Missunnsamhet - apropå Tom och Katie

Läste nyligen ännu en sarkasm om Tom Cruise och Katie Holmes och deras bebis. Det står sådana överallt så det går inte att hålla reda på i vilken tidning jag såg den senaste. Till och med SvD har hakat på slasktrenden vilket förvånar mig. Hur som helst jag vissa teorier kring varför det är så rumsrent att håna just detta kärlekspar. Bortsett från de uppenbara triggerpunkterna för offentlig hånfullhet (kändisskap, offentligt visade känslor, ålderskillnad och (inte helt sund)religiositet) tror jag att jargongen kring Tom och Katie i mångt och mycket handlar om vanlig enkel avundssjuka. Vi som är mellan 25 och 35 idag är den generation som upplevde vår första förälskelse just i Tom. Vi såg Top Gun och Cocktail på video om och om igen, vi slogs med våra mammor om att få se Drömmarnas Horisont på bio fast den var från 15 år och snodde filmaffischer att ha över sängen (eller klippte ut dem ur Frida i fegare lägen). I mitt och mina vänners fall gick det hela i all tysthet så långt så att vi med bestämdhet hävdade att vår SO-lärare (som var blond och lite tunnhårig) var en exakt kopia av Tom Cruise. Och sedan, när vi blivit vuxna, Tom har blivit galen och mest ägnat och konstig ScFi och annat flum, skilt sig från Nicole som var så uppenbart genialisk och förälskelsen därför klingat av DÅ går karln och kärar ned sig - i en av oss! I Katie, född 1978, mitt i Top Gund-generationen. Hon har rimligtvis delat vårt kollektiva omöjlig-svärmeri, där en av de stora poängerna var att Han inte gick att ens drömma om på nätterna för han var så ouppnåelig och så går hon och blir i hop med honom på riktigt! Klart man blir bitter. Klart man måste hitta en massa mystiska fel på alltihop. Och är den en slump att bra många av dem som skriver kolumner, filmreportage och dylikt är födda sisådär 1978, give or take två tre år? Tror inte det.