Det är som det är.

Jag är den jag är, säger Herren.

Det är som det är, svarar en av mina kloka kollegor ibland, på frågan hur det är med honom/någon/något, och då särskilt om jag frågar om något som verkligen är viktigt.

Det kanske låter lite märkligt - viktiga saker vet man väl hur det står till med? - men det är det inte alls egentligen. Det är som det är, behöver inte alls vara en banalitet man undviker att svara med, och inget uppgivet cirkelresonemang heller. Tvärtom. Det kan vara ett sätt att medge och påminna sig om att vissa saker i livet, där är liksom bortom bra och dåligt, rätt eller fel. Något är som det är, när situationen, eller personen, eller händelseförloppet är unikt och komplext. Och att säga det, kan vara att sätta saken i dess rätta perspektiv också när man inte vill, eller hinner, eller ens kan, förklara hur det är.

Så, det tänker jag på idag, när massor med saker runt om mig verkligen är viktiga, utan att jag för den skull vill eller kan och framför allt inte måste, redovisa mina känslor och tankar inför dem. Valresultatet och det parlamentariska läget är som det är. Min farmor är död, det är som det är. Det har varit biskopsval i Linköping, och det är som det är. I samma stift fortsätter diskussionerna kring ämbetet att göra människor illa, och det är som det är, det med.

Och Gud är, som alltid, den Han är. Det gör ovanstående avsevärt lättare att leva med.