feghet. Min rädsla har absolut hindrat mig från att göra massor med saker jag kanske velat. Somlig rädsla har dessutom gått ut över mina närmaste - uteserveringar har t.ex. inte varit så frekvent besökta i min barndom. Men säkert lika många gånger har rädslan skyddat mig mot sånt som verkligen inte varit bra. Inte minst har den utmanat mig, krävt en massa mod av mig som jag egentligen inte trodde jag hade och, hoppas jag, gjort mig mindre benägen att döma ut, eller avfärda, rädsla hos andra.


Var inte rädd, säger Jesus, flera gånger.  "...den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet" står det i Första Johannesbrevet. Användbara citat för den som vill använda rädsleföraktet i en kyrklig kontext - det sker rätt ofta, i olika sammanhang. För att göra rädsla till ett tecken på olydnad, eller kärlekslöshet.

Men vi har inte nått kärlekens fullhet. Vi kommer aldrig göra det. Jesus är kärlekens fullhet. Han vet hur det är att vara rädd - och han vet att vi inte behöver vara det. Därför kan han säga så, utan förakt eller anklagelser. Det betyder inte att vår rädsla skulle diskvalificera oss från gemenskap med honom - hade det varit så, hade det liksom inte blivit någon kyrka, och himlen vore sorgligt tom. Rädda människor har följt Jesus sedan Petrus tid och kommer fortsätta med det. Inte för att Jesus fördömer rädda människor, eller ger någon sorts quick-fix mot all rädsla utan därför att han ser att den finns där, och ger den det som den söker - nämligen kärlek och hopp.

10 kommentarer:

Kyrkoherdens tankar sa...

Den som inte är rädd behöver inte heller vara modig.

Miriam W Klefbeck sa...

Som Mumintrollet (?) så vist sa. Mod förutsätter rädsla, faktiskt.

Elisabeth sa...

Tack för kloka ord, Miriam!

Sofia sa...

Jag vet inte om dina tankar är föranledda av det jag skrivit på sistone om rädsla (som jag fick impulsen av från kommentarer på Dag Sandahls blogg) men min utgångspunkt är bara att jag i HELA mitt liv har fått höra en massa om att jag är ju så mooodig och tuff och så vidare; folk uppfattar mig som så himla stark. Jag uppfattar det som rent kränkande att andra har så lätt för att lägga ifrån sitt eget ansvar med ett käckt 'jag vågar/kan/orkar/vill inte, men du talar för mig!'. Och så en massa smicker. De har ingen aning om vad jag klarar av, de skiter i det, men de har hittat ett sätt att komma undan. Det är vad jag talar om. Inte att trampa på folk när de är som svagast.

Miriam W Klefbeck sa...

Nej, det var inte det som var min utgångspunkt, utan en helt annan diskussion på twitter.

http://gunnelsplats.spaces.live.com/default.aspx sa...

Det är en mycket bra fråga:"Vad är du rädd för?"
Jag fick den gång på gång, när jag inte vågade testa mitt manus på ett bokförlag.
1) Jag var rädd för mina äldre syskon, att jag skulle skämma ut dem.
2) Jag var så rädd, att någon i personalen från år 1956 skulle bli ledsen över vad jag sett och upplevt av allas bältesspänningar i smala sängar. "Systemet var sådant." Och det borde jag tiga om.
Tyvärr råkar unga flickor ut för "systemet" fortfarande. Tack vara den upprepade frågan: "Vad är du rädd för" tvingades jag analysera min rädsla och låta trycka boken: "Pat. är frisk och pigg för övrigt"
Jag är inte rädd i vanliga fall men som ett barn utan förstånd som hindrar...

Marie Fredin sa...

Att våga vara rädd och erkänna sin rädsla, det är modigt!
Gud ropar ju hela tiden på oss: "Människa var är du?" Och väntar på att vi ska våga svara: "Här är jag", naken i all min ofullkomlighet och totalt beroende av Gud.

Marie Fredin sa...

Att våga vara rädd och erkänna sin rädsla, det är modigt!
Gud ropar ju hela tiden på oss: "Människa var är du?" Och väntar på att vi ska våga svara: "Här är jag", naken i all min ofullkomlighet och totalt beroende av Gud.

http://gunnelsplats.spaces.live.com/default.aspx sa...

Dagens löfte i mina anteckningar:
Matt 10:31
Fear ye not therefore, ye are of more value than many sparrows.

A. sa...

Själv kan jag tycka att jag är rädd för så konstiga saker. För vad andra skall tycka, men inte för att gå ensam hem mörka kvällar. För mina välordnade kursare (ja, jag erkänner!), för att undervisa eller hålla föredrag (o fasa!) men inte för aggressiva patienter. Och frånvaron av rädsla för saker som borde skrämma mig - det här vanliga, att anhöriga skall bli sjuka eller förolyckas etc. - jag undrar om det inte handlar om ren och skär dumhet. Jag är liksom för aningslös för att ens börja fundera över det. Och det är ju, när man tänker på det, kanske lite pinsamt?

Sofia: Jag läste dina inlägg nu, efter att ha sett din kommentar här, och åh vad jag känner igen mig. Och för att knyta an till blogginlägget: Vad det ibland stör mig att inte få vara så rädd som även jag egentligen är, utan tvingas stiga fram för att annars ingen gör det. Ofta med tanken att vem är jag att stiga fram, vem är jag att uttala mig, jag som är så långt ifrån perfekt själv, så många andra kunde göra det bättre. Men så många andra gör det inte, fastän de kunde göra det bättre, och kvar blir (den skräckslagna) dilettanten att göra det som de bättre skickade inte vill eller vågar.