Ett drygt år efter Ulla Karlssons debattartikel om att "plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm" i Kyrkans Tidning, är biskopen i Härnösand inne på något snarlikt, när hon i en intervju i SvD säger att "för dagens människor är det blodiga offret på korset ofta tämligen svårsmält. Det är snarare vad han (Jesus, mitt tillägg)) sa och gjorde som kan inspirera: Att gå i hans fotspår, icke-våldets väg i solidaritet med de marginaliserade och fattiga. Att ta de maktlösas perspektiv, de som lever i utanförskap, som man säger nuförtiden.
Biskop Tuulikki säger förvisso inte att hon vill avskaffa talet om korsoffret, eller ens att offertanken skulle vara felaktig, och hon är glasklar ifråga om uppståndelsen och Jesu närvaro i den mänskliga kampen. Men jag undrar ändå - är det där med korset verkligen så besvärligt, att dagens människor väljer bort det, och istället ser Jesus enbart som en moralisk förebild och en medvandrare i livet? Och vilka är dessa dagens människor, som skulle resonera så? Kyrkfolket, som firar gudstjänst och går på dagträffar och församlingsaftnar och sitter i kyrkorådet? Eller de som är lojala med kyrkan men mest går dit för att tända ljus, eftersom de trivs bäst med enskild andakt och sin eget sätt att vara kristen? Eller är det vad människor som inte kallar sig kristna, säger när de ska förklara varför de inte är det? Jag får liksom inte bilden att stämma med de människor i alla dessa kategorier och alla varianter på dem, som jag träffar. Tvärtom, de flesta jag träffar som har problem med korsoffret är faktiskt teologer.
Att ta mig själv som exempel är bara dumt, jag är alldeles för insyltad och inpregnerad med gammaldags försoningstro ända sedan jag var ett embryo. Jag misstänker dessutom att detsamma gäller för inte så få av mina läsare. Men inte för alla, och därför frågar jag er andra, oavsett om ni definierar er själva som kyrkokristna eller kristna-på-ert-sätt eller kristna-rätt-och-slätt eller agnostiker eller skeptiker eller ateister - vad tänker ni om Golgata? Om korset, döden och offertanken? Om blodet, skulden och det slaktade lammet? Jag är verkligen nyfiken. På riktigt!
13 kommentarer:
"Jesus dog för att vi skall få frid", skrev jag som svar på en liknande fråga i konfirmandläroboken en gång för många år sedan.
Antagligen hade jag inte fattat vad försoningsläran traditionellt gick ut på då, men konfirmandtiden var fylld av upplevelser av att sjunga "Shalom, min frid ger jag er" och liknande sånger som bygger på bibelord och evangelieberättelser med budskapen "frukta ej", "känn ingen oro", osv. Så det låg väl nära till hands att koppla sångerna och bibelorden till meningen med Golgata och korset.
För övrigt hade jag bra koll på passionshistorien, eftersom jag trots att familjen inte ägnade sig åt bibelläsning, gudstjänstbesök eller församlingsliv växte upp med att lyssna mycket till klassisk musik av det allvarligare slaget - som Matteuspassionen av Bach.
Det var nog inte förrän jag lite senare i tonåren läste "Häxan och lejonet" och de andra Narnia-sagorna av C S Lewis som jag insåg att det fanns flera dimensioner i lidandet och döden på korset än den simpla melodramatiska katarsisupplevelsen - friden efter att den fruktansvärda och orättfärdiga jakten på syndabocken slutar med triumfen över att hitta en tom grav. Att det fanns en poäng med det ställföreträdande lidandet och ångesten. Bytet. Tyngden som Jesus tog på sig.
Men - med eller utan ordentliga insikter i försoningsläran - jag står fast vid att jag tolkar meningen med korset som att människorna skall få frid - den frid som uppstår (!) genom att syndernas förlåtelse ges ut som en möjlighet, som något att lita på.
Tecknet för förlåtelsen och friden är att Gud en gång tillät (eller om och om igen tillåter) människorna att begå den allra värsta tänkbara synden - att döma Gud själv - livet själv - till döden. Och han förlåter oss varje gång.
Det här med att redovisa i en bloggkommentar vad man egentligen tror kan ju vara lite känsligt. Så säg att detta var ett preliminärt försök att skriva av mig några tankar om påsken, men kanske inte hela sanningen om vad jag tror om korset och lammet och meningen med livet.
Jag tror att korset är svårt för väldigt många människor och det har det varit sedan Jesu död och uppståndelse.
