söndag, juli 15, 2012

Jag har sålt min kropp till doktor Berglund

Om några dagar kommer utställningen Body Worlds till Södertälje, där den ska finnas på Tom Tits Experiment till och med den 25 november. Den har fått underrubriken "Din fantastiska kropp och kärleken till livet", och med riktiga människokroppar som material, vill den ge "en fantastiskt inblick i den mänskliga kroppen".

Mina associationer går, som så ofta, till Astrid Lindgrens Madicken, och denna gång mer specifikt till Tant Nilsson, som säljer sin kropp till doktorn Berglund för att slippa få sin älskade byrå utmätt. Eller, tror att hon har sålt sin kropp, det är i själva verket en ren gåva, doktor Berglund har "ingen som helst användning för tant Nilsson, varken död eller levande".

I alla fall, så är det inte. Det kan man läsa på Body Worlds hemsida. Alla som donerat sina kroppar till Gunther von Hagens Institute for Plastination som fyller döda kroppar med flytande plast för att använda i utställnings- och undervisningssyfte, har gjort det helt utan ekonomisk ersättning, vare sig till sig själva, eller eventuella efterlevande. Ingen av de kroppar som ställs ut, helt eller delvis, har tillhört någon som själv inte aktivt valt att plastineras. Utom fostren, då förstås. De kommer, enligt wikipedia, från universitet och medicinska samlingar. Men i övrigt, möjliggörs Body Worlds av fria människors rätt att själva bestämma över sin egen kropp, deras rätt att, som det står på hemsidan, göra osjälviska donationer som möjliggör unika insikter i den mänskliga kroppen (min övs.) utan att tjäna ett öre på det.

Det är lätt hänt att låta detta bli ett argument som liksom övertrumfar andra etiska frågetecken kring utställningen. Fria, samtyckande, tillräkneliga vuxnas val ska respekteras, det är en grundläggande princip i så många andra frågor. Men det är inte riktigt så enkelt, när den fria, samtyckande tillräkneliga vuxna inte lever längre, samtidigt som hennes kropp ägs av ett företag. Tvärtom.

Mina första frågor är av rent praktisk och familjejuridisk art. Kan man avsäga sig griftefriden så där i förväg? Var tar kropparna vägen när de inte kan användas mer? Vilka moraliska skyldigheter har man mot sina efterlevande och diskuterades den aspekten i donationsprocessen? Går det att få tillbaka sin donerade mamma för att ge henne en hederlig begravning? Eller måste man, som Madicken gör med tant Nilsson, köpa tillbaka henne? Får man det? Vems är man, helt enkelt, när man är död?

Sedan kommer frågorna om människosyn. Är det inte den ultimata objektifieringen av människokroppen, att tömma den på blod, fylla den med plast och sedan använda den som ett mellanting mellan folkbildning och underhållning, arrangerad i diverse olika ställningar? Vilka implikationer kan en sådan här materialistisk och mekanisk hantering av döda kroppar få på hur vi ser på levande kroppar? Vad betyder det, att de som en gång varit levande, kännande, tänkande människor i ömsesidiga relationer nu är rena objekt, uppställda för att väcka känslor, opinion eller bara uppseende? Hur ser vi på kroppens relation till personen, på vad som konstituerar liv? Vad är en människa som inte andas? Varför behandlar vi i de flesta andra fall, oavsett kultur och plats på jorden, våra döda med respekt, och, ibland, någon sorts skräckblandad ömhet? Vad har fått oss att stifta lagar kring hantering av de döda - och vad är det som skiljer de anonyma människorna i utställningen, från våra egna döda?

Här ska i rättvisans namn tilläggas, att många av dem som sett utställningen, och de som står bakom den, åtminstone här i Sverige, talar om hur den förstärkt deras respekt och vördnad för livet, för människan och för sin egen och andras kroppar - skapelsevördnad, helt enkelt, kombinerat med upplysning och folkbildning. 

