Kvinnor och alla andra människor

I torsdags blev jag gratulerad. Till min kvinnlighet och min existens. Flera gånger. Med en tydlig, om än outsagd, förväntan på att jag skulle bli glad och tacksam. Eller i alla fall road.

Det blev jag inte. Först blev jag lite brydd. Sedan blev jag sur. Över att Internationella kvinnodagen, som borde vara en påminnelse om att det faktum att kvinnor också är människor, och därmed ska ha mänskliga rättigheter och friheter, på många håll blivit en dag då man, hur skämtsamt och/eller välment det än må vara,  framhäver att kvinnor är en särskild sorts människor, som därför ska ha en egen dag. En egen dag med speciella bakelser, rosor, gratulationer eller sentimentala påminnelser som hur fantastiska, varma och mjuka vi är. En dag med jippon som handlar om kvinnor som kvinnor - inte om kvinnor som människor. Och det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Som om de övriga 364 inte per automatik var kvinnors, lika mycket som mäns. Som om kvinnors rättigheter är något som ges dem av nåd från dem som egentligen äger dem, istället för något kvinnor haft sedan skapelsen men som orättfärdigt tagits och dagligen tas från dem. Som om Internationella Kvinnodagen var en dag för män och mäns sammanhang att visa hur duktiga de är på att dela med sig - och inte en dag för att påminna oss alla om att så länge män och kvinnor över hela världen inte åtnjuter samma fri- och rättigheter, finns det inga skäl att gratulera någon.