tisdag, augusti 14, 2012

Magi, metafor och makt

Magi är att med hjälp av fixerade, formaliserade handlingar och formuleringar skaffa sig makt över världen. Magin är en teknologi för utövande av kontroll. Det metaforiska, det bildliga, tjänar ett annat syfte. Det upprättar förbindelser mellan olika sidor av tillvaron och låter dem försöka förklara varandra. Metaforen är ett verktyg för fördjupad förståelse."

Per Svensson intervjuar, eller snarare beskriver, KG Hammar i Sydsvenskan, den 12 augusti. Och denna beskrivning av olika sätt att närma sig, och/eller tala om Gud, används för att beskriva varför KG Hammar under sin tid som ärkebiskop, men även efteråt, upplevts som så provocerande, både för sina kristna trossyskon, och människor utanför den kristna/kyrkliga kontexten. För, skriver Svensson, "Han har tagit ifrån dem magin; idén om kyrkan som ett metafysiskt försäkringsbolag, där man med den rätta tron som betalningsmedel köper sig trygghet".

Å ena sidan är det fullkomligt självklart. Metaforer är nödvändiga, när människor ska tala om, och förstå Gud. Jesus använder inte liknelser av en slump, och bland det första jag lärde mig på teologen var tesen om att det inte går att säga vad Gud ÄR, det är för stort, så vi får hålla oss till att säga det Han INTE ÄR. Det kan liksom inte bli annat, flör kunde vi fånga Gud i språket, som liksom vi själva måste sägas vara en del i den fallna världen, så vore vi i himlen redan och det är vi ju sannerligen inte. Och visst stämmer det att riten kan vara ett sätt att kontrollera världen, oss själva och, givetvis och tyvärr, andra människor. Jag är helt med på det.

Men mellan den maktlystna, kontrollerande magin, och den fria, individuella och meningssökande metaforen finns nämligen ett brett spektrum av varianter, kombinationer och förhållningssätt när det gäller tro. Inte så att jag tror att KG Hammar medvetet förtiger det - han är säkert en av de första att bekräfta att så är fallet. Däremot kommer det inte fram i artikeln, där metaforerna framställs som den rätta och goda metoden, och magin som den felaktiga, eller åtminstone den potentiellt onda. Som om alla vi som faktiskt tror att det finns en bro från tro till ro är kontrolltekniker, och inte meningssökare.
Eller för delen som om de som tänker metaforiskt inte skulle kunna ha en personlig relation, fast till Gud som inbegriper ett frälsningshopp.

Som om det antingen är så att berättelsen om när Jesus går på vattnet antingen ska ses i ljuset av varför en sådan berättelse förmedlats, eller som ett faktiskt, fysiologiskt och bekännelseladdat faktum. När det faktiskt går att tro att Jesus gick på vattnet, på riktigt, och samtidigt tänka att det inte var trotsandet av ytspänningen som var grejen, utan att Jesus skulle rädda Petrus från att drunkna och hjälpa lärjungarna att se att han var någon som man tryggt kan lägga sitt liv i händerna på.

Alla människor söker mening, och vill få ihop tillvaron. Och alla söker också ett visst mått av kontroll, och trygghet. Vi vill förstå världen - men vi vill också ha en relation med något/någon som är större än världen, kanske till och med av någon som tar hand om oss. Kanske är vi inte så benägna att medge det där sista alla gånger - beroende av andra står ju inte alltid överst på listan över önskvärda egenskaper - men det finns ändå där. Sammanhang, och trygghet. Mening och mål.  Det är två sidor av att vara människa, två sidor som båda kan slå över så att den ena förkväver eller förnekar den andra  men som ändå alltid finns där. Olika tider, sammanhang och strömningar gör att slagsidan växlar - ibland är det magin som är normen, ibland är det metaforen. Det beror på vilket de som för tillfället har makten föredrar, eller tror sig tjäna mest på. Trots att båda alltid finns där, och förmodligen behövs, för att någon enda människa ska kunna ha någon som helst relation till Gud.

