Vad jag (typ) sa i söndags

Vem är inte rädd ibland, sjunger Lillebror i Karlsson-på-taket-filmerna. Hans mamma är rädd för råttor och mormor för busar och farfar för tjuvar ar och modiga pappa, han är inte rädd för vare sig åskan eller lejon eller ens för mamma när hon är arg – men däremot för spindlar. Slutsatsen är helt enkelt – varenda kotte är lite rädd, nån gång. 

Astrid Lindgren, som skrev texten, hade rätt som vanligt. Alla människor är rädda. Olika mycket och för olika saker, med olika starka skäl av verklig fara, men ändå. Alla är rädda. Rädsla hör till livet.

Ändå är det ofta något vi skäms för. Ingen vill vara liten och rädd, när man kan vara stark och modig. Och inte blir det lättare av hur vi i vår tid ofta skuldbelägger rädsla, när vi pratar om rädslor för förändring, rädsla för konflikter, rädsla för det annorlunda. Rädsla har blivit en känsla för de små och misslyckade, något som vi klistrar på människor vi inte förstår, eller som vi tycker har fel. Och effekten blir, att vi ägnar en väldigt stor del av våra liv inte åt att sluta vara rädda – utan åt att låtsas, att vi inte är det. Med resultatet att det blir ÄNNU svårare att prata om det, ännu mer pinsamt ett erkänna det. Och en hemlig rädsla är svår att bli av med. Monster under sängen har ju som bekant en förmåga att växa i mörker och krympa i ljuset.

Lärjungarna i båten tiger inte om sin rädsla. Inte ens för Jesus, som i deras ögon inte är rädd för någonting. De ropar på hjälp, och ruskar i honom för att han ska göra något åt stormen – och då gör han det. När han efteråt frågar ”Varför är ni rädda”, så tror jag inte det är med förakt, eller med förebråelse, utan snarare som en tröstande försäkran. Ni behöver inte vara rädda. Jag är här, titta, det gick ju bra. Ni kan tro på mig, det är OK att lita på mig.

En tröst och försäkran de inte skulle fått om de bitit ihop och låtsas vara helt coola inför den minst sagt usla prognosen.  Precis som Petrus hade sjunkit som en sten om han inte bett Jesus hjälpa honom, och precis som både Jairus dotter och officerens tjänare hade dött, om de som älskade dem inte låtit rädslan för att förlora dem driva dem till Jesus.

Inför Jesus ska vi med andra ord inte gömma undan, eller ens försöka övervinna alla våra rädslor. Tvärtom. Är det någonstans vi kan vara precis hur små och oroliga och ängsliga som helst, så är det tillsammans med honom. Han kommer aldrig att håna, avfärda eller skratta åt oss och våra rädslor, eller otåligt påpeka att de är helt onödiga. Nej, han kommer stiga in i våra liv för att vara där och dela rädslan såväl som allt det där andra. Vara där för att lyssna när vi berättar vad som skrämmer oss, för att gå bredvid oss alla gånger då vi måste utmana rädslan och dessutom visa oss, att vad vi än är rädda för – så är han alltid starkare.

Starkare än stormar, starkare än ensamhet, starkare än känslan av att vara misslyckad. Starkare än elakhet, starkare än sjukdom, starkare än våld. Till och med starkare än döden. Vad som än händer, så är han där – redo att hjälpa oss när vi ropar på honom – och vad vi än måste möta, så vill han möta det tillsammans med oss. Det har han lovat, och evangeliernas berättelser visar hur det här mönstret går igen i människors liv om och om igen – från Symeons möte med nyfödde Jesus i templet, ända till rövaren på korset. Mötet med Jesus ger förvisso ingen immunitet mot vare sig lidande eller rädsla och det är ingen quick-fix till ett perfekt liv. Men det är ändå ett möte som förändrar livet i grunden. Ett möte som ger oss någon att dela rädsla, glädje och allt däremellan med. Ett möte som ger mening och mål bortom det vi kan se och nå av oss själva. Ett möte där vi får ge bort allt det som förstör och bryter ned – och ta emot allt sånt som bygger upp och leder framåt. Ett möte där våra liv blir förklarade, och där vi i Jesu liv, död och uppståndelse kan se våra egna liv, vår egen död – men också vårt lyckliga slut. Våra livs sista kapitel som står upptecknade i himmelen, där ingen är ensam, och ingen är ledsen och vi aldrig mer kommer vara rädda.

