Sankta Ragnhildsgården har, för minst tredje året i rad, blivit med husmås. Först var det två små måsbarn som vaggade runt och skrek och blev matade av sina svårt aggressiva föräldrar. Nu är det bara en kvar, och den får uppenbarligen klara sig själv.
För komminister ornitofobiker, är det med andra ord förenat med avancerad kognitiv beteendeterapi att göra utomhusförflyttningar inom arbetsplatsen. Lite beroende på måsens placering, väljer jag allt som oftast att ta omvägar inomhus, istället för att riskera närkontakt. Vilket kanske inte är någon långsiktig lösning, men jag har andra saker att lägga min tid på, än på att provocera fram måsrelaterad ångest.
Men, tänker ni, det är ju bara en fåååågel. En liiiiten sööööt fågel som plaskar i vatten och traskar runt och är sällskaplig. Och visst, det stämmer. Jag kan dock meddela att det inte är det enda den gör. Den äter sopor och bajsar okontrollerat, ju närmare entrén desto bättre. Den störtdyker mot folks smörgåsar och fikabröd och har förmodligen en hel del ohyra. Som en råtta med vingar, skulle man kunna säga. Dessutom går den till bajs-attack om den känner sig trängd - och det tycks den göra tämligen lätt.
Så, jag inser att jag inte kommer få min vilja fram och få måsen oskadliggjord. Men jag tänker framhärda i att den är en vidrig flygråtta så länge den bor kvar. Måsar är bäst på TV. Eller inte alls.
3 kommentarer:
Gillar etiketten för inlägget!
Ordverifieringen föreslår att du ska se stint på den.
Hoppas att den fått näringsrik kost så den kan ta sina vingar och flyga iväg snart.
Det var alldeles för länge sedan jag var här! Din blogg får mig att må bra. :)
Och beträffande fiskmåsar så ÄR de lömska, ondsinta och allmänt otrevliga, så beträffande omvägar inomhus har du mina sympatier.
Kanske ni skulle kunna göra en remake av Hitchcocks film Fåglarna i Ragnhildsgården?
Kristina
Skicka en kommentar