Gud är hur som helst alltid större, och rymmer därmed både och. Något som blir tydligt i Jesus Kristus - ordet som blir kött (magi?) och talar i liknelser (metafor) för att vi ska förstå att vi är Guds (magi) och har både rätten och möjligheten att se världen, typ, genom hans ögon (metafor).

Man måste inte välja den ena eller det andra. Det har aldrig funkat. Det finns risker med båda men den största risken är att våra metoder för att närma oss Gud blir överordnad honom själv. För den sanning som en människa aldrig kan omfatta helt och hållet, den finns hos Honom. Inte bara finns - Han ÄR den.

Och förresten - det där med metafysiskt försäkringsbolag var riktigt bra. Som metafor.

4 kommentarer:

louhi sa...

Naturligtvis är förmågan att gå på vatten tecken på tron. Och när vi misslyckas skall vi görä som Petrus : Ropa på hjälp.

louhi sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Gunnel sa...

Tack för denna Blogg! Hoppas att du fortsätter på detta ämne. Jag är glad över, att du satte ett frågetecken efter ordet magi. Gissar att riter och magi och makt hör ihop. Jag kopplar magi till trolleri och har stor respekt för ordvalen i bibeln. Om en trollkarl är en illusionist, så är ju illusionen något som trollkarlen bygger upp för att sen visa sig vara en bluff. Trollkarl = magos. Detta med metaforer intresserar mig mycket från seriöst drömarbete. Bibelberättelserna är ju historiska eller liknelser. Träldomen i Egypten var ju en historisk händelse, innan den blev en metafor i Pauli´ brev. Genesarets sjö är ju fortfarande vatten men inte samma vatten som vid Jakobs källa. Visst kan en präst/förkunnare bygga upp en illusion, men det tror jag inte är vanligt. Förkunnelsen om hur mycket Gud kan genom Jesus är väl snarare för svag än en livslögn.

Som sagt: Fortsätt att undervisa om detta ämne!

A. sa...

Jag känner mig bara så oerhört korkad när jag läser det citerade. Lite så att jag är verkligen så korkad att jag inte ens förstår VAD SOM ÄR PROBLEMET. Men det kan ha att göra med att jag börjar vara så less på käbblet inom Svenska Kyrkan - där förvånansvärt många som etiketterar sig som liberala och progressiva är exceptionellt trångsynta när det kommer till att erkänna andra tolkningar/åsikter än den egna - att jag triggar igång på ingenting.

Just vad det gäller underverken tycker jag själv inte att det borde vara ett så stort problem. Jag menar, om man nu har bestämt sig för att man tror på en allsmäktig gud, hur kan det vara ett problem om/att han fixat så att någon gått på vatten eller förvandlat vatten till vin eller låtit solen stanna uppe längre än den egentligen borde? Egentligen, liksom. Nu är jag inte själv bokstavstroende, men just de mer flashiga undren i NT ser jag inte riktigt problemet med (ja, det där med solen är väl i GT iofs). Så jag skulle nog gärna se lite återhållsamhet med att ropa varg bara för att någon deklarerar att vederbörande tror att brödundret, eller vattenrace:et var på riktigt och ingen metafor.

Jag gillar f.ö. också uttrycket "metafysiskt föräkringsbolag". Även om jag i min vardag upplever att medicinen i mycket har övertagit när kyrkan inte längre ses som den självklara försäkringsagenten. Till min personliga frustration, eftersom jag rör mig inom det medicinska området och för all del känner mig skickad att hantera människors kroppsliga krämpor, liv och död, men inte deras existentiella ångest eller deras eventuella liv efter detta. Jag kan kanske svara på det fysiska varför, men inte på det metafysiska. Som ett sidospår. Är det här något du noterat, s.a.s. från andra sidan av saken? (Jag kommer inte ihåg om du tagit upp det tidigare.) Att man typ brutit med religionen men i praktiken snarast flyttat över de religiösa frågorna någon annanstans (ofta till medicinen)?