Och så, slutligen, de teologiska frågorna. Givetvis är inte den helige Ande knusslig. Kroppens uppståndelse på den yttersta dagen låter sig knappast hindras av lite plast. Det är inte det som är problemet. Det handlar om att våra kroppar inte skapade för att bli utställningsföremål. De är skapade för livet, dödliga eftersom döden kommit in i världen, men i och med Jesus frälsta tillsammans med oss som lever i dem. En människas kropp är inte en skal och en maskin, inte något separerat från anden och själen. Den är en del av livet. I våra kroppar är vi Guds avbilder. Visst, den är förgänglig - men kanske är den det, för att den inte är skapad för att vara ett tomt objekt, skal eller utställningsföremål, utan ett Andens tempel och ett kärl för det heliga?

Body Worlds kan avfärdas som en freakshow, eller accepteras som en något extrem form av folkbildning och hälsoupplysning. Men den handlar om livet, om döden, om människan. Om det viktigaste av allt. För hur vi behandlar våra döda, speglar hur vi se på de levande.




Här kan man läsa Lars H Gustafsson artikel om Body Worlds i dagens SvD.

Här och här kan man se när tant Nilsson säljer sin kropp till doktor Berglund.

Här kan man läsa vad Dagen skriver och här vad som står i KT


 


5 kommentarer:

Talja sa...

Jag vill bara tillfoga ytterligare en fråga.

I lördags var jag på medelhavsmuseet i Stockholm. Där tittade jag på mumier, både helt inlindade och mer eller mindre "utrullade". Dessa egyptier har definitivt inte gett någon tillåtelse att ställa ut dem i montrar tusentals år senare trots att de när de dött tömts på blod och fyllts med balsameringsvätskor. Ändå blir det ingen folkstorm. Finns det nån sorts preskriptionstid på etikfrågan?

/Karin E

Miriam W Klefbeck sa...

Nej. Inte egentligen.

Miriam W Klefbeck sa...

Men kanske upprörs vi mer, för att det här är människor som har levt, eller i alla fall dött, under vår egen livstid, i ett samhälle vi menar vara civiliserat och upplyst?
En tusentals år gammal mumie blir liksom totalt opersonlig, lika mänsklig som mumifieringsmaterialet ungefär, fast det inte är så?

Jag säger inte att det är skillnad, för det är det egentligen inte. Död människa som död människa liksom. Men det finns förklaringar till varför det liksom känns annorlunda.

A. sa...

Apropå det här med vad utställningen skall leda till hos betraktaren, av skapelsevördnad, respekt för människan osv. osv. [insert klyscha of choice] så tänker jag för min del att det är ett större problem att vi (som i random svensk) ser för få riktiga döda - och döende - och inte att vi ser för få inplastade eller konserverade. Inte för att det är något självändamål att se döda och döende människor, men för att det förr eller senare blir problem när man ett helt liv har låtsas som om döden är något som bara händer på film (då företrädesvis våldsam) och plötsligt måste upptäcka att ooops, den händer visst i verkligheten också. Vuxna barn som inte kan hantera att föräldrarna dör, vuxna som inte tror att barn kan hantera att andra dör utan pratar bort och försöker låtsas som ingenting i ett missriktat försök att skydda, läkare som inte vågar låta patienter dö fastän inga åtgärder kan göra annat än förlänga döendet. Och jag har sett det; det är inte bara som jag teoretiserar.

Judith sa...

Associerar vidare till uppmärksammade återbördanden av kvarlevor efter samer och maorier som har skett från Sverige de senaste åren. Då har man visserligen mer eller mindre stulit kropparna/kvarlevorna, och alltså inte som här haft medgivande. Men det du skriver om anhörigas medgivande och om man kan köpa tillbaka kroppen är intressant. Vi har onekligen ett komplicerat förhållande till kroppen i vår kultur. Vi ser den knappast som ett tempel.