Dark and twisty

Jag fick (ännu) en box med Grey's Anatomy i födelsedagspresent, och trots att jag sett de avsnitten för mindre än ett år sedan, så har jag ägnat en stor del av min lediga tid på SGMW (Seattle Grace Mercy West Hospital). Eller Lösaktiga Sjukhuset, som min man säger.

Visst, det är en sjukhussåpa med allt vad det innebär av väldigt många partnerbyten inom en tämligen liten krets, extrema diagnoser, tvivelaktig medicinsk och (framför allt) etisk praxis och dessutom en väldig massa romantik och dramatik. Men den har vissa kvaliteter som gör den annorlunda. Åtminstone för mig.

För det första är den rolig. På ett torrt, självironiskt och rätt realistiskt sätt, när de både självmedvetna och övertrötta läkarna försöker kommunicera. För det andra, så är huvudpersonerna befriande felbara och, som protagonisten Meredith säger - mörka och skruvade. Ingen är god. Tvärtom får läkarnas egoism,  och självcentrering en ganska framskjuten plats. Ingen är fri från neuroser, svagheter eller konstigheter - och det märks, utan att det blir extrremt, sentimentalt, eller får så värst dramatiska konsekvenser. För det mörka och skruvade har alldeles vanliga orsaker - frånvarande såväl som alltför närvarande föräldrar, osäkerhet, rädsla för att binda sig, äktenskap som blir lidande av arbetstiderna, ofrivillig såväl som önskad barnlöshet, syskonrivalitet...helt vanliga mörka skruvade saker som man pratar - eller inte pratar - om. Visst blir det fel och sorgligt ibland, men oftast så går det ändå, till slut, rätt bra. Även mörka och skruvande människor kan, och får, ha det ganska bra, och ganska roligt. Åtminstone stundtals. På det sättet är faktiskt Grey´s Anatomy ganska verkligt, mitt i såpan.

En typisk Grey´s-situation. Några opererar. De andra tittar på.

I natt jag drömde...

Eller en natt härförleden, rättare sagt . Jag drömde hur som helst att jag hade begravning ( i Löftets kapell, om det säger Södertäljeläsare något) och att jag, när det var dags för mullpåkastningen, inte formade jorden till ett traditionellt kors - utan till en glad gubbe. Öga, öga, stor glad mun. Innan någon i församlingen märkte det, vaknade jag, fnissig och skräckslagen på samma gång, och väldigt glad att det bara var en dröm. Av alla saker man kan råka bli domkapitelsanmäld för, så känns inte en "mullsmiley" som något bra alternativ faktiskt. Bortsett från att det vore totalt opastoralt och omoget och respektlöst mot alla andra närvarande, Jesus inkluderad, givetvis.

Jag berättade om drömmen för mina FB-vänner, och där pågår just nu en stillsam diskussion om just det momentet i begravningen. Så, vad tycker ni, mina läsare, kyrkliga som okyrkliga, om just det momentet i begravningsgudstjänsten? Fint eller märkligt? Tröstande, eller obehagligt? Och hur är det med mullen - ska det vara sådan, och i så fall hur?

Lite kyrknörderi alltså, så här på lördagslunchen. Det här är ju trots allt en lätt inkrökt prästblogg.

En halkig debatt

Det finns något halkigt i den senaste tidens inomkyrkliga (eller funktionärs-, som en av de mest aktiva kommentatorerna på Kyrkans Tidnings webb skulle uttryckt det) debatt. Jag tycker den är lite svår att få grepp om.

För i botten finns diverse sakfrågor, som spretar åt minst sagt olika håll - kristen identitet i förhållande till andra religioner, omskärelse av småpojkar och prästers vigselrätt, för att bara nämna några. Men det börjar bli länge sedan debatten handlade om det. Åtminstone sedan den handlade BARA om det. För nu handlar debatten om debatten, och om debattörerna. Om vad man får säga och inte säga, vilka som får tycka och inte tycka och vem som får säga vad om vem och till vem.