Problemet är vad som blir kvar av Jesus när man tar bort korset och offret. Antingen försvinner förlåtelsen och det som blir kvar är satsen älska din nästa så får du leva eller så upphävs lagen så att vi lever i laglöshet och alla blir frälsta. I båda dessa fallen är Jesus överflödig. Lagen om nästankärleken fanns innan honom och med laglösheten är han under alla omständigheter överflödig.
Vi kan applicera det på liknelsen om den barmhärtige samariern. En man kommer till Jesus och frågar hur han ska bli frälst. Jesus frågar: vad säger lagen? Mannen svarar älska din nästa. Mannen frågar: vem är min nästa. Jesus svarar då i liknelsens form och frågar sedan mannen: vem var den slagna mannens nästa?
Helt konkret visar detta hur Jesus som förbinder sår och betalar mannens skulder något som den döende mannen vid sidan av vägen inte kunde göra själv, vad han var oförmögen att göra. Om vi vi lyfta bort den delen och istället ska fokusera på vad vi ska göra så är vi alltså lika oklara på vår egen situation som mannen som frågade Jesus vad ska jag göra för att bli frälst. Det är inget nytt i historien utan människans ursprungsläge. Om människor inte förstår korset beror de på att de inte förstår sig själva. Då måste de undervisas, tuktas med lagen och förlåtas genom evangelium.
ÄR KORSET VÄRKLIGEN SÅ JOBBIGT?
Jag tänker mig att Jesus är med mig, att Han lyssnar till vad jag säger. Och då tycker jag att hela frågan smuldrar bort och försvinner.
Jobbigt? Ja, det var jobbigt för Jesus. Men det var därför Han kom. Korset er det största vitnesbörd om Guds kärlek.
På mitt andra Alpha kurs, på kurskvällen om ”varför dog Jesus?”, fick jag nya tankar att balla med: Jesus dog inte bara för vår skuld, men Jesu död hade också betydelse för skapningar i den andliga världen. (Ef. 1 och 3. ) Det är en mindblowing tanke när man inte har tänkt så mycket på det innan.
Kanske är det just detta att vi måste utanför vår bekvämlighetszon när vi skall ta till oss ”Guds hämmligheter”, som gör att ting blir ”jobbiga”? Mycket kann vi inte förklara och fatta helt, och det är helt ok också för prester att säga det. :)
Det är stärka ord Paulus skriver om korset i 1.Kor.1 och 2.
”Vishet förkunnar vi emellertid bland de fullkomliga, en vishet som inte tillhör den här världen eller den här världens härskare, som går mot sin undergång. Nej, vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt - om de hade känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.” 1.Kor 2:6-8
Det var svårt också för Paulus att greppa och förklara.
”Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.” (v.9)
Jag längtar efter kyrkor där alla har Bibelskola därför att de har upptäckt vilka skatter som finns i Ordet, och där alla har plats i smågrupper där de kan växa i sin tro och sina gåvor. Men det är Anden som måste uppenbara för oss, säger Paulus.
”Och vi har inte fått världens ande, utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss. Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss, utan med ord som Anden har lärt oss - vi tolkar andliga ting med Andens hjälp. Den andlige tar inte emot vad Guds Ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det, eftersom det måste bedömmas på ett andligt sätt.” (v.12-14)
Men sen tror jag också att korset är nog – jag behöver inte kunna och veta så mycket – jag kan TRO på Jesus och Guds Ord.
För mig är korset segerns tecken.
Seger över synden, seger över döden, seger över det onda.
Korset ger mig min identitet som Guds elskade barn.
Han ger mitt indre öga ljus, så jag kan se viket hopp Han har kallat mig till,
vilket rikt och härligt arv Han ger mig blant de heliga!
Hur veldig Hans styrka är för mig som tror -
Samma oärhörda kraft som Han med sin makt lät värka i Kristus, när Han uppväckte Honom från de döda och satte Han på sin högre sida i himlen.
Högt över alla härskare och makter och krafter och härrevälden!
Över alla namn som finns att nämna,
Såväl i denna tiden som i den kommande!
Wow! Prisa Herren! :)
Velkommen att besöka min blogg:
http://profetiskt-ljus.blogspot.se/
Rent demografiskt faller jag nog tämligen mitt i den grupp som Toivonen Bylund menar när hon talar om "dagens människor". Jag är kvinna i yngre medelåldern med en naturvetenskaplig utbildning, feminist och demokrat. Jag går, en kristen uppväxt till trots, sällan i kyrkan och som kristen beskrivs jag nog ärligast med orden "lat och försumlig". De konservativa (teologiskt) synes mig väl konservativa, de liberala (låt mig för enkelhetens skull använda detta ord, trots att jag vet att det om man skall vara noga inte är särskilt väl valt) väl liberala.
