Mozart+Branagh+Fry

Jag hittade bara en fransk affisch

Operakännare må tycka det är mesigt, men jag tycker ändå Trollflöjten är oslagbar. Från det att jag såg Bergmans filmatisering som nioåring har jag älskat varenda ton i den och lyssnat på de slitna LP-skivorna om och om igen. Även om jag slutat drömma om att en dag få sjunga Paminas roll (det är helt enkelt inte realistiskt ens om det fanns Korpen-Opera) så blir jag alldeles lycklig av att höra till exempel Papageno och Paminas duett i första akten (precis innan de rymmer från Monostatos) eller Tamino och Papageno i Prövningarnas hus (hur gynofobiskt den än är...)

Därför blev jag fullkomligt överlycklig när jag såg att en ny filmatisering snart kommer på bio i Sverige, och inte vilken filmatisering som helst heller! Den är förlagd till Första Världskriget, Kenneth Branagh regisserar och Stephen Fry står för librettot. Jag räknar dagarna (10 stycken) till premiären!

Predikan Johannes Döparens dag

Efter som jag upplevde mitt första mässfall (som inte föll, se föregående post) i söndags, har jag en predikan över som ingen har hört. Så för att den inte ska gå till handlingarna oläst, lägger jag ut den här istället:



Idag är det Johannes Döparens dag. En dag mitt i blomstertiden som är ägnad åt en man som i sin tid upplevdes som tämligen tvärtemot, som inte rättade in sig i ledet eller strök folk medhårs, direkt. En man som kan lära oss vikten av att som kristen våra säga Nej och Inte på sätt ställen. Något som idag, i det positiva tänkandets och den tillåtande attitydens tidevarv kan upplevas som klart provocerande, nästan lika provocerande som när översteprästens son klädde sig i trasor, flyttade ut i öknen och kallade folk för huggormsyngel.

Det börjar redan när Johannes är en liten bebis. Släkten och grannarna har samlats för att titta på bebisen och vara med när han omskärs. Han är ett underverk, född på övertid, en välsignelse och ett tecken på att Gud är god. Klart han ska uppkallas efter pappa prästen, tycker folket. Men Nej, säger mamma Elisabet, han ska inte heta Sakarias, han ska heta Johannes. Och släktingarna häpnar förstås. Dels för att kvinnan säger emot dem, dels för att ingen i familjen hetat Johannes, vad har hon fått det ifrån? De kan ju inte veta att Guds ängel har sagt det. Men det vet ju Elisabet och det vet Sakarias. Och Guds uppmaningar är viktigare än släktens, hur mycket inflytande de än har. Så de säger Nej och står för det. Pojken får heta Johannes, som betyder Gud är nådig. Han får vara den han är tänkt att vara.


Nej, säger Johannes själv, nästan trettio år senare. Ni kan inte hålla på så här. Ni kan inte gömma er bakom tomma ord och inte leva som ni lär. Nej, ni får inte pressa folk på pengar, Nej, ni får inte låta folk gå hungriga, Nej, ni måste vända om till Gud. Träd som inte bär god frukt kommer kastas i elden.

Och sedan säger han Nej igen. Nej, jag är inte den ni tror. Han kommer efter mig och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna. Och så pekar han på Jesus, och fortsätter: Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han ska bli sedd av israel har jag kommit för att döpa med vatten.

Dessa tre Nej från Johannes sida är goda riktmärken för de nej som också vi ska våga säga.

Det första är att säga nej när människors krav och förväntningar på oss kolliderar med det som Gud vill med våra liv. Och även om vi inte alltid kan veta exakt och precis vad det är Gud har tänkt med oss och för oss, finns det ändå ganska mycket som vi kan veta. Som till exempel att vi har ett värde som ligger i vår existens och inte i våra prestationer. Och som att vi är skapade till att leva i gemenskap med Gud, till att be, fira gudstjänst och göra Hans vilja, mot oss själva och mot våra medmänniskor. Därför ska vi säga nej till det som vill det motsatta: Nej, jag tänker inte låta mig förnedras och förminskas. Nej, jag vill inte känna mig värdelös och meningslös. Nej, jag tänker inte göra det som mitt hjärta ärligt säger är alldeles fel. Nej, jag tänker inte avstå från min tro och konsekvenserna den får. Nej, jag tänker inte välja den lätta vägen när jag vet att den inte är rätt för mig. Nej, jag tänker vara den jag är tänkt att vara.

