lördag, juni 30, 2012
Ville inte va den som blev kvar...
Så sjunger Veronica Maggio om sin hemstad. Den som många av vi andra kom till, när vi äntligen kom bort ifrån den stad där vi "växte upp och så".
Jag har varit i staden där jag växte upp i helgen. En stad jag är tämligen säker på att jag aldrig någonsin kommer att flytta tillbaka till. Inte för att det är något fel på staden ifråga - det är en vanlig, riktigt vacker stad. Men jag vill verkligen, verkligen inte bo där, och hur trevligt det än kan vara att vara där, med människorna som bor där, så är det alltid skönt att veta att jag inte ska stanna, och faktiskt minst lika skönt att åka därifrån.
Jag undrar ibland vad det där beror på. För jag tror inte det handlar om staden i fråga. Jag tror det handlar om mig. Och möjligen om mina kontrollbehov. Vad tror ni? Och vill ni tillbaka till städerna/platserna där ni växte upp och så?
måndag, juni 25, 2012
När präster tar semester...
...lyssnar de på gamla radiodokumentärer (idag en om Ubåtskränkningarna på 80-talet), bakar kakor och blir TBE-vaccinerade. Det kan också hända att de trampar sönder kattens nytappade fästing så att köksgolvet blir fullt med blod, men det är inte, tackomochlovom, särskilt vanligt.
söndag, juni 24, 2012
Bloggar från mobilen!
Och det är inte ens svårt! Lite blandade midsommarbilder, äckligt idylliska men sånt kan ju livet också vara. Delvis.
måndag, juni 18, 2012
söndag, juni 17, 2012
Det ösregnar...
...och säkert var det flera kyrkor som inte varit direkt var välbesökta idag. Säkert var det många av oss som räknar oss som kristna, och som tycker att kyrkan är viktig, som föredrog radio- eller TV-gudstjänsten. Många hade dessutom mer än gärna kommit, om bara någon hade kunnat hjälpa dem dit, eller om de bara varit friska och starka nog att klara av det.
Men så fanns det också de som tänkte att "jag gick ju förra veckan". Eller som tänkte att "det kommer ju säkert inga andra så jag går inte heller dit". Eller rentav "nä, jag känner inte för det idag" eller "jag gör något annat istället".
Så var det några som gick ändå. För att de ville höra evangelium, fira nattvard och be. Och som blev nästan ensamma. Som tyckte det kändes genant inför prästen, som liksom bara fick ett, eller två ansikten att fästa blicken på. Eller rentav skämdes lite, för att prästen och kantorn och vaktmästaren fick ställa till med sånt mankemang bara för min skull. Eller som inte fick fira den gudstjänst de gått dit för, utan en "enklare variant" där man skar bort några texter och några psalmer och kanske predikan också. För att det inte skulle kännas så uppenbart, hur få som var där och för att man skulle komma därifrån fortare. Ja, och så var det säkert någon som inte fick någon gudstjänst alls. För de tjänstgjorde som kyrkvärdar och då gills det ju inte så då går vi hem igen.
Så blev de som "gick ändå" helt eller delvis snuvande på sin gudstjänst. De fick inte uppleva gemenskap i bön och gudstjänst, inte känna sin lovsång bli buren av fler röster än den egna. De kanske inte ens fick någon predikan. De som stannade hemma snuvade sig själva på tillfälle på tilltalet och gemenskapen som ligger i Ordet och Sakramentet alldeles oavsett hur många som är på plats. Och Jesus, han blev snuvad på den lovsång som bara just de som stannade hemma kan sjunga, och på den gemenskap i nattvarden som är unik mellan honom, och den som kommer till honom.
Och det berodde inte på sekulariseringen, eller på att det var "fel" präst, eller ingen sångsolist eller fel tid på dagen eller ens bara på att det regnade. Nej, det berodde på att alldeles vanligt kyrkfolk - anställda, förtroendevalda, engagerade människor, som förmodligen lagt ner timtal på att prata om hur man ska kunna höja gudstjänststatistiken - inte riktigt kände för det idag. Inte tillräckligt för att gå ut i regnet i alla fall. Jag har gjort det själv flera gånger, så jag vet. Jag har legat hemma i sängen och tänkt att näe, jag måste ju inte, jag går nästan alltid, det gör inget innan jag vänt på mig och somnat om.
