Kraft till tjänst är tjänstens lön

Min pappa använder i princip aldrig ordet jobba, när han pratar om min mammas, och de senaste åren också mitt, jobb. Han säger alltid tjänstgöra, om man t.ex. frågar var mamma är: Hon är ute och tjänstgör, eller till och med: Hon är ute och tjänar. Kanske är det lite på skoj - men verkligen inte bara. För det är en viss skillnad på tjänst, och på jobb. I tjänsten finns förutsätts liksom att det är någon annan som är inblandad - både den man står i tjänst hos, och den/de man tjänar.

Visst, det finns en massa koketta prästfasoner på temat "inget vanligt jobb", som liksom vill påskina att präst minsann inte är vad som helst - och då underförstått inte för vem som helst. Och sådana fasoner är givetvis ruttna. Dels för att de gör prästtjänsten mer glamorös och spännande och exklusiv än var den är, dels för att det liksom implicerar att det inte går att tjänstgöra, för Gud och sin nästa, i alla typer av arbeten. Inget kan vara mer fel än de båda synsätten.

Samtidigt, så tror jag att präster kanske mer än andra,  för sin egen skull, behöver tänka mer i termer av tjänst och tjänande,  och mindre i termer av jobb och prestation. För det är så lätt, när man dels rör sig i en organisation som är full med uråldriga riter, system och hierarkier, med där tillhörande sociala koder, dels så ofta arbetar med sin personlighet och sina gåvor som redskap, att glömma att man inte är präst för sin egen skull. Man är inte präst för att utvecklas som människa, för att bygga upp stora verksamheter utifrån sina egna visioner eller gåvor, man är inte präst för att ensam, i sig själv, finnas för alla som behöver en.

Prästen är församlingen tjänare, kyrkans tjänare, Guds tjänare. Alla våra uppgifter, alla våra tjänster, gör vi för någon annan. Vi kan stå i centrum hur mycket som helst - vi är ändå den person i rummet som ska vara minst i fokus för det arbete vi utför. Och samtidigt, så är vi tjänare tillsammans. Med varandra, kollegor som lekfolk, och inte minst tillsammans med Kristus. Det är med honom vid vår sida, i hans namn, i hans kärlek och i Andens kraft som vi ska bygga, förkunna, hjälpa och tjäna Gud och varandra. För det är det som han gjort, och ständigt gör, för oss.

Det kan låta som fromlerier och inverterat prästkoketteri. Men för varje dag jag tjänstgör, blir det mer och mer påtagligt, att det är det gemensamma tjänandets perspektiv som håller i längden, som gör att jag vare sig blir alltför högmodig, eller alltför utlämnad till mig själv. Och, som det står i psalmen:  

Så blir livets mening skön. 

Kraft till tjänst är tjänstens lön.