lördag, april 14, 2012

Gemenskap som förpliktigar

I kyrkan där jag tjänstgör, läser vi allt som oftast evangelietexten på både svenska och arabiska. Det har vi gjort i några år - ungefär lika länge som den gudstjänstfirande församlingen där bestått till ungefär 25% av människor som talar både svenska och arabiska i alla andra sammanhang. Ofta, men inte alltid, har de sina rötter i Irak, som de fått lämna bland annat för just sin kristna tro. De kommer med största sannolikhet inte till S:ta Ragnhild för att höra en text på arabiska - hela mässan firas på arabiska på flera ställen i Södertälje med omnejd, varenda söndag, utan för att det är just där de vill fira gudstjänst, helt enkelt.  Man går till S:ta Ragnhild för att det är närmast, för att de tycker om stämningen eller liturgin eller själva rummet. Eller så går man dit för att man råkade hamna där av en slump och började trivas. De arabisktalande har med andra ord inga andra skäl att gå i kyrkan just i Ragnhild än de flesta svensktalande som går dit.

Den där textläsningen, den tar på sin höjd fem minuter - oftast inte ens det. Och för min del har det nämligen aldrig känts som om den arabiska textläsningen är ett inslag som bara är till för en viss grupp i församlingen, något som vi som har svenska som modersmål liksom ger på nåder åt dem som är uppvuxna med arabiska. Jag ser det snarare som ett resultat av hur församlingen de facto ser ut och är. Gudstjänsten ska spegla vår verklighet, säger vi ofta, och för oss som firar gudstjänst i S:ta Ragnhilds kyrka är verkligheten ibland tvåspråkig - oavsett hur mycket arabiska respektive svenska vi talar och förstår.  Vad är då mer naturligt, än att läsa Bibeln på båda språken när vi firar gudstjänst tillsammans? Det blir lite långt, lite krångligt, alla förstår inte allt hela tiden - men det är ju så det är hos oss alla dagar. Så därför läser vi en text på två språk. Som ett tecken på att vår gudstjänst är just vår, just här och just nu - och på att Guds ord  är  precis detsamma oavsett på vilket språk det läses.

Dessutom - och det tror jag att jag bloggat om förut - blir de två språken ytterligare en påminnelse om att oavsett alla våra olikheter i fråga om språk, hudfärg, erfarenheter och traditioner, så är mässan en plats där vi faktiskt möts på helt lika villkor. Vid nattvardsbordet får alla precis lika mycket. Vi får Kristi kropp och blod, för oss personligen utgiven och utgjutet. Varken mer eller mindre. Det görs ingen åtskillnad - för alla är vi delar av en och samma kropp.  Nattvardsgemenskapen är en gemenskap som förpliktigar. Till att visa varandra respekt och kärlek och inte minst fördragsamhet, när olikheterna irriterar och provocerar oss. Vi är lemmar i Kristi kropp och han vill att vi ska vara ett i honom. Även om vi inte förstår riktigt allt som den andre säger.

5 kommentarer:

Leif Ekstedt sa...

Du kanske kan ta del av Paulus brev till Titus.
Nyckelordet som ställer till det i dagens samhälle är den äldre kvinnan som skall ta hand om den unga flickan som gifter sig med sonen. Sonen från Libanon har sin uppfattning. Den Svenska flickan han gifte sig med ville vänta med omskärelsen till dess gossebarnet var myndig. Farmor blev klart störd och ville se räfst och rättarting. Den mallen förföljer unga kristna flickor från mellanöstern och Norden.
Genom att skrämma flickorna blir de som hembiträden hos Farmor.
Förresten tror jag Paulus Profetsior till största delen är mer färgade av honom själv än vår Herre Jesus.
Rent tekniskt har vi inte mycket att sätta emot katolsk kristendom
om man skall jämföra vår nuvarande
tolkning av vad som gäller.
En socialtant i USA skulle få problem vem som skakk ha huvudansvaret för barnet om man säser den svenska uppfattningen mot den som gäller i Libanon.
Men avslutningsvis kan "min uppfattning" om varifrån Paulus fått uppfattningen att kvinnan skall tiga i församlingen leda till att de Högkyrkliga får en ny syn på Prästvigda kvinnors naturliga rätt att samarbeta med Prästvigda män under Mässan.

Miriam W Klefbeck sa...

Leif, nu förstår jag faktiskt inte vart du vill komma. Kan du förklara en gång till?

Anonym sa...

Ja, vad betyder detta underliga inlägg? Skribenten har uppenbarligen en egen agenda men vad... Suck, tycker Lotte.

Anonym sa...

Jag älskar den arabiska textläsningen i St:a Ragnhild. Överlag är mässorna där något som verkligen berör. Ändra inget!

Anonym sa...

... och det var det Patrik som sa