Det är svårt att hänga med. Det är svårt att förstå riktigt alla svängar och slängar. När man tänker efter, är det väldigt länge sedan debatten handlade om vare sig identitet i en mångreligiös värld, omskärelse av nyfödda pojkar eller vigselrätten. Och ännu längre sedan det märktes att debatten fördes utifrån någon sorts vilja att ära Gud och tjäna medmänniskan. Jag läser och jag läser och blir inte ens upprörd längre. Bara trött. Det känns så långt bort från verkligheten, på något vis. Massor med tid och adrenalin läggs på att försvara sin egen rätt att få uttrycka sig, och samtidigt misstänkliggöra motståndarens bevekelsegrunder. Tid som istället kunde läggas på saklig argumentation i själva sakfrågan. Eller varför inte på lite vanligt församlingsarbete? Inget ger proportionerna tillbaka lika effektivt som en eftermiddag i gravkapellet.

På söndag...

...tar vi i S:ta Ragnhild upp kollekt till "församlingens vistelsekassa för ungdom". Ett sätt att göra det möjligt för alla ungdomar att följa med på läger och resor, t.ex. till Taizé eller Rom. En bra kollekt, tycker jag. Även om min dröm är att alla Svenska Kyrkans kollekter under fastan skulle gå till fasteinsamlingen.

I Stockholms stift är det stiftskollekt till Seglora Smedja. Och Carolina Johansson sätter fingret på precis varför det, enligt henne såväl som enligt mig, känns tämligen tveksamt.

Idag är dagen...

...då jag började twittra. Det kan gå hur som helst med förmodligen ingenstans.

Vintervardag

 Utsikt från klaffbron, på väg från kyrkogården till Ragnhildsgården

En björnbild på mig och en social häst

E, den här är till dig!

Min själ sitter i hjärnan. Också.

Det finns stunder, då det känns som att det förväntas av mig som präst, att jag ska låtsas som min teologiska fackutbildning inte ägt rum. Eller åtminstone som om den inte spelar någon roll. "Det ska inte vara så teologiskt" är ett återkommande citat. Inte ofta - men det händer. Och det är både sorgligt och tröttsamt.

För, för det första, så är teologi inte något som sker enbart vid teologiska fakulteter, utan det sker närhelst människor på ett systematiskt sätt talar, skriver och sjunger om Gud. I den bemärkelsen är alla kristna som vill ägna sin Herre lite tankemöda, teologer, och allt tal om Gud i någon mån teologi. Och för det andra, så är teologin ett resultat av en av Guds största gåvor till oss människor - nämligen förmågan att tänka, resonera och diskutera även det som ligger utanför såväl som inuti oss själva.

Teologi är dessutom ett sätt att sätta sig själv, sitt sammanhang och sin tids tankar om Gud, i relation till vad andra kristna trott och tror, lärt och lär. Det är ett sätt att förstå sina upplevelser såväl som andras, ett sätt att koppla samman det egna livet med det eviga, samtiden med Bibelns berättelser och så vidare. Teologi är dessutom ett sätt att göra det ogripbara en smula greppbart, möjligt att diskutera och utforska tillsammans.

Teologi är inte farligt. Det är inget som måste vara svårt och avancerat och liksom exklusivt. Tvärtom. Det går att tala, och tänka teologiskt, utan att majoriteten av omgivningen blir frågetecken. Även människor som inte är akademiska teologer, kan mycket väl förstå, och tillgodogöra sig mycket av vad akademiska teologer säger och skriver. Om inte, kan man försöka förklara. Teologi är, rätt använt, ett hjälpmedel och en knippa tolkningsnycklar - inte ett hot, eller ett maktmedel.


Därför drömmer jag om en kyrka, där vi ofta talar om vår tro och vår lära på ett systematiskt sätt, som inte alltid behöver relateras till de egna känslorna. Där vi talar och tänker frimodigt, och med tillit till att vi människor faktiskt är rustade både till att tänka abstrakt, och till att förstå vad både vi själva, och andra tänker. Visst är det viktigt att tala om sina upplevelser och visst är det viktigt att inte prata sönder saker. Men det är inte alltid som Gud ska ner från huvudet till magen. Ibland behöver vi faktiskt plocka upp Gud från magen till huvudet. Det finns liksom ett skäl till att vi är utrustade med både och. Själen.

Har du familj?

