Äckel-gäss

Hatobjekt

Ett slumrande hat återuppväcktes i mig då jag i förmiddags upptäckte att min favoritklippa vid Bergabdadet var upptagen - av en familj Kanadagäss. Jag är visserligen helt på det klara med att det är som det brukar med hat - fött ur rädsla, jag har varit rädd för fåglar i allmänhet och kanadagäss i synnerhet så länge jag kan minnas. Och jag är också på det klara med att jag därför kanske inte kan räknas som opartisk i frågan. Men jag kan verkligen inte på några som helst villkor komma på något bra med Kanadagäss. Gud har ju förstås skapat dem, men sedan måste arvsynden ha gjort ett grundligt jobb.

I min barndom tvingades jag med jämna mellanrum ut på utflykt till Stadsparken och Stora Holmen i Örebro med skolan och fritids. En egentligen ganska trevlig plats med lekpark, café, tuff-tufftåg och lådbilsbana. Men fullkomligt invaderat av kanadagäss som gjorde vad kanadagäss tycks se som sin livsuppgift; skrämma barn, nypas, bajsa och allmänt se äckliga ut. Så fort man trodde man satt sig i säkerhet med sin glass och frenetiskt höll på att slicka i sig den för att kunna återgå till att röra sig på gås-fri mark, så nog kom det en gås vaggande och stirrade hotfullt.

Merparten av de badplatser jag besökt har varit mer eller mindre ansatta av dylika gäss. Om de inte själva är där, så kan man vara nog så säker på att deras lämningar täcker bryggan och gömmer sig i gräset, precis där du ska sätta ned din oskyldiga fot.

Kommuner lär ha befogenheter att skjuta av gäss med jämna mellanrum. När det är gjort, brukar återstående fåglar flytta för att bli av med de traumatiska minnena. Men jag undrar faktiskt om det finns något som hindrar kommunens gåsjägare att skjuta av hela stammen?