Solsnö

Så här såg det ut på min förmiddagspromenad idag. Inte så illa för en vanlig måndag, måste jag säga!

Befriad

Influensa, som sagt. Torsdag, fredag, lördag och söndag tillbringades i total febergröt, med alla klassiska influensasymptom utom (tack och lov!) magproblem. Man är inte så kaxig, när man ligger där i sin feberstökiga säng och tror att det aldrig ska bli bättre. Eller när man inser att man är för feberyr för att gå ned för trappan när man är ensam hemma.

Inte så kaxig då - men desto gladare när det vänder. För idag är jag faktiskt på riktigt bättre. Och nästan fånigt glad åt det. Naivt tänker jag att den här känslan, upphöjt till sisådär en miljon, måste alla människor som Jesus botade ha fått, när de hämtat sig över första chocken, så att säga. Livet vann, liksom. Även över något så banalt som Influensa A.

Vore jag inte så matt, skulle jag dansa omkring lite grand här i min ensamhet. Men det vore nog ett säkert steg mot lunginflammation, så istället står den här på repeat:

När man är sjuk hinner man reta sig på småsaker...

...och när man blir frisk orkar man blogga om dem. Så, här kommer en lista på ord och uttryck som jag INTE GILLAR. Väl medveten om att det är ett fritt land och folk uttrycker sig olika och menar olika och ja, ni vet.

1. Processer.

Såvida vi inte pratar skeenden i en fabrik, där man processar mat, eller sånt som sker i domstol, så tycker jag vi undviker ordet. När grupper av människor sägs gå igenom processer, kan man lika gärna kalla det för konflikter, för det är oftast det som det egentligen är fråga om när man börjar prata process, men det törs man inte säga. Eller utveckling, för det händer också rätt ofta. När vi talar om inre processer för enskilda, kanske vi helt enkelt skulle kunna säga livet? För ibland händer det saker. I livet.

2. "Vi är gravida"
Kvinnor blir gravida. Det är en medicinsk term för den kroppsliga delen av processen (sorry...) innan ett barn föds. Livskamrater där den ena parten är gravid, de väntar barn. Eller ska få barn. Eller ska bli föräldrar. Tre jättebra, naturliga uttryck som visar att detta är något man har tillsammans. "Vi är gravida" låter bara konstruerat. Hur inblandade båda parter än är i att graviditeten existerar.

3. Kränkt
Det är klart att människors värde och värdighet kränks alldeles för ofta  - i krig, diktaturer, fattigdom, våldtäkter, misshandel, mobbing och annat psykiskt förtryck. Men väldigt ofta används ordet kränkt i situationer där ord som "ifrågasatt", "förolämpad", "förbigången" eller "provocerad" vore avsevärt mer adekvata. Om inte annat, så av respekt för de människor som verkligen blir kränkta.


Så, det var dagens gnäll. Bidra gärna med era egna stör-ord så listan kan bli längre! Lovar att återkomma med uttryck som jag gillar vid senare tillfälle!

Nejdå, jag är inte död

Men jag har influensa och det är lite av ett heltidsjobb av ingenting. Återkommer.

Underskattad? Nej tack, helst inte.

Jag lärde mig läsa när jag var fem år. Det berodde förmodligen inte på någon enastående intelligens och begåvning, utan på att jag hade förmånen att ha minst sagt läsande föräldrar OCH mor- och farföräldrar, med det resultatet att någon läste högt för mig minst en gång om dagen, och ofta ännu mer. Bokstäver och ord blev därmed positivt laddade, och roliga, och eftersom jag såg dem så ofta, så gav det sig liksom av sig själv. Jag minns fortfarande ögonblicket, när jag liksom knäckte koden.