Ja, det har jag. Jag har en make, en mamma, en pappa, en bror och en katt. Och dessutom räknas jag in i min makes familj. Så allt som allt har jag väl en familj på sisådär 10-12 personer, katten oräknad.

Fast det är inte alltid det som menas, med att "ha familj", börjar jag lära mig. Det är en kod som betyder "har du barn". Och som påfallande ofta följs av tämligen ogenerade, direkta eller indirekta frågor från mer eller mindre kompletta främlingar, eller mycket ytligt bekanta, om varför jag inte har någon familj - förlåt, några barn. Vad svarar man då, liksom? Är man skyldig att redogöra för sina livsval och/eller sin medicinska historia så där, rakt upp och ned, bara för att man råkade svara fel på familjekodsfrågan? Finns den någon kod som betyder "det har du inte med att göra och det borde du fatta"?

Vad får en präst egentligen tycka?

Detta diskuterades i P1Morgon idag, utifrån dels Annika Borgs ställningstagande i frågan om omskärelse av pojkar, hur detta hanterades Facebook och genererade domkapitelsanmälningar, dels utifrån den namnlista som ligger ute på nätet, där den som vill får skriva under på en önskan om offentlig, fri, framåtsyftande och saklig debatt inom Svenska Kyrkan.

Jag har inte satt mig in ordentligt i händelserna som följde på Annika Borgs artikel, men däremot har jag funderat en hel del på namnlistans syfte och ursprung. För det första, så står det ingenstans vilka som ingår i det nätverk som ligger bakom den. De som uppmanar andra att skriva på, säger själva inte vilka de är - även om de säkert finns att återfinna i listan av namn - vilket jag menar känns lite bakvänt, om man menar sig vilja arbeta för ett öppet debattklimat. Det bästa sättet att få en öppen debatt, är väl att själv debattera öppet, och använda själva debatten för att föra fram sin sak?

För det andra, så menar jag att man gör det lite för enkelt för sig, när det kommer till frågan om domkapitelsanmälningar, och hur de kan hämma en fri och öppen debatt. Svenska Kyrkans domkapitel finns till för att utöva tillsyn, främst över präster och diakoner. För att se till att de människor som är avskiljda för att tjäna sina medmänniskor på ett särskilt sätt, gör det på det sätt som de lovat. De handlar om hur man lever, hur man behandlar andra - men också om hur man lär. Svenska Kyrkan är en bekännelsekyrka. Vi har en lära och en bekännelse, som vi kommit överens om, och har ansvar för att göra begriplig och användbar i vår samtid. Den som är präst har en gång lovat att "stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är  givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten".

Och präst är man faktiskt lika mycket i sina debattartiklar och på Facebook, som i predikstolen. När man valde att låta sig vigas, ställde man sig i kyrkans, men framför allt i Guds tjänst. Man kliver inte ur sitt läroansvar, eller sitt pastorala ansvar om andra människor, bara för att man gått hem och loggat in på Facebook, eller för att man skriver en debattartikel i en sekulär tidning.  Och därför kan det, i vissa fall, vara helt rimligt att ett domkapitel synar vad en präst eller diakon skriver, eller säger, i det offentliga rummet. Det behöver inte alls vara ett uttryck för att använda maktmedel för att driva sin egen teologiska linje - utan ett sätt att ta ansvar för kyrkans liv och lära.

Nu menar jag självklart inte att man ska domkapitelsanmäla så fort någon inte driver samma linje, eller har samma åsikt som man själv. Rädslan för att hamna hos domkapitlet ska inte vara närvarande så fort man öppnar munnen, eller rör vid tangenterna. Det är slöseri med domkapitlens tid och kraft, och dessutom kan det, som min kollega Karin så klokt säger i P1 Morgon, liksom devalvera allvaret i domkapitlens arbete. Men vi ska heller inte glömma frågorna om det ansvar man som vigd har för andra människor, för kyrkans bekännelse, och sina egna vigningslöften. Även om de oftast inte utgör några som helst hinder för en öppen debatt och ett gott teologiskt samtal, så upphör de inte att vara viktiga bara för att man debatterar.

Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är mänskliga rättigheter. Vigningstjänst i Svenska Kyrkan är det inte.  Det kan vara värt att upprepa med jämna mellanrum.