Men jag har också suttit där i bänken och känt mig löjlig och utpekad och jag har stått i sakristian och undrat om jag ska ta av mig mässhaken igen. Och i de två sista situationerna, där räcker det faktiskt med att det kommer en till. En till som vill be, lovsjunga och tillsammans med oss som är där. En till som svarar, en till som säger Amen. En till som gör det synligt, att vi, fastän vi är många, är ett.
För vi firar inte gudstjänst bara för vår egen skull. Det är inte därför den finns och inte därför den faktiskt är det som definierar och villkorar en församlings existens. Nej, vi är kallade att fira gudstjänst för Guds skull, för vår skulle - och, inte minst, för varandras skall. Oavsett om vi känner för det eller inte. Det vore ju fånigt om stenarna skulle behöva ropa, bara för att de församlingsaktiva inte var så sugna?
Men så fanns det också de som tänkte att "jag gick ju förra veckan". Eller som tänkte att "det kommer ju säkert inga andra så jag går inte heller dit". Eller rentav "nä, jag känner inte för det idag" eller "jag gör något annat istället".
Så var det några som gick ändå. För att de ville höra evangelium, fira nattvard och be. Och som blev nästan ensamma. Som tyckte det kändes genant inför prästen, som liksom bara fick ett, eller två ansikten att fästa blicken på. Eller rentav skämdes lite, för att prästen och kantorn och vaktmästaren fick ställa till med sånt mankemang bara för min skull. Eller som inte fick fira den gudstjänst de gått dit för, utan en "enklare variant" där man skar bort några texter och några psalmer och kanske predikan också. För att det inte skulle kännas så uppenbart, hur få som var där och för att man skulle komma därifrån fortare. Ja, och så var det säkert någon som inte fick någon gudstjänst alls. För de tjänstgjorde som kyrkvärdar och då gills det ju inte så då går vi hem igen.
Så blev de som "gick ändå" helt eller delvis snuvande på sin gudstjänst. De fick inte uppleva gemenskap i bön och gudstjänst, inte känna sin lovsång bli buren av fler röster än den egna. De kanske inte ens fick någon predikan. De som stannade hemma snuvade sig själva på tillfälle på tilltalet och gemenskapen som ligger i Ordet och Sakramentet alldeles oavsett hur många som är på plats. Och Jesus, han blev snuvad på den lovsång som bara just de som stannade hemma kan sjunga, och på den gemenskap i nattvarden som är unik mellan honom, och den som kommer till honom.
Och det berodde inte på sekulariseringen, eller på att det var "fel" präst, eller ingen sångsolist eller fel tid på dagen eller ens bara på att det regnade. Nej, det berodde på att alldeles vanligt kyrkfolk - anställda, förtroendevalda, engagerade människor, som förmodligen lagt ner timtal på att prata om hur man ska kunna höja gudstjänststatistiken - inte riktigt kände för det idag. Inte tillräckligt för att gå ut i regnet i alla fall. Jag har gjort det själv flera gånger, så jag vet. Jag har legat hemma i sängen och tänkt att näe, jag måste ju inte, jag går nästan alltid, det gör inget innan jag vänt på mig och somnat om.
Men jag har också suttit där i bänken och känt mig löjlig och utpekad och jag har stått i sakristian och undrat om jag ska ta av mig mässhaken igen. Och i de två sista situationerna, där räcker det faktiskt med att det kommer en till. En till som vill be, lovsjunga och tillsammans med oss som är där. En till som svarar, en till som säger Amen. En till som gör det synligt, att vi, fastän vi är många, är ett.
För vi firar inte gudstjänst bara för vår egen skull. Det är inte därför den finns och inte därför den faktiskt är det som definierar och villkorar en församlings existens. Nej, vi är kallade att fira gudstjänst för Guds skull, för vår skulle - och, inte minst, för varandras skall. Oavsett om vi känner för det eller inte. Det vore ju fånigt om stenarna skulle behöva ropa, bara för att de församlingsaktiva inte var så sugna?
onsdag, juni 13, 2012
måndag, juni 11, 2012
Har alltid kunnat lita på min omdömeslöshet...