Nåväl, det var inte detta jag skulle skriva om, utan den känsla som ofta uppstod hos mig under åren som följde. När människor jag inte kände, eller i alla fall inte kände så väl, liksom utgick från att jag inte kunde läsa. Eller att jag inte skulle klara av att läsa det jag ville. Att få en bilderbok av bibliotekarien när jag faktiskt ville ha Ronja Rövardotter, det var inte bara tråkigt, utan provocerande. Dels för att bilderböcker inte varit roliga på åratal, och dels för att jag kände mig underskattad, på gränsen till misstrodd.

Jag tänker på det här ganska ofta i kyrkliga sammanhang, att vi som är präster, pedagoger och på andra sätt har förkunnande, eller kateketiska uppgifter, ibland utgår från att de människor vi möter kan och vet då mycket mindre än vi själva. Att vi har något som måste förenklas, förklaras och tas lite i taget, för att de ska kunna förstå och tillgodogöra sig det. Vilket ibland kan vara helt riktigt - men kanske inte så ofta som vi tror. För att vara tjänare i en sådan gammal institution, som samtidigt berömmer sig om att vara en kyrka för alla, mitt i livet, så har kyrkfolk ofta ganska kort minne, och dålig koll på omvärlden.

Till exempel talar vi ofta om den "svåra" gruppen av människor mellan 25 och 45 ungefär, som vi inte når, och som vi därför försöker hitta på än det ena, än det andra, för att locka. Vad vi inte tänker på, är att det här till stor del är samma människor som hörde till det stora barntimmearbetet på 70- och 80-talet, som alltså redan mött både kyrkan och evangeliet, och därtill i en av de mest receptiva perioderna i livet. Konfirmerade är de ofta också, oftare ju äldre de är. När de kommer till församlingens gudstjänster och/eller andra verksamheter, börjar vi med andra ord inte på noll. Det finns ofta något - ganska mycket till och med - att utgå ifrån. Kanske ska vi tänka oftare på att detta något som ligger i botten är bara inte livsfrågor i allmänhet,  andlig längtan och sökande - utan faktiskt ett budskap som man hört, och kanske även tagit emot i tro. Även om det är länge sedan, i en annan tid, när både kyrkan och resten av samhället såg annorlunda ut. Evangeliet är detsamma. Det man fick lära sig, och de bilder man fick klistra i sin lilla bok när man var fem eller sex år, det känner man igen om man får höra det igen. Man känner igen - och kan se och ta till sig det igen, med sina nya förutsättningar. Dessutom har det ju funnits där, hela tiden, mer eller mindre medvetet, medan man levt ett liv utanför kyrkans aktiviteter och gudstjänster. Majoriteten av alla dopföräldrar i min egen ålder kan både Måneåsol och Tryggare kan ingen vara, utantill t.ex., trots att det är 25 år sedan de lärde sig dem. De brukar bli rätt förvånade själva, ibland, men texten sitter där, som en smäck. Och det brukar Gud som Haver också göra. Typiska barntimme-effekter.

Därför tror jag vi ska vara försiktiga med att öppet eller förtäckt tänka oss att de människor som vi möter sällan, börjar från noll, om de väl kommer, eller för den delen att de söker något annat än evangelium. Vi ska inte utgå från att alla som vi inte känner igen, eller möter sällan, behöver mjukstarta, eller skolas in på omvägar, via något annat de längtar efter. Vi ska inte underskatta vare sig deras kunskap om eller erfarenhet av evangeliet. Dels för att vi inte alltid har skäl till det, och dels för att det är svårt att mötas på riktigt, om den ena parten utgår från att den måste sänka sig till den andres nivå. Jag menar, vem vill ha Max Kaka, när man är redo för Harry Potter?