Det andra nejet handlar om vad som faktiskt är rätt och fel. Att likt Johannes ta ställning i etiska frågor oavsett hur grinig folk tycker att man är. Att också stå för att det som vi själva och andra ibland ändå gör, faktiskt är fel. Att våga stå för att nej, jag tycker inte att våldtäktsmän är mindre värda än andra människor. Nej, jag tycker inte otrohet är rätt ens när den kommer ur sann kärlek. Nej, jag vill inte meditera i zenbuddhistisk tradition för jag är faktiskt kristen. Och som sagt, våga säga inför sig själv och andra: Nej, det var inte rätt av mig att säga så där. Mina vita lögner är också lögner. Min avundsjuka och missunnsamhet är inte OK. Nej, jag kan och klarar inte att leva som jag lär.

Och så det tredje nejet – det allra viktigaste, det som ger mening åt de första två. Att som Johannes gör på stranden, peka bort från sig själv och på Jesus och säga Nej, jag är inte den som ska komma. Han är det. Peka på Jesus och i ord och handling låta sina medmänniskor veta vem han är, veta vad han betyder, veta att han gör all skillnad. Att på det sättet, på din plats på jorden likt Johannes vara en Guds profet. En profet som säger: Nej, vi människor kan inte ensamma ska klara allting. Utan Han är det, Jesus Kristus är Guds lamm som tar bort världens synd, den som ska rädda oss. Som säger nej till världens uppmaning att klara sig själv och vara sin egen frälsare. En profet som istället överlämnar sig åt Jesus och erkänner: Nej, jag är inte du. Inte ens nej kan jag alltid säga på rätt ställe Men du kan göra mig till den jag är menad att vara.

Varför jag tycker om Hello Kitty

Ja, varför? Jag har grunnat en stund och kommit fram till följande, inte särskilt djuplodande men inte desto mindre troliga orsaker:

1. Jag tycker om katter i allmänhet

2. Jag tycker om naivistiska, enkla uttryckssätt och tecknade djur över huvud taget- kaninen Miffy, seriefigurerna Morrgan och Klös t.ex.

3. Jag tycker Hello Kitty är ett sympatiskt inslag i viss tonårskultur, ett sätt att bryta av mot det svarta och svåra och/eller det övermogna och sexualiserade och våga stå för att man fortfarande är ett barn.

Habegär

Detta blogginlägg behandlar ett I-landsproblem och ett materialistiskt drag i min personlighet som jag inte är stolt över. Men i allafall:

Jag måste bekänna en barnslig fixering vid en japansk leksakskatt. Jag älskar Hello Kitty minst lika mycket som flickorna på Kyrkis men eftersom jag till skillnad från dem förvaltar mina egna tillgångar börjar det bli lite...genant att jag inte kan sluta omge mig med Kitty. Först hade jag bara en pennvässare. Sedan utökades samlingen med tre par strumpor och två par trosor. Sedan med en pyjamas. Nu i veckan köpte jag en necessär och mjuka näsdukar med Hello Kitty (som helgens brudpar fick i psalmboken) och funderar allvarligt på att köpa:

1. En Hello-Kitty-pyjamas till - och har HAR faktiskt ingen kortärmad och kortbent pyjamas. Visserligen har jag ungefär sex pyjamasar och fem nattlinnen, men likväl...

2. En svart klocka med Kitty på urtavlan. Såg en snygg silverfärgad men det fanns visst bara på en marknad i Phuket. Den här finns på Barnensrum.se och kostar 230:-. Vilket är mycket för en kvinna som gjort av med 11 armbandsur på 20 år.

3. En brödrost som har Hello Kitty på sidan OCH rostar hennes ansikte på mackan. Den vi övertagit från farmor är faktiskt lite lynnig.

Ja, jag är ytlig och barnslig. Jag vet. Men jag förnekar det i alla fall inte. Även om ovanstående kanske är att kokettera med det något...

Mitt hem och min trädgård...

På mitt kylskåp satt förut ett kort med texten: Du ska inte ha en större trädgård än att din karl kan sköta om den. Hemma hos oss är det dessvärre tämligen sant - trädgården är inte större än att M kan sköta om den. Jag gör dock vissa insatser ibland och klipper gräset. Bellisarna har dock undgått min gräsklippariver. Och trädgårdslandet är bara M's förtjänst.

TV-präster har ett lugnt liv...

Isabella gör inte så mycket, verkar det som...