Om jag någon gång skulle få för mig att göra en mässa av populärmusik, skulle det vara ganska givet vilken låt som skulle utgöra Kyriet.
[---]
Tror du vi kan ropa efter nån med förstånd
Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar?
Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar?
[---]
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
längtar efter något som kan rädda mig [...]
längtar efter något som kan rädda mig [...]
(Den svenska björnstammen)
onsdag, juni 06, 2012
Bitterhet, högkyrklighet, hopplöshet.
Rubriken syftar lite grand på något jag läste i Facebook-gruppen där man diskuterar det nya kyrkohandboksförslaget, men mest på ett sätt att uttrycka sig som är ganska vanligt på flera håll i Svenska Kyrkan. För, det finns nämligen inte mycket som är värre i våra kretsar, än att vara bitter. Vilket på sätt och vis är fullt rimligt, för bitterhet är inte vidare konstruktivt, utan bara smärtsamt för den som lever med det, och tröttsamt för dem som hamnar i vägen.
Men. För givetvis finns det ett men. Eller snarare flera. För för det första, så är inte alla som kallas för bittra, verkligen bittra. Det är nämligen rätt effektivt i debatter, att kalla den som ifrågasätter eller kritiserar det som majoriteten tycker eller tänker, för bitter, istället för att bemöta i sak. Lite på samma sätt som det är effektivt att påstå att de är rädda. För bittra, rädda små människor, dem kan man ju bara ignorera. Så slipper man lyssna på vad de säger.
Därmed inte sagt att det inte finns bitterhet i alla kyrkliga traditioner och grupperingar, högkyrkligheten (och nu menar jag med det stackars ordet ungefär "de som själva uppfattar/beskriver sig såsom högkyrkliga") på intet sätt undantagen. Bitterhet finns nämligen överallt när människor upplever hopplöshet. Och det tror jag många, som själva definierar sig om högkyrkliga, känner ganska ofta. För många av dem har lagt ner hela sina liv, på att arbeta för en levande, trovärdig kyrka. De har velat fira vackra, gedigna gudstjänster. De har, under vissa perioder, fått starkt gehör för sina idéer för församlingsliv och liturgi - för att sedan, ganska hastigt, inte få något gehör alls, utan lämnas därhän,. De har upplevt hur deras åsikter plötsligt kopplats ihop med helt andra åsikter, som de kanske inte alls omfattar, för att sedan avfärdas som misstänkta, eller misshagliga, eller helt enkelt ovidkommande.Och kanske är det det, som gör allra ondast. När någon säger, eller antyder, att det du gör, för att du verkligen vill ära Gud och tjäna dina medmänniskor med kärlek, i själva verket är det diametralt motsatta. Att du vill illa, när du vill gott. Att du saknar kärlek och Gudsfruktan, när det faktiskt är kärlek och Gudsfruktan som driver dig.
Självklart är det inte något enkelriktad beteende. Det finns människor inom högkyrkligheten, som beter sig precis likadant mot dem som står för en annan teologisk/liturgisk tradition. Det går att bli bitter även av att tro att det egna är bättre än allt annat och alla andra idioter som inte fattar och rättar in sig i det enda sanna. Men ytterst få människor är så enkelspåriga. De flesta av oss har ett stråk av god vilja i vår strävan, och dessutom vet vi att ta ansvar för de stråk i oss som vill illa. Hopplöshet och uppgivenhet uppstår inte av sig självt. Det uppstår när de som är i majoritet, eller de som har makten, tar sig friheten att välja vad som för tillfället är rätt och gott och sant, vilka som räknas och vilka som inte räknas, vilka som är rätt och vilka som är fel.
Det handlar alltså egentligen inte ett smack om vilken teologisk tradition man har. Hade det varit en annan teologisk tradition som just nu hade makten, hade det varit andra som upplevde hopplöshet och kallades för bittra. Man behöver inte backa många år i historien, för att se hur olika människor, traditioner och idéer rört sig mellan centrum, periferi och utanförskap i den svenskkyrkliga bubblan.