Kyrklig oginhet

Vi är många som har platser, och/eller sammanhang, i den kyrkliga världen, där vi trivs alldeles extra bra. Där vi känner oss extra öppna för Guds tilltal och kärlek, där gemenskapen är extra välsignad, där vi får påfyllnad och känner oss hemma, helt enkelt. Oas-möten, Taizé, Allhelgonamässan, SSB-kapitel, stiftsgårdsläger, Iona, aKFs kyrkodagar, Berget, Regnbågsmässor, Gospeldagar, Bjärka-Säby....det finns hur många varianter som helst, och de flesta har säkert en eller flera sådana här andliga hjärteplatser.

De allra flesta av oss har också upplevt frustrationen som kan inträda, när man kommer hem till församling igen, och allt är som vanligt. Eller känt oss ledsna i mötet med människor som inte alls förstår hur man nånsin kan få ut något alls av det man känner sig så uppfylld av. Människor som hittar hem på helt andra ställen, och tycker att mitt sammanhang är dåligt, eller konstigt, eller helt enkelt bara fel. Då är det lätt att bli besviken. Och lätt att gå i försvar, och hävda att mitt sammanhang, mitt vattenhål, det är idealet. Om hela kyrkan vore som det är där, då vore det perfekt. Då skulle det bli liv, eller ordning, eller väckelse, eller vad man nu längtar mest efter. Och de som inte fattar det, de har inte fattat någonting.

En sådan inställning väcker givetvis frustration hos dem som inte förstår. Frustration och irritation över att betraktas som någon sorts B-lag, över att inte höra till de upplystas, eller väcktas, skara, så att säga. I det läget blir man knappast positivt inställd till det sammanhang som den andre talar så varm om, och så vips, har det som först var glädje och välsignelse, blivit till splittring och misstänksamhet. Den onde strikes again, liksom, och som så ofta slår han till på sådana områden, där människor finner glädje i Gud och varandra.

Så länge vi lever i den här världen, kommer vi aldrig bli kvitt det här helt och hållet. Men visst borde vi kunna öva oss lite mer i att unna varandra våra andliga hem och påfyllnadsplatser, även när vi för vårt liv inte fattar grejen med dem? Att avstå från att raljera, eller trumpeta ut sin tveksamhet inför de sammanhang man känner sig främmande för - och också avstå från att framhäva sitt eget som det enda och/eller bästa för alla.  Att försöka glädjas åt den andres glädje utan att dela orsaken till den, så att säga.

Det är inte så lätt alla gånger - för det händer ju faktiskt att det inte handlar bara om "smak" utan om trosuppfattningar där man resonerar i termer av fel och rätt, bra och dåligt - men det är faktiskt inte alltid omöjligt. Och när det ändå känns helt omöjligt, så finns alltid den beprövade metoden att helt enkelt hålla tyst och hacka i sig att det, även när det kommer till fromhetsriktningar, finns människor som gillar sånt som jag tycker är helt puckat.

Kvalitetssäkrad sorg

"Livemusikerna på läktaren måste skaffa sig mer auktoritet och ha lite mer stolthet. Inte bara vika ner sig. Det finns fantastisk musik att välja vid livets stora högtider: lyft fram den. Gå inte med på denna trivialisering. Gammal musik, ny musik, stilla eller svängig musik; men det ska vara kvalitetsmässigt god musik, som korresponderar med kyrkorummet. Även om man alltid hamnar i besvärliga frågor om smak, borde det förekomma mer, inte mindre, diskussion om kvalitet". (DN Kultur, 11/1 20112)

Maria Schottenius, om vilkens kyrkliga förankring jag inte vet något, utöver att hon går på musikgudstjänster  och menar att julen är kyrkomusikens stora högtid, skriver på DN:s kulturdebattsida om hur hon anser att kyrkomusiker ska styra vad som spelas vid dop, vigslar och begravningar. Detta apropå ett program om de alltmer vanligt förekommande önskemålen om inspelad musik vid kyrkliga handlingar.

