Fader Amaros och andras synder.

Såg om "Fader Amaros synder" med ungdomsgruppen häromdagen. En film som jag vid det första påseendet på en ödslig biograf i Uppsala nog tyckte mest var slaskig och sådär barnsligt förtjust "titta-vi-törs-mucka-med-Rom"- sensationslysten. Men så här andra gången så uppskattade jag den mycket.
Så mycket att jag dristar mig att jämföra den (lite grand) med Bo Giertz storverk Stengrunden.
Scenen är Mexicos landsbygd, dit nyprästvigde Amaro anländer för att vara adjunkt (motsv.) till församlingsprästen fader Benito. Det antyds redan i början att Amaro är påtänkt för en kyrklig karriär som ska sträcka sig längre än till en landsortskyrka, men själv avvisar han sådana planer med ett blygt: "Jag vill bara tjäna Gud".

Emellertid blir det snart klart för Amaro att allt inte är precis snövitt i prästgården. Fader Benito både håller sig med älskarinna och låter församlingens sjukhusbygge bekostas av narkotikapengar. Dessutom umgås han med traktens maffia. I en grannförsamling i bergen finns Fader Natalio, som av både Benito och biskopen i stan anses vara ett mycket större problem, eftersom han har befrielseteologiska tendenser och befaras samarbeta med någon form av gerilla. Amaro reagerar till en början med storögd bestörtning och förvirring, men innan han vet ordet av agerar han både spion och hantlangare åt biskopen som dels vill mörklägga fader Benitos skumma affärer, dels göra sig av med problemet fader Natalio för gott. Fader Amaro gör vaga försök att protestera, men av antingen rädsla för överheten, vördnat för episkopatet eller omsorg om sin egen karriär lyder han och tiger. Parallellt med detta har Amaro lärt känna unga söta söndagsskolefröken Amelia, som har ett närmast svärmiskt förhållande till Jesus. Känslor väcks på båda håll, och efter en inledande försök att stå emot (bränna handen flickan rört vid på en gaslåga) ger Amaro efter. Under sken av att han tränar Amelia för ett liv i kloster genom att låta henne undervisa en utvecklingstörd flicka, får de unga paret tid för varandra. Så väl använd tid att Amelia blir gravid. Amaro, som trots att han säger sig vara emot celibatet inte vill avsäga sig ämbetet och gifta sig med Amelia, försöker lösa situationen genom en illegal abort, något som slutar med att hon förblöder i en pickup på landsvägen.

Vad jag ser i berättelsen, är hur en person med goda föresatser hamnar i en omgivning där synden normaliserats och där sanning och rätt inte ger resultat. Amaro anpassas gradvis till sin arbetsledares moral och släpper taget om en efter en av sina tidigare principer. Inte förrän han mycket påtagligt tvingas se syndens frukt (när han överlämnar exkommuniceringsbeslutet till fader Natalio och sedan väntar ensam i abortklinikens trädgård - jmfr Getsemane) drabbas han av insikt. Detta blir tydligt i en enda kort replik i trädgården, när han på frågan om hans flickvän behövt hjälp svarar:
- Nej. Det är jag som behöver hjälp.
Trots hans böner och sista desperata försök att betala för sina synder genom att köra Amelia till sjukhuset, dör hon. I filmens slutscen förrättar Amaro hennes begravning och den sista repliken är hans syndabekännelse som slutar med "min synd, min synd, min stora synd". Då lämnar fader Benito, den ende som känner till omständigheterna kring Amelias död, kyrkan. Antingen i protest mot Amaros beteende, eller som ett tecken på att också han gjort sig skyldig till samma sak.

Fader Amaros synder har den förtjänsten, att den inte ger vare sig den kristna tron eller den katolska kyrkan skulden för huvudpersonernas beteende. Inte heller försöker någon av prästerna rättfärdiggöra sitt handlande bibliskt eller ens teologiskt. De är inte syndare därför att de är präster, eller för att de är kristna, utan för att de är människor. Deras tro och ämbete ger visserligen insikt i hur de borde leva, men inget pansar mot syndens makt och konsekvenser. På det viset är berättelsen en berättelse om hur synden finns i världen och i varje människa, hur den förökas för varje gång vi hamnar i dess våld. Samtidigt är scenen i trädgården i kombination med slutscenen med syndabekännelsen framför Amelias kista en gripande bild för det förkrossade hjärtat som söker och finner Guds förlåtande kärlek.

Så se filmen om ni inte redan gjort det! Om ni ser den med andra, t.ex. ungdomar eller konfirmander, så diskutera gärna synd, förlåtelse och försoning efteråt. Speciellt intressant blev det hos oss när vi skulle gradera synderna i filmen. För kan man det?