Så nej, det handlar inte om inomkyrkliga grupperingar. Det handlar om att människor i allmänhet, och kanske i Svenska Kyrkan i synnerhet, inte kan hantera makt. Särskilt inte den vi själva har. Vi törs ju knappt prata om den - hur ska vi då kunna ta ansvar för den?
Men. För givetvis finns det ett men. Eller snarare flera. För för det första, så är inte alla som kallas för bittra, verkligen bittra. Det är nämligen rätt effektivt i debatter, att kalla den som ifrågasätter eller kritiserar det som majoriteten tycker eller tänker, för bitter, istället för att bemöta i sak. Lite på samma sätt som det är effektivt att påstå att de är rädda. För bittra, rädda små människor, dem kan man ju bara ignorera. Så slipper man lyssna på vad de säger.
Därmed inte sagt att det inte finns bitterhet i alla kyrkliga traditioner och grupperingar, högkyrkligheten (och nu menar jag med det stackars ordet ungefär "de som själva uppfattar/beskriver sig såsom högkyrkliga") på intet sätt undantagen. Bitterhet finns nämligen överallt när människor upplever hopplöshet. Och det tror jag många, som själva definierar sig om högkyrkliga, känner ganska ofta. För många av dem har lagt ner hela sina liv, på att arbeta för en levande, trovärdig kyrka. De har velat fira vackra, gedigna gudstjänster. De har, under vissa perioder, fått starkt gehör för sina idéer för församlingsliv och liturgi - för att sedan, ganska hastigt, inte få något gehör alls, utan lämnas därhän,. De har upplevt hur deras åsikter plötsligt kopplats ihop med helt andra åsikter, som de kanske inte alls omfattar, för att sedan avfärdas som misstänkta, eller misshagliga, eller helt enkelt ovidkommande.Och kanske är det det, som gör allra ondast. När någon säger, eller antyder, att det du gör, för att du verkligen vill ära Gud och tjäna dina medmänniskor med kärlek, i själva verket är det diametralt motsatta. Att du vill illa, när du vill gott. Att du saknar kärlek och Gudsfruktan, när det faktiskt är kärlek och Gudsfruktan som driver dig.
Självklart är det inte något enkelriktad beteende. Det finns människor inom högkyrkligheten, som beter sig precis likadant mot dem som står för en annan teologisk/liturgisk tradition. Det går att bli bitter även av att tro att det egna är bättre än allt annat och alla andra idioter som inte fattar och rättar in sig i det enda sanna. Men ytterst få människor är så enkelspåriga. De flesta av oss har ett stråk av god vilja i vår strävan, och dessutom vet vi att ta ansvar för de stråk i oss som vill illa. Hopplöshet och uppgivenhet uppstår inte av sig självt. Det uppstår när de som är i majoritet, eller de som har makten, tar sig friheten att välja vad som för tillfället är rätt och gott och sant, vilka som räknas och vilka som inte räknas, vilka som är rätt och vilka som är fel.
Det handlar alltså egentligen inte ett smack om vilken teologisk tradition man har. Hade det varit en annan teologisk tradition som just nu hade makten, hade det varit andra som upplevde hopplöshet och kallades för bittra. Man behöver inte backa många år i historien, för att se hur olika människor, traditioner och idéer rört sig mellan centrum, periferi och utanförskap i den svenskkyrkliga bubblan.
Så nej, det handlar inte om inomkyrkliga grupperingar. Det handlar om att människor i allmänhet, och kanske i Svenska Kyrkan i synnerhet, inte kan hantera makt. Särskilt inte den vi själva har. Vi törs ju knappt prata om den - hur ska vi då kunna ta ansvar för den?
tisdag, juni 05, 2012
Skolavslutningsvecka...
...och jag är tjänstledig. Inte en enda skolavslutning ska jag hålla i i år.
Debatten om desamma följer jag däremot. I år är den inte så stormig, inte än åtminstone. Detta trots den nya skollagen, som förtydligar att skolan är icke-konfessionell. Man hade ju kunnat tänka att en rimlig slutsats av detta vore, att skolorna helt enkelt slutade ha skolavslutningar i kyrkor. Kyrkor är ju trots allt lokaler som är avsedda för högst konfessionell aktivitet, fullkomligt nedlusade med konfessionella bilder, symboler och i många fall även konfessionella människor.