Innan jag resonerar mer kring detta vill jag slå fast följande, så att ingen missförstår mig:

1) Jag tycker att levande musik, gärna på orgel, ALLTID har en given plats i Svenska Kyrkans ALLA gudstjänster. Av flera skäl, men främst eftersom en gudstjänst så att säga sker i presens, tillsammans, och i enlighet med Svenska Kyrkans tro och lära, som i dessa sammanhang uttrycks i Den Svenska Kyrkohandboken 1986. Där finns t.ex. reglerat att, och hur många, psalmer som ska sjungas, och då ska det också följas.

2) Jag tycker inte att musik vars text, eller för den delen kontext, som klart står i strid med kristen tro eller människosyn, ska spelas eller sjungas, levande eller inspelat, i kyrkorum eller vid gudstjänster. Exempel på detta är marschmusik som skrivits, eller starkt förknippas med, t.ex. nazityskland, musik som förhärliga otrohet, våld eller öppet driver en tes som talar mot Guds kärlek och det eviga livets hopp.

Med detta sagt, vill jag problematisera Schottenius resonemang. För jag undrar faktiskt om vad det egentligen är kyrkomusikerna ska stå upp för - och varför? För sin egen värdighets skull? För Svenska Kyrkans integritet och tradition? För den goda smakens, eller den musikaliska kvaliteten? Vinner Svenska Kyrkan som helhet, och enskilda människor i synnerhet, något på att hävda dessa värden? På vilket sätt kan det föra människor till tro på Kristi kärlek och det eviga livets hopp?

Önskemål om förinspelad musik vid kyrkliga handlingar är vanligt. Allra oftast går det, tack vare alla flexibla och professionella musiker, att erbjuda samma stycke på orgel eller piano, eller med solosång. Ibland går det inte - och då brukar man försöka hitta en lösning där den inspelade musiken blir en del av förkunnelsen, eller ersätter live-solosånger, medan ingångs-, avskeds- och utgångsmusik samt psalmer spelas på kyrkans instrument. I de allra flesta fall blir resultatet en gudstjänst som, för att travestera prästlöftena, är både till Guds ära och människors tjänst.

För mig handlar detta inte bara om musik, eller bara om smak, eller nån sorts "mopsig" individualism, om vi ska använda Schottenius ordval. Utan det handlar om ett uttryck för sorg och kärlek. Om att, medvetet eller omedvetet, bära fram sin sorg över den man älskat och förlorat inför Gud. Precis som vi i griftetalet talar om vem personen vi ska överlämna i Guds händer faktiskt var - för Gud, men också för sina medmänniskor. För det är ju en person vi begraver, en person som haft ett liv, därmed en relation till Gud. Som efterlämnar anhöriga, som också, åtminstone från Guds synvinkel, har en personlig relation till Gud. Det är för deras skull, och som sagt till Guds ära, som begravningsgudstjänsten överhuvudtaget äger rum.

Och i det läget, förutsatt att de inte önskat sig Häng Gud eller en marsch från Hitlertyskland - vem är då jag, eller någon annan, att säga till min sörjande nästa, att nej du lilla vän, den musik du önskar dig för att uttrycka din sorg och tacksamhet över den du förlorat, den musiken duger inte i kyrkan? Den är av dålig kvalitet, eller till och med trivial? Här spelar vi bara fin och bra musik, som passar sig?

Musik ligger nära hjärtat, det vet de flesta av oss. Därför behövs ingen större empati och fantasi för att räkna ut, att den människa som i detta utsatta läge får sin önskemusik utdömd på det sättet, ligger i riskzonen för att att ta det mycket och smärtsamt personligt. Att känna det som att min musik, min sorg och därmed också det liv jag delat med min älskade - det är trivialt. Av låg kvalitet. Hur mottaglig blir man för evangeliet om Guds nåd i det utgångsläget?


