Jag får nästan tårar i ögonen av den här affischen, fast det är mer än tio år sedan jag såg den första gången. Samma sak med den där reklamen, ni vet, men en massa karlar som gråter i fina kök från Marbodal.
Det väcker minnen av olycklig tonårstid, när man bitit ihop om vad-det-nu-var hela dagen i skolan, och så äntligen fick bita i sin chokladbit eller svälja en sked med glass, och släppa ut sin gråt i flickrummets, eller det eftermiddagstomma kökets ensamhet.
Inte för att jag blev särskilt tröstad. Det funkade inte alls så. Snarare tvärtom - det söta, feta och lena blev liksom en sådan kontrast till det som gjorde ont inuti, att den svarta gråtklumpen i magen lossade och jag kunde känna vad jag faktiskt kände. Med en extra skjuts till tårarna när jag insåg hur patetiskt det var att sitta och stortjuta över en tallrik glass, och hur tjock och ful och äcklig jag skulle bli av detta, totalt förkastliga beteende.
För det är fult att tröstäta. Precis som det är fult att gömma sin osäkerhet bakom en hård yta, eller att ha svårt att vara ensam eller att söka alltför öppet efter bekräftelse. Det är inte sådan svaghet som ger en air av djup och visdom, eller ett upphöjt lugn. Existentiell ångest, eller weltschmertz, det funkar att kokettera med. Otillräcklighetsångest, kan möjligen gå bra, om man övervunnit den. Att dränka sin vardagsledsenhet i en chokladkaka, däremot, det ska man inte göra. Om man inte är en trådsmal protagonist i en romantisk komedi, möjligtvis. Och då ska det vara dyr glass.
Så, när jag ser den där affischen, så känns det först bara obarmhärtigt. Som ytterligare en anledning att skämmas för alla de gånger jag sökt min tröst och kraft i choklad och glass, istället för i Ordet och sakramenten, så att säga.
Men, här jag tänker ett varv till, så är finns det något befriande i att tala högt om den banala och lite pinsamma svagheten och påminna om att också de delarna av mig är omslutna av nåd och kärlek. Gud kallar också osäkra, bekräftelsejunkies som tröstäter osofistikerad mjölkchoklad när livet går oss emot. Och i hälsohetsens, harmonihaussens och självkänsla-elitismens tidevarv, är det ett litet evangelium i sig, faktiskt.
1 kommentar:
Oh lord, igenkänningsfaktorn. Asbra inlägg.
Skicka en kommentar