måndag, april 26, 2010

Onda clowner


"...but now it´s full of evil clowns" sjunger Pink i Funhouse.

När jag var liten hände det några gånger att jag gick på cirkus tillsammans med familjen, farmor eller med kompisar, och när det var cirkus på TV så tittade jag gärna. Mina favoriter var djuren och inte minst akrobaterna - ju högre upp och ju läskigare volter, desto bättre. Däremot brukade jag hämta mer saft eller bläddra i programmet eller viska med min lillebror om det kom clowner. Jag tyckte inte de var det minsta roliga eller ens intressanta, utan bara pinsamma, långtråkiga och, eftersom jag var ett elitistiskt litet barn, väldigt jobbiga eftersom de var så korkade.

När jag var lite äldre, kanske tretton eller så, då kom den stora kyrkliga clowntrenden till Strängnäs stift. Clowner på läger, clowner på gudstjänster, betraktelser i församlingsbladet om "clownens teologi", clowner överallt. Jag fattade fortfarande ingenting, tyckte det var pinsammare än någonsin och ville INTE ha något clownsmink.

Med åren har jag i teorin förstått ungefär vad det handlar om - om clownen som öppet sårbar och barnsligt mänsklig - för människor att skratta åt och/eller känna igen sig i. Vilket i ett teologiskt sammanhang faktiskt inte är en så dum bild - människan sårbar inför Gud och så vidare. På jobbet har vi haft besök av en kristen clown flera gånger, och jag måste medge att barnen älskar det, och att programmet som just hon gör är bra och teologiskt genomtänkt.

Men ändå. Rent känslomässigt kan jag fortfarande inte köpa det. Det må vara en brist i min personlighet, men nu säger jag i alla fall som det är: Jag får krypningar över hela kroppen och vill fly. Ungefär samma reaktion som jag får på Jönssonligan- och Sällskapsresanfilmerna. Jag klarar inte av clowner helt enkelt!

Förstår ni mig, eller har ni några förslag på hur jag ska komma vidare i min clownrelation?

9 kommentarer:

annebelle sa...

Jag är rädd för att jag är helt fel person att leda dig vidare på vägen till clownacceptans. Jag är nog präglad av gamla Stephen King boken/filmen It eller Det. Där finns det en Evil clown så det smäller om det. Gillade inte clowner när jag var barn heller, minns jag.

Anonym sa...

Förstar dig; clowner är konstiga och jobbiga. Själv tyckte jag först att de var obehagliga. Senare blev de obehagliga och läskiga (ungefär samtidigt som jag sag "It"...) och numer känns de mest pinsamma.

Karin sa...

Jag förstår dig absolut. Sällan roliga, utan bara jobbiga, men inte särskilt läskiga. Precis som sällskapsresan. Även jag minns clowntrenden, mycket vagt, jag var väl i fyraårsåldern, och alltså mer rätt målgrupp för clownsmink.

Lars Bergman sa...

Det låter som någon slags fobi. Tror det finns terapi för sånt... :-)

Men clowner i kyrkan har jag heller aldrig gillat. Det känns lite för mycket som ... cirkus.

/Lars

Maja sa...

Jag läste faktiskt precis om clowner igår, i en filmbok om perception och kognition och visuell media (som de envisas med att kalla film, noterar jag som ljudestetiker). Boken menar att det är när clownen/roboten/cyborgen etc avviker från det mänskliga som den skrämmer oss, när rösten är altererad eller när ögonen stirrar eller när den går konstigt osv. Clowner ser ju konstiga ut och de rör sig underligt. Men egentligen kommer de från en fin gammal varitétradition typ Chaplin, pre-cinematografisk populärunderhållning.

Såna där franska clowner då, Pierrot? Jag tror att om vi i Sverige fick se clowner göra mer spännande saker än de gör nu så skulle vi tänka om. Jag har t ex sett clownen Manne strippa en gång (bara vuxna närvarande och han var sedesamt påklädd) och jag skrattade så jag grät. Tänk Gösta Ekman, mer än Ronald McDonald. Det finns något verkligt subversivt och roligt med vuxna män som klär ut sig och gör bort sig. Jag kan faktiskt tänka mig att en del av det som stör så med clownen är det feminiserande. Vi är så dåligt tränade på att hantera det (jag tycker After Dark och clowner hör till samma liga litegrann).

séra Jónatan sa...

Jag delar din clownfobi. Jag gillar inte tysta clowner och kan inte se det mänskliga i sårbarheten, även om jag är begåvad att förstå tanken bakom den.

Den traditionella sminkningen är övertydlig, som om vi inte skulle förstå att det här är något udda. Då gillar jag hellre Papphammar. Han är konstig, men ser hyggligt normal ut.

Miriam W Klefbeck sa...

Jag är rädd att det fortfarande är en släng av min barndoms elitism som spökar i mitt fall. Många clowner gör så korkade saker att det inte ens är roligt, och dessutom bygger många clownerier på att man skrattar ÅT dem - inte med dem.

Jag har dessutom i alla sammanhang svårt för folk som gör sig dummare än de egentligen är för att få fördelar av ett eller annat slag.

Gunnel sa...

Tidningen "Nytt Liv" före tidningen "Trots allt" hade för många år sen en fototävling under mottot "Gud i sökaren"
Den bild som vann var på en clown som skred fram mot altaret i en kyrka och läste en Kalle Anka-tidning.
Jag har aldrig kunnat fatta hur den bilden kunna vinna med det mottot. "Gud i sökaren"

Nu kanske jag fattar bättre tack vare din beskrivning, Miriam.

Anonym sa...

Min mamma, som är präst, har gått ett par kurser och varit clown i kyrkan några gånger (då har en annan präst haft hand om de prästerliga uppgifterna förstås). Det brukar vara uppskattat. Det handlar om ett helt annat slags clowneri än det man ser på cirkus, som jag inte heller tycker är särskilt kul. Det är inte frågan om att skratta åt någon som gör bort sig utan det är allvarligare och mer som ett slags drama eller dans, en liknande funktion som musik har i gudstjänsten och som sällan ifrågasätts. Säkert gillar inte alla det, men Gud och gudstjänsten är ett så stort mysterium ändå och vi är olika så det finns alltid fler dimensioner att upptäcka eller uttrycka. Det är ju inte meningen att det ska bli någon föreställning (den risken finns ju annars även med körer ibland, ja även med präster). En clown kan t ex utrycka förundran, vördnad, lekfullhet, litenhet... Vissa gillar och förstår sig på detta språk, vissa inte, så är det nog med alla kulturformer och gudstjänstinslag. Helt okej om du inte gillar det.