Så visst, vi kan och bör prata om kvalitet - men inte enbart om musikalisk kvalitet. Vi behöver också tala om kvalitet när det kommer till gudstjänsten som helhet, om kvalitet på den själavård som vi utför i samband med kyrkliga handlingar, och om kvaliteten på hur vi som på olika sätt är församlingens tjänare, bemöter den församling vi står i tjänst hos. Det behöver vi prata mer om. Dessutom behöver vi prata om vad som är kyrkans främsta uppdrag just nu och just här. Är det att berätta om Jesus för människor, eller att försvara vissa musiksorters position i just vår kontext? Är det att se våra liv i ljuset av det eviga livet, eller att uppfostra människor till rätt sorts musiksmak? Är vi främst en kulturbevarande institution, eller en levande gemenskap av lärjungar? Och är det alldeles omöjligt att kombinera, helt eller delvis?

Jag har, som ni säker anar, mycket klara svar på detta. Men präster ska ju hålla käften och låta musiken tala, så det gör jag; den här sången vill jag gärna ha på min begravning. 





PS: Jag har inget emot förinspelade tal eller dikter, enligt samma principer som ovan. Bring it on. DS.


PS 2: Är tillmötesgåendet av s.k. lågkvalitativ musik vid förrättningar ett reellt hot mot att arbeta med s.k. högkvalitativ musik i andra sammanhang, t.ex. gudstjänster, konserter och körverksamhet? Kan vi inte tänka i termer av en genomgående kvalitet, som rör sig på en musikalisk, teologisk och känslomässig nivå - samtidigt?


Andra som skriver om samma krönika är Elin Engström och Fjärde Väggen.

Han som fick dig att göra hans läxa

Det finns ett avsnitt av TV-serien Grey's anatomy, där chefsunderläkaren Miranda Bailey får in en klasskamrat från High School som patient på akuten. Hennes kollegor ser storögt på medan hon förvandlas från självsäker, bestämd och korrekt läkare till klasskamratens fnissiga personliga assistent, som fyller i hans blanketter, ringer hans telefonsamtal och ser till att allt han borde göra blir gjort. Precis som hon tjugo år tidigare skrev stora delar av hans uppsatser, förhörde och peppade och höll ordning - allt för ett leende och en till intet förpliktigande tacksamhet.

Jag kom att tänka på det avsnittet häromdagen, när jag insåg att jag gjorde precis så där, jag också. Det var aldrig de högljudda, elaka eller störande killarna i klassen som hindrade mig från att ta plats, eller hävda mig.  Jag bara konstaterade att de var dumma i huvudet och gjorde min grej, avbröt dem eller ignorerade dem. De var störande - men jag sket högaktningsfullt i dem.

De trevliga killarna däremot. De som inte skrek och störde en på lektionerna, drog i ens BH-band eller psykade en när man skulle redovisa något. De som inte retades, utan faktiskt var trevliga, roliga och charmiga. Som man liksom belönade för snällheten och charmen genom att låta dem avbryta en i klassrummet, inte gnälla när de gladeligen lät en göra 80% av  grupparbetet själv och som man inte skrek åt om de trängde sig före en i matkön. Som  man inte sa emot ens när man innerst inne visste att han hade fel. Och som ändå aldrig riktigt såg en, såvida man inte hade gjort en läxa som han hade missat.

Det är lättare att hävda sin rätt mot någon som öppet stör och förstör. Det är avsevärt svårare gentemot någon som tar sin förkörsrätt för självklar och förmodligen ser sig själv som en schysst kille. Och jag kommer på mig själv med det där beteendet fortfarande ibland. Jag låter mig sällan hindras av uppenbara mansgrisar - för dem kan jag ju avfärda, eller till och med avslöja. De kan till och med fungera som inspiration på något bakvänt sätt. Med trevliga män är det svårare. Om jag inte är på min vakt, kan de få mig att göra en massa jobb som egentligen inte är mitt, alldeles gratis. För han är ju så trevlig. Och duktiga flickor bråkar inte med trevliga pojkar.

