Mentalt belägrad

 

Jag läser Lena Anderssons krönika från lördagens DN, och blir ruggigt ambivalent. För å ena sidan, så sätter Andersson fingret på något mycket intressant, nämligen den makt som kan ligga i maktlöshet, och den kraft som kan ligga i att anses förtryckt. När hon skriver "Vi söker alla förtrycket. Att ha haft förtrycket är att ha det alltid. I en tid inställd på kollektiv botgöring kan man ha frihetens och förtryckets fördelar samtidigt. Med underläget följer förmåner av utpressningskaraktär, därför söker även styrkan svagheten"  så känner jag faktiskt igen mig. Jag känner igen det från mitt eget liv - hur jag själv agerar ibland, hur jag spelar på det faktum att jag är kvinna/högkyrklig/allergiker/barnlös eller vad det nu kan vara som jag, medvetet eller omedvetet, spelar ut mot andra för att sätta mig själv i offrets överläge och därmed få som jag vill. Jag känner igen det från Svenska Kyrkans hierarkiska spel, där kvinnliga prästers offerstatus på vissa håll (och definitivt inte alltid av prästvigda kvinnor själva) omhuldas för att kunna användas som debattredskap. Jag känner igen det från diverse sociala sammanhang, där man på olika sätt hamnar i devisen "den som det är mest synd om får bestämma". Människan är sådan, helt enkelt. Vi tar överläget där vi hittar det. Och via andras dåliga samvete är det ofta lätt som en plätt.

Det är sedan jag blir lite brydd. Det där med korset som mallen för allt lidande. Jag förstår hur Lena Andersson menar, och jag hade kunnat köpa resonemanget om kristendomen hade varit en läroreligion fullt ut, där Jesu bidrag till eftervärlden var hans förkunnelse och moraliska föredöme, för vilket han fick lida och dö och sedan förbli död, men efterföljd och efterlevd i lära och liv, så att säga. Utan uppståndelsen, skulle korset kunna bli en mall för hur man skaffar sig makt genom att vara ett offer. Det skulle kunna vara en sentimental bild av hur godheten får lida, en förebild i plågad förträfflighet för den egna godhetens skull, liksom. Utan uppståndelsen skulle man kunna byggt hela kristendomen på anklagelser och skam - men då tror jag inte den hade hållit i längden. Inte ens med hjälp av förföljelserna i Romarriket. Det hade blivit för tråkigt.

Men när man lägger på uppståndelsen, och segern över döden, lidandet och ondskan på resonemanget, blir det svårare att se korset som ett förhärligande av lidandet. Åtminstone om man tror, eller vill tro, på uppståndelsen. För då blir anklagelserna, och offret inte längre det mest centrala med vare sig Kristus som person, eller kristendomen som lärosystem. Det är inte på korset vi vill vara i ett evighetsperspektiv, det är i evigheten. Det är inte martyriet i sig som är målet med att följa Kristus - utan gemenskapen med Gud. Korset är inte något som enbart påminner oss hur illa vi gjort och gör Jesus genom våra synder - det är också något som påminner om en förlåtelse som inte bara utplånar våra egna synder, utan också de synder som vi är beroende av, när vi vill ge oss själva offermakt. När vi läser berättelserna om lärjungarnas möten med den uppståndne, är det inte förebråelse och anklagelser det handlar om i första hand - och de som finns, kommer inte från Jesus, utan från lärjungarna själva. Han går inte runt och petar i sina sår, eller ojar sig om hur ont det gjorde att bli uppspikad och långsamt bryta ryggen. Han förebrår inte dem som lämnade honom ensam, och han förhärligar inte dem som stod kvar. Det finns inga anklagelser i missionsbefallningen, direkt.

Visst, genom kyrkohistorien har både korsdödens och martyriets lidande både förhärligats och romantiserats - främst av dem som inte själva varit med om det. För det är ädelt, och exotiskt och, som sagt, något som kan ge makt, eller åtminstone anseende. Och visst har detta missbrukats av kristna ledare, familjeöverhuvuden och teologer för att med skammen och skulden som redskap styra, manipulera och trycka ned människor. Men är detta verkligen unikt för kristendomen? Är detta inte ett beteende som ligger i mänskligheten generellt, att göra makt och förtryck av religion och ideologi? Vi tar våra överlägen där vi hittar dem, som sagt. Den det är mest synd om vinner också i de mest sekulariserade miljöer, och i miljöer som präglas av en, eller flera andra religioner.

Kyrkohistorien är ingen munter historia när det kommer till makt och maktmissbruk. Kristen tro och lära har missbrukats lika mycket som någon annan - kanske till och med mer. Men genom alla tider har berättelsen om Jesu lidande och död varit något som burit enskilda människor genom det verkliga lidande som sannerligen vare sig varit romantiskt eller givit någon offermakt utan precis tvärtom. Korset har kunnat ge gemenskap i den totala ensamheten, hopp i den största smärtan, och inte minst visshet om förlåtelse också för det man skäms för allra mest. Och det beror inte främst på att Jesus led och dog på korset - utan på att han uppstod och lever. Det är nämligen inte anklagelserna, utan tron på livets, förlåtelsens och kärlekens seger över döden, anklagelserna och hatet, som mentalt belägrat oss som tror på Kristus.

Det här kanske är rörigt och motsägelsefullt. Och jag fattar, det gör jag verkligen, att för den som inte är kristen, kan det jag skriver verka fullkomligt absurt och det som Lena Andersson skriver helt logiskt. Det är lite det som är grejen.