Ibland frågar folk mig vad jag egentligen gör hela dagarna. Och då brukar jag snällt rada upp dopsamtal, sorgehusbesök, konfirmander, förberedelser och allt det där andra som dagarna lätt som en plätt fylls upp av. Igår, när jag såg första delen av "Isabella" på TV, insåg jag att om medelsvensken får sin uppfattning om prästers liv från mina fiktiva kollegor på i TV-serier, så tror dom nog att vi har det ganska lättsamt (och att 90% av oss har sexualneuroser).

Jag menar, vad gör egentligen TV-seriernas präster om dagarna? Kaj i Tre Kronor, Elsa i Vita Lögner, och så Isabella nu då? De strosar omkring i sina prästskjortor som aldrig blir svettiga och vita under armarna, de bryr sig om folk i allmänhet när det behövs och så håller de allmänmänskliga PK-predikningar om Kärleken och Människan och Livet. Inte ett enda litet dopsamtal eller en svettig konfirmandlektion eller ett segt predikotursmöte eller några härliga försvunna dopblanketter syns till ens som autencitetsstärkande rekvisita. Namnet Jesus skulle väl också kunna slinka in i konversationen här och där för att höja trovärdigheten.

Och det är klart - meningen med serien om Isabella är inte att informera samhället om prästers dagliga arbetsuppgifter. Men i alla fall - det skulle bli så mycket bättre om det stämde med verkligheten! Ingen präst med alla normala funktioner bevarade skulle gå på tangokurs i prästskjorta. Kom igen!

Äckel-gäss

Hatobjekt

Ett slumrande hat återuppväcktes i mig då jag i förmiddags upptäckte att min favoritklippa vid Bergabdadet var upptagen - av en familj Kanadagäss. Jag är visserligen helt på det klara med att det är som det brukar med hat - fött ur rädsla, jag har varit rädd för fåglar i allmänhet och kanadagäss i synnerhet så länge jag kan minnas. Och jag är också på det klara med att jag därför kanske inte kan räknas som opartisk i frågan. Men jag kan verkligen inte på några som helst villkor komma på något bra med Kanadagäss. Gud har ju förstås skapat dem, men sedan måste arvsynden ha gjort ett grundligt jobb.

I min barndom tvingades jag med jämna mellanrum ut på utflykt till Stadsparken och Stora Holmen i Örebro med skolan och fritids. En egentligen ganska trevlig plats med lekpark, café, tuff-tufftåg och lådbilsbana. Men fullkomligt invaderat av kanadagäss som gjorde vad kanadagäss tycks se som sin livsuppgift; skrämma barn, nypas, bajsa och allmänt se äckliga ut. Så fort man trodde man satt sig i säkerhet med sin glass och frenetiskt höll på att slicka i sig den för att kunna återgå till att röra sig på gås-fri mark, så nog kom det en gås vaggande och stirrade hotfullt.

Merparten av de badplatser jag besökt har varit mer eller mindre ansatta av dylika gäss. Om de inte själva är där, så kan man vara nog så säker på att deras lämningar täcker bryggan och gömmer sig i gräset, precis där du ska sätta ned din oskyldiga fot.

Kommuner lär ha befogenheter att skjuta av gäss med jämna mellanrum. När det är gjort, brukar återstående fåglar flytta för att bli av med de traumatiska minnena. Men jag undrar faktiskt om det finns något som hindrar kommunens gåsjägare att skjuta av hela stammen?

Trött

Ungefär så här trött är jag.

Talade med en vän igår som varit ute för samma Nära-Väggen-Upplevelse som jag, och hon konstaterade att det tar tid att bli sig själv igen. Och idag känner jag verkligen det, för visserligen är man alltid trött efter en konfirmationshelg, men det här är inte normalt. Jag är så trött att det gör ont, jag orkar nästan inte stå rak.

Roligt är dock att höggravida bästis L är på besök i stan och med största sannolikhet ska följa med hem till oss ikväll för ett dygn av kvalitetstid. Och hur som helst är jag ledig i morgon!

Heltid

Stresshantering

Jag jobbar heltid från och med idag. Nu ska allt vara som vanligt, men i rimlig takt. Sommaren kommer ovanligt lägligt i år, måste jag säga!

Som ett led i mitt nya stressfria liv har jag beställt de resterande säsongerna av Huset Elliot. Dessa ska portioneras ut i lagom dos under sommarkvällarna och förhindra mig från att ta med mig jobbet hem. Avundsjuka fruar L, L och J inbjudes att låna eller titta tillsammans med mig. Ja, och alla andra också!

Upptäckt!

Jag har upptäckt Lily Allen! Me like!

http://www.myspace.com/lilymusic