Kokett sammanträdesleda

Vissa saker är det liksom lite fint att ogilla. Eller i alla fall ifrågasätta, på ett mer eller mindre kokett sätt. Ytliga veckotidningar, till exempel. Och dokusåpor. Och vitt bröd.  Ni vet.

I kyrkans värld är det inte helt ovanligt att man ska tycka lite illa om sammanträden och möten. Man ska sucka lite över hur mycket tid det tar från den egentliga verksamheten, hur det förhindrar oss som är anställda eller förtroendevalda från att möta människor och så vidare. Så man suckar lite och himlar lite med ögonen och kommer kanske till och med försent. Jag vet. För jag har gjort det själv.

Samtidigt vet vi nog alla hur en riktigt dåligt planerad gudstjänst kan bli. Eller ett konfirmandläger där ledarna inte är överens. Eller hur funktionellt ett församlingsblad utan korrekta uppgifter är. Hur ett kyrkvärdsschema ser ut om bara halva styrkan var med och gjorde det. Och vi kan nog föreställa oss hur en församling skulle funka om kyrkorådet inte träffades, utan körde sina egna som projekt utan att tala med varandra. Och allt detta, kan man förebygga genom just möten och sammanträden.

Jag menar givetvis inte att det inte finns onödiga möten, där man diskuterar sådant som inte har med vardag och verklighet att göra alls, möten som självändamål, där man låter arbetstiden gå utan att kyrkan i allmänhet eller församlingen i synnerhet vinner något på det. Men så behöver det inte vara. Och att det ibland blir så, handlar faktiskt inte bara om mötena i sig, utan om oss som sitter där. Lever vi i församlingens liv resten av tiden, ja, då är det den verkligheten vi för med oss in på mötena. Om vi ser just våra - men också varandras - arbetsuppgifter som en del av helheten, som en del av ett levande församlingsbygge i, då blir mötena förmodligen präglade av det synsättet.

Så, istället för att kokettera med hur mycket vi föredrar  människor och verklighet framför möten, så kan vi faktiskt se till att mötena handlar om människor och verklighet. Det är avsevärt mer konstruktivt, faktiskt. Jag vet, för jag har provat båda varianterna.

Egentligen borde jag väl kanske...

...skriva något klipskt och salt om konflikten som pågår i Visby stift om vilka talare som bjudits in till prästfortbildning. Något om hur svårt det är att definiera vad en kränkning är, och vilka konsekvensen den därför kan tänkas få. Något om att jag hört biskop Urwin tala flera gånger i olika sammanhang och gärna skulle höra honom igen. Och kanske något om hur mycket vetskapen (eller misstanken, för den delen) om en persons tro i en fråga, diskvalificerar denne från att prata om något helt annat?

Men jag orkar inte och har ingen lust. Jag vet ju hur det kommer bli. Jag skulle kunna skriva kommentarerna för och emot samtidigt som jag skrev inlägget. Några tycker att åh, så fantastisk med en kvinnlig präst som kan resonera så öppet och fint. Och några kommer tycka att åh, så illojalt och naivt och tycker du verkligen att människor med en sådan människosyn har en plats i våra sammanhang? Och ytterligare någon kommer säga att åh, kyrkan är en sådan sandlåda, vilken tur att jag inte hör dit. Och i den mån det blir någon diskussion, har jag svårt att se den leda någonstans, för det finns så många starka krafter (på båda "sidor", märk väl!) som inte vill att det ska hända något som suddar ut det svart-vita,  eller i alla fall skapar lite gråskalor. Som inte vill, orkar eller vågar se någon minsta gemensam nämnare och ännu mindre tänka i termer av kompromisser.


Så jag låter helt enkelt bli. För jag är ju på sätt och vis en av dem som inte vill. Så just idag har jag resignerat.

Annika Borg skriver om saken HÄR.

Missa inte...

...den fantastiska Juno som går på TV4 ikväll kl. 21.00!

...den fantastiska Trettondedagen som infaller på fredag! Följ stjärnan!

...denna fantastiska nykomling i bloggosfären!