Hundliv

Jag och Sarro i vintersolen

Vi har blivit med hund. I alla fall för tio dagar. Mor och Far har åkt till England och lämnat både bil och lapphund hos oss. Vilket jag tycker är underbart, Markus OK och Melanchthon helt förkastligt. Hon har flyttat hemifrån, d.v.s. till uthusets trappa, där hon nu har sin bur och sin matskål. När vi försökte bedriva lite KBT med henne och höll henne i famnen framför hunden - helt oåtkomlig och skyddad givetvis - blev hon så rädd att hon blev apatisk. Varpå husses hjärta brast och terpain fick avbrytas...

Hunden, som heter Sarro (INTE Zorro) är alltså en treårig svensk lapphund, svart som natten och enormt energisk. Igår när vi var lediga satsade vi stort på motion och gick runt hela Måsnaren (12 km) vilket vi trodde skulle trötta ut djuret rejält. Följden blev att Markus och jag sjönk ihop i varsin soffa och kved av skoskav när vi omsider kom hem igen, medan Sarro studsade runt oss och ville leka/promenera/jaga grannens ankor. Han hade gladeligen knatat ett varv till utan problem. Hur som helst känner jag att jag verkligen är en hundmänniska, hur mycket jag än älskar min lilla reformationskatt. Men någon överaktiv lapphund kanske jag inte skulle satsa på själv. Hellre en spaniel av något större slag...