Predikan Johannes Döparens dag

Efter som jag upplevde mitt första mässfall (som inte föll, se föregående post) i söndags, har jag en predikan över som ingen har hört. Så för att den inte ska gå till handlingarna oläst, lägger jag ut den här istället:



Idag är det Johannes Döparens dag. En dag mitt i blomstertiden som är ägnad åt en man som i sin tid upplevdes som tämligen tvärtemot, som inte rättade in sig i ledet eller strök folk medhårs, direkt. En man som kan lära oss vikten av att som kristen våra säga Nej och Inte på sätt ställen. Något som idag, i det positiva tänkandets och den tillåtande attitydens tidevarv kan upplevas som klart provocerande, nästan lika provocerande som när översteprästens son klädde sig i trasor, flyttade ut i öknen och kallade folk för huggormsyngel.

Det börjar redan när Johannes är en liten bebis. Släkten och grannarna har samlats för att titta på bebisen och vara med när han omskärs. Han är ett underverk, född på övertid, en välsignelse och ett tecken på att Gud är god. Klart han ska uppkallas efter pappa prästen, tycker folket. Men Nej, säger mamma Elisabet, han ska inte heta Sakarias, han ska heta Johannes. Och släktingarna häpnar förstås. Dels för att kvinnan säger emot dem, dels för att ingen i familjen hetat Johannes, vad har hon fått det ifrån? De kan ju inte veta att Guds ängel har sagt det. Men det vet ju Elisabet och det vet Sakarias. Och Guds uppmaningar är viktigare än släktens, hur mycket inflytande de än har. Så de säger Nej och står för det. Pojken får heta Johannes, som betyder Gud är nådig. Han får vara den han är tänkt att vara.


Nej, säger Johannes själv, nästan trettio år senare. Ni kan inte hålla på så här. Ni kan inte gömma er bakom tomma ord och inte leva som ni lär. Nej, ni får inte pressa folk på pengar, Nej, ni får inte låta folk gå hungriga, Nej, ni måste vända om till Gud. Träd som inte bär god frukt kommer kastas i elden.

Och sedan säger han Nej igen. Nej, jag är inte den ni tror. Han kommer efter mig och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna. Och så pekar han på Jesus, och fortsätter: Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han ska bli sedd av israel har jag kommit för att döpa med vatten.

Dessa tre Nej från Johannes sida är goda riktmärken för de nej som också vi ska våga säga.

Det första är att säga nej när människors krav och förväntningar på oss kolliderar med det som Gud vill med våra liv. Och även om vi inte alltid kan veta exakt och precis vad det är Gud har tänkt med oss och för oss, finns det ändå ganska mycket som vi kan veta. Som till exempel att vi har ett värde som ligger i vår existens och inte i våra prestationer. Och som att vi är skapade till att leva i gemenskap med Gud, till att be, fira gudstjänst och göra Hans vilja, mot oss själva och mot våra medmänniskor. Därför ska vi säga nej till det som vill det motsatta: Nej, jag tänker inte låta mig förnedras och förminskas. Nej, jag vill inte känna mig värdelös och meningslös. Nej, jag tänker inte göra det som mitt hjärta ärligt säger är alldeles fel. Nej, jag tänker inte avstå från min tro och konsekvenserna den får. Nej, jag tänker inte välja den lätta vägen när jag vet att den inte är rätt för mig. Nej, jag tänker vara den jag är tänkt att vara.

Det andra nejet handlar om vad som faktiskt är rätt och fel. Att likt Johannes ta ställning i etiska frågor oavsett hur grinig folk tycker att man är. Att också stå för att det som vi själva och andra ibland ändå gör, faktiskt är fel. Att våga stå för att nej, jag tycker inte att våldtäktsmän är mindre värda än andra människor. Nej, jag tycker inte otrohet är rätt ens när den kommer ur sann kärlek. Nej, jag vill inte meditera i zenbuddhistisk tradition för jag är faktiskt kristen. Och som sagt, våga säga inför sig själv och andra: Nej, det var inte rätt av mig att säga så där. Mina vita lögner är också lögner. Min avundsjuka och missunnsamhet är inte OK. Nej, jag kan och klarar inte att leva som jag lär.

Och så det tredje nejet – det allra viktigaste, det som ger mening åt de första två. Att som Johannes gör på stranden, peka bort från sig själv och på Jesus och säga Nej, jag är inte den som ska komma. Han är det. Peka på Jesus och i ord och handling låta sina medmänniskor veta vem han är, veta vad han betyder, veta att han gör all skillnad. Att på det sättet, på din plats på jorden likt Johannes vara en Guds profet. En profet som säger: Nej, vi människor kan inte ensamma ska klara allting. Utan Han är det, Jesus Kristus är Guds lamm som tar bort världens synd, den som ska rädda oss. Som säger nej till världens uppmaning att klara sig själv och vara sin egen frälsare. En profet som istället överlämnar sig åt Jesus och erkänner: Nej, jag är inte du. Inte ens nej kan jag alltid säga på rätt ställe Men du kan göra mig till den jag är menad att vara.