Men se, det behövs tydligen inte. Skolverket förklarar på sin hemsida att "Det går bra att ha skolavslutning i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron utan religiösa inslag som bön, välsignelse eller trosbekännelse".
Vilken tradition? Den att ha skolavslutning i kyrkan? Och varifrån kommer den? Jo, från en tid när kyrka och skola satt ihop, och det var självklart med både bön och psalmsång inte bara på avslutningen utan också i klassrummet. DET kan man ju knappast fokusera på?
Vilken högtidlighet? Den som kommer av att kyrkorummet är stort, vackert och inbjuder till lugn och eftertanke? Den kommer sig i sin tur av att kyrkan är byggd till Guds ära, och för att ge människor ett rum för tillbedjan och lovsång. Och lite av den kommer sig nog av att lokalen så att säga är inpregnerad med människors böner. Och DET är också lite svårt att gå djupare in på.
Vilken gemensam samvaro? Den man har med sina lärare och skolkamrater? Ja, den kan man faktiskt prata om. Men måste man verkligen vara i kyrkan för det? Nej. Det funkar lika bra i aulan, eller gympasalen, eller Folkets Hus, eller vad man nu har för stora lokaler att tillgå.
Är det inte dags att vi börjar dra de praktiska konsekvenserna av de ideologiska beslut vi tagit? Kyrkan är fri från staten, och därmed också från skolan. Skolan ska vara konfessionslös. Att ha sekulära ceremonier i kyrkorum är ologiskt, och skapar onödiga konflikter där enskilda, barn och lärare såväl som präster kommer i kläm.
Detta betyder inte att skolan inte ska vara välkommen i kyrkan, eller vice versa, eller att allt samröre är uteslutet. Inte alls. Vi är ju trots allt aktörer i samma samhälle, och möter ofta samma barn. Det finns massor med naturliga och viktiga möjligheter att samverka. Studiebesök till exempel, jul- och påsk-vandringar och andra aktiviteter där det är tydligt vad man håller på med, och varför, och där fokus ligger på kunskap och lärande om vad tro och kyrka är och har varit, och inte på vare sig tradition, högtidlighet eller gemensam samvaro. Förmodligen skulle vi kunna utveckla mycket av detta bättre, om vi inte hade den stora skolavslutningsladdningen liggande tickande mellan oss så ofta.
Och för de familjer där man gärna firar sommarlovet i kyrkan, och kanske till och med vill tacka Gud för det, och få Guds välsignelse med sig ut i det, är det ganska lätt för de flesta församlingar, kanske särskilt på landsbygden, att helt enkelt bjuda in alla som vill till en sommarlovsgudstjänst på kvällen på avslutningsdagen. Då behöver ingen känna sig vare sig tvingad, utanför eller bakbunden. I Broby gjorde man till exempel så här.
Med sina riktlilnjer fegar Skolverket ur, och lägger de besvärliga besluten, med lojalitetskonflikter och bygderelationer, i knät på enskilda skolor, lärare, församlingar och präster. Friskriver sig från konsekvenserna av sitt eget beslut, kan man säga. Och i slutänden drabbas enskilda människor.
Men, det behöver ju inte vara så här. Kan vi inte bara lägga ned och börja om, utifrån det som är verkligheten just nu? Det verkar ju inte ens svårt.
I Dagen kan man läsa mer!
Och på Fjärde Väggen!
Debatten om desamma följer jag däremot. I år är den inte så stormig, inte än åtminstone. Detta trots den nya skollagen, som förtydligar att skolan är icke-konfessionell. Man hade ju kunnat tänka att en rimlig slutsats av detta vore, att skolorna helt enkelt slutade ha skolavslutningar i kyrkor. Kyrkor är ju trots allt lokaler som är avsedda för högst konfessionell aktivitet, fullkomligt nedlusade med konfessionella bilder, symboler och i många fall även konfessionella människor.
Men se, det behövs tydligen inte. Skolverket förklarar på sin hemsida att "Det går bra att ha skolavslutning i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron utan religiösa inslag som bön, välsignelse eller trosbekännelse".
