Det är så skönt att åka hem från Stockholm

Gårdagen tillbringade jag och min kära vän L i huvudstaden. En rent materialistisk utflykt, där vårt enda ärende var att gå i affärer. Vilket betalade sig relativt bra, jag har ersatt min rutiga galonväska med en rutig tygväska i samma design men större innandöme, samt äntligen köpt ett par finskor med klack. L hittade fina kläder och en väska hon med. Vi åt lunch på vårt standardställe Bamboo Palace (sushi- och kinabuffé) och mot slutet av dagen fikade vi på Åhlénscafeterian, där moccautorna bestod till 50% av glasyr. En lyckad dag - och som alltid var det väldigt skönt att sätta sig på tåget och åka hem.

Jag tycker om Stockholm, det är inte det. Det är en fin stad, med fina hus och fint vatten och mycket affärer och bra kommunikationer. Men ändå, det är något som efter några timmar alltid ger mig hemlängtan. Jag skulle inte vilja säga att det är det berömda tempot eller stressen eller pulsen eller vad man nu vill kalla det - jag tycker ju om när det går undan. Snarare är det mängden människor. Det är så många om samma yta, så många som går och trängs på gatorna utan att känna igen varandra ens. Då får jag för mig att anonymiteten gör folk olyckliga och/eller utseendefixerade, och lagom när jag börjar känna så, tar jag mina fördomar och sätter mig på pendeltåget hem igen. I Mölnbo behöver ingen trängas!