Gemenskap som förpliktigar

I kyrkan där jag tjänstgör, läser vi allt som oftast evangelietexten på både svenska och arabiska. Det har vi gjort i några år - ungefär lika länge som den gudstjänstfirande församlingen där bestått till ungefär 25% av människor som talar både svenska och arabiska i alla andra sammanhang. Ofta, men inte alltid, har de sina rötter i Irak, som de fått lämna bland annat för just sin kristna tro. De kommer med största sannolikhet inte till S:ta Ragnhild för att höra en text på arabiska - hela mässan firas på arabiska på flera ställen i Södertälje med omnejd, varenda söndag, utan för att det är just där de vill fira gudstjänst, helt enkelt.  Man går till S:ta Ragnhild för att det är närmast, för att de tycker om stämningen eller liturgin eller själva rummet. Eller så går man dit för att man råkade hamna där av en slump och började trivas. De arabisktalande har med andra ord inga andra skäl att gå i kyrkan just i Ragnhild än de flesta svensktalande som går dit.

Den där textläsningen, den tar på sin höjd fem minuter - oftast inte ens det. Och för min del har det nämligen aldrig känts som om den arabiska textläsningen är ett inslag som bara är till för en viss grupp i församlingen, något som vi som har svenska som modersmål liksom ger på nåder åt dem som är uppvuxna med arabiska. Jag ser det snarare som ett resultat av hur församlingen de facto ser ut och är. Gudstjänsten ska spegla vår verklighet, säger vi ofta, och för oss som firar gudstjänst i S:ta Ragnhilds kyrka är verkligheten ibland tvåspråkig - oavsett hur mycket arabiska respektive svenska vi talar och förstår.  Vad är då mer naturligt, än att läsa Bibeln på båda språken när vi firar gudstjänst tillsammans? Det blir lite långt, lite krångligt, alla förstår inte allt hela tiden - men det är ju så det är hos oss alla dagar. Så därför läser vi en text på två språk. Som ett tecken på att vår gudstjänst är just vår, just här och just nu - och på att Guds ord  är  precis detsamma oavsett på vilket språk det läses.

Dessutom - och det tror jag att jag bloggat om förut - blir de två språken ytterligare en påminnelse om att oavsett alla våra olikheter i fråga om språk, hudfärg, erfarenheter och traditioner, så är mässan en plats där vi faktiskt möts på helt lika villkor. Vid nattvardsbordet får alla precis lika mycket. Vi får Kristi kropp och blod, för oss personligen utgiven och utgjutet. Varken mer eller mindre. Det görs ingen åtskillnad - för alla är vi delar av en och samma kropp.  Nattvardsgemenskapen är en gemenskap som förpliktigar. Till att visa varandra respekt och kärlek och inte minst fördragsamhet, när olikheterna irriterar och provocerar oss. Vi är lemmar i Kristi kropp och han vill att vi ska vara ett i honom. Även om vi inte förstår riktigt allt som den andre säger.