Vilken tradition? Den att ha skolavslutning i kyrkan? Och varifrån kommer den? Jo, från en tid när kyrka och skola satt ihop, och det var självklart med både bön och psalmsång inte bara på avslutningen utan också i klassrummet. DET kan man ju knappast fokusera på?
Vilken högtidlighet? Den som kommer av att kyrkorummet är stort, vackert och inbjuder till lugn och eftertanke? Den kommer sig i sin tur av att kyrkan är byggd till Guds ära, och för att ge människor ett rum för tillbedjan och lovsång. Och lite av den kommer sig nog av att lokalen så att säga är inpregnerad med människors böner. Och DET är också lite svårt att gå djupare in på.
Vilken gemensam samvaro? Den man har med sina lärare och skolkamrater? Ja, den kan man faktiskt prata om. Men måste man verkligen vara i kyrkan för det? Nej. Det funkar lika bra i aulan, eller gympasalen, eller Folkets Hus, eller vad man nu har för stora lokaler att tillgå.
Är det inte dags att vi börjar dra de praktiska konsekvenserna av de ideologiska beslut vi tagit? Kyrkan är fri från staten, och därmed också från skolan. Skolan ska vara konfessionslös. Att ha sekulära ceremonier i kyrkorum är ologiskt, och skapar onödiga konflikter där enskilda, barn och lärare såväl som präster kommer i kläm.
Detta betyder inte att skolan inte ska vara välkommen i kyrkan, eller vice versa, eller att allt samröre är uteslutet. Inte alls. Vi är ju trots allt aktörer i samma samhälle, och möter ofta samma barn. Det finns massor med naturliga och viktiga möjligheter att samverka. Studiebesök till exempel, jul- och påsk-vandringar och andra aktiviteter där det är tydligt vad man håller på med, och varför, och där fokus ligger på kunskap och lärande om vad tro och kyrka är och har varit, och inte på vare sig tradition, högtidlighet eller gemensam samvaro. Förmodligen skulle vi kunna utveckla mycket av detta bättre, om vi inte hade den stora skolavslutningsladdningen liggande tickande mellan oss så ofta.
Och för de familjer där man gärna firar sommarlovet i kyrkan, och kanske till och med vill tacka Gud för det, och få Guds välsignelse med sig ut i det, är det ganska lätt för de flesta församlingar, kanske särskilt på landsbygden, att helt enkelt bjuda in alla som vill till en sommarlovsgudstjänst på kvällen på avslutningsdagen. Då behöver ingen känna sig vare sig tvingad, utanför eller bakbunden. I Broby gjorde man till exempel så här.
Med sina riktlilnjer fegar Skolverket ur, och lägger de besvärliga besluten, med lojalitetskonflikter och bygderelationer, i knät på enskilda skolor, lärare, församlingar och präster. Friskriver sig från konsekvenserna av sitt eget beslut, kan man säga. Och i slutänden drabbas enskilda människor.
Men, det behöver ju inte vara så här. Kan vi inte bara lägga ned och börja om, utifrån det som är verkligheten just nu? Det verkar ju inte ens svårt.
I Dagen kan man läsa mer!
Och på Fjärde Väggen!
måndag, juni 04, 2012
Musik som privatsak
Min man brukar säga att musik är en privatsak. Något man lyssnar på i enskildhet, för sin egen skull, och som man inte delar med vem som helst, eftersom det är personligt.
Jag kanske inte resonerar på riktigt samma sätt, men visst är musiksmak något högst personligt, och lite känsligt. Jag minns fortfarande hur viss musik i en viss period av livet (läs dansband respektive mellanstadiet, min vanliga skräckperiod) kunde räknas som en social dödsdom, eller hur viss sorts musik (Evert Taube, i mitt fall) var någon sorts guilty pleasure som man ägnade sig åt i högsta enskildhet och aldrig någonsin talade om. Eller för delen hur jobbigt jag tyckte det var när någon kompis långt senare började sin åktur i min bil med att trycka ut mitt band ur stereon, för "du lyssnar alltid på så konstig musik".
Detta är länge sedan. Idag är mitt Spotify-konto kopplat till mitt Facebook-konto och där kan vem som vill se att jodå, idag har jag lyssnat på Piluttavisan 20 gånger och på On earth as in heaven 21 gånger. Mitt elvaåriga jag hade skämts lungorna ur sig.
Jag kanske inte resonerar på riktigt samma sätt, men visst är musiksmak något högst personligt, och lite känsligt. Jag minns fortfarande hur viss musik i en viss period av livet (läs dansband respektive mellanstadiet, min vanliga skräckperiod) kunde räknas som en social dödsdom, eller hur viss sorts musik (Evert Taube, i mitt fall) var någon sorts guilty pleasure som man ägnade sig åt i högsta enskildhet och aldrig någonsin talade om. Eller för delen hur jobbigt jag tyckte det var när någon kompis långt senare började sin åktur i min bil med att trycka ut mitt band ur stereon, för "du lyssnar alltid på så konstig musik".
Detta är länge sedan. Idag är mitt Spotify-konto kopplat till mitt Facebook-konto och där kan vem som vill se att jodå, idag har jag lyssnat på Piluttavisan 20 gånger och på On earth as in heaven 21 gånger. Mitt elvaåriga jag hade skämts lungorna ur sig.
lördag, juni 02, 2012
Fri?
"Den sk översikten av Seglora smedja [...]är som vi ser det en gedigen genomgång av vår verksamhet
och finansiering (om än med en hel del sakfel) – något som kan läsas i
våra årsredovisningar och som både revisorer och länsstyrelser granskar
varje år då vi är en stiftelse. Att somliga inte gillar det vi gör och
står för eller vill ha en annan kyrka där fria tankesmedjor inte ryms är
något vi får leva med."
Så skriver Helle Klein i en kommentar-till-en-kommentar på Seglora smedjas blogg häromdagen, apropå (bland annat) granskningen av Seglora Smedja som gjorts av Sofia Lilly Jönsson, Gabriel Fjellander och Carolina Johansson.
Jag är övertygad om att vare sig Jönsson, Fjellander eller Johansson, eller för den delen merparten av smedjans kritiker, jag själv inräknad, tycker att tankesmedjor är olämpliga inom Svenska Kyrkan, eller att Seglora Smedja inte borde få finnas. Tvärtom. Att kristna människor tänker tillsammans i mer eller mindre organiserade former, utifrån en eller annan teologisk/fromhetsmässig inriktning är inte direkt något nytt, eller något som per definition är problematiskt. Att vara kritisk till Seglora Smedja är heller inte detsamma som att finna det önskvärt att den inte fanns.
Däremot kan det medföra vissa frågeställningar. Förmodligen kan man finna samma frågor även hos dem som tycker Seglora Smedja är det bästa som finns i sin kategori. Till exempel vad det innebär att vara en "oberoende röst i kritisk solidaritet med Svenska Kyrkan" och samtidigt finansieras till stor del av Svenska Kyrkan på både stifts- och församlingsnivå? Och i förhållande till vad är det som Seglora Smedja menar sig vara fri?
Så skriver Helle Klein i en kommentar-till-en-kommentar på Seglora smedjas blogg häromdagen, apropå (bland annat) granskningen av Seglora Smedja som gjorts av Sofia Lilly Jönsson, Gabriel Fjellander och Carolina Johansson.
Jag är övertygad om att vare sig Jönsson, Fjellander eller Johansson, eller för den delen merparten av smedjans kritiker, jag själv inräknad, tycker att tankesmedjor är olämpliga inom Svenska Kyrkan, eller att Seglora Smedja inte borde få finnas. Tvärtom. Att kristna människor tänker tillsammans i mer eller mindre organiserade former, utifrån en eller annan teologisk/fromhetsmässig inriktning är inte direkt något nytt, eller något som per definition är problematiskt. Att vara kritisk till Seglora Smedja är heller inte detsamma som att finna det önskvärt att den inte fanns.
Däremot kan det medföra vissa frågeställningar. Förmodligen kan man finna samma frågor även hos dem som tycker Seglora Smedja är det bästa som finns i sin kategori. Till exempel vad det innebär att vara en "oberoende röst i kritisk solidaritet med Svenska Kyrkan" och samtidigt finansieras till stor del av Svenska Kyrkan på både stifts- och församlingsnivå? Och i förhållande till vad är det som Seglora Smedja menar sig vara fri?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)