Jag faller nog också genom detta (inte minst med tanke på min ålder, mitt kön och min feministiska ståndpunkt) med tämligen god marginal inom den grupp som Klein et consortes anser sig företräda.
Det finns dock ett litet problem - jag blir så oerhört provocerad av att de bägge, om än på olika sätt, talar till mig och om mig (och mina gelikar) som om jag (vi) vore snart sagt förståndshandikappad(e). Det är bäst att vi tar bort, eller åtminstone ligger lågt med, allt som skulle kunna tolkas som någon form av budskap, förhållningsregler (budord, anyone?) eller krav, så att folk inte får uppfattningen att de skulle behöva ta ställning, förhålla sig till något eller ... tja, tänka? Tycka? Använda hjärnan? För det är ju ALLDELES för "svårsmält" för "dagens människor". Ganska ofta tycker jag att det som pekas ut som problematiskt och/eller "svårsmält" är sådant jag ditintills aldrig ens övervägt att uppfatta som ett problem. Ganska ofta undrar jag när de som talar om vad som är för "svårsmält" för "dagens människor" talade med "dagens människor" senast?
Observera att jag inte vill låta påskina att min upplevelse skulle vara mer allmängiltig än någon annans. Det finns säkert massor som tycker att Toivoinen Bylund och Klein är killarna hela da'n, och det är väl gott så. Men jag för min del har svårt att sluta irritera mig på att människor gör sig till mina företrädare utan att checka av om jag verkligen vill bli företrädd av dem.
(Det här kanske framstår som hemskt virrigt, och det får jag i så fall be om ursäkt för. Jag kanske också borde be om ursäkt för att jag drog in Klein i det hela också, men det var svårt att låta bli.)
Ja, kanske är det ett problem för de otroende, och kanske beror då problemet på att prästerna är för dåliga på att förkunna det, kanske av räddhågsenhet. Under alla omständigheterna är alla tankar på att anpassa teologin och uttryckssättet till vad folk tycker förkastlig. Utan det blodiga offret blir hela den kristna tron meningslös och även då talet om försoning och förlåtelse.
Bylund visar sig omlämplig som biskop, även om hon nu i övrigt inte säger som Karlsson.
Jonas
Tack, Miriam, för denna bloggen. Jag har hänvisat till den igen.
http://www.gunnelsplats.wordpress.com
Tack för era kloka reflektioner och goda vittnesbörd! A, du inspirerade mig till mitt senaste inlägg!
Men det biskop Tuulikki talar om är väl inte försoningsofferaspekten av korsfästelsen utan imitatio Christi-aspekten? Och att då förledas att tro att man gör rätt om man stannar i något väldigt destruktivt för att Jesus led så blir det fel. Imitatio Christi handlar mer om de gärningar han inspirerade till tidigare i livet och med sina liknelser.
Som f d "bara passiv måttligt troende kyrkmedlem" så kan jag förstå talet om att dagens människor har svårt för det blodiga offret. Tage Danielsson talar i sannolikhetsmonologen om folks grovhuggna sätt att se på tillvaron. Om man inte är så ofta i kyrkan så missar man mycket av det som sägs. Men kommer man in så ser man väldigt ofta mer eller mindre blodiga bilder på korsfästelsen. Så då förstår man att den är viktig. Och det man ser är att en människa dödas på ett utdraget plågsamt sätt och att ingen gör något åt det. Att få händer och fötter genomborrade av grova spikar kan vem som helst förstå gör hiskeligt ont.
Till den bilden följer en text om att det här är Guds son som Han älskar något mindre än människorna. Jo, så förstår man det eftersom man inte kan älska någon och samtidigt utsätta den för detta vidriga, det förstår ju var och en. (Och säger man sig älska någon och utsätta den för våld så blir man inte väl ansedd här i samhället, hustruplågare och såna.)
Det man som troende ser, att Kristus öppnade vägen till Gud, på det sätt som beskrivs i barntimmematerialet citerat i nästa inlägg, är mycket svårare att illustrera. Det är så immateriellt. Möjligen att en bild av det rämnande förhänget skulle kunna vara rätt bild. Men hur ofta framhävs det?
Sen tror jag det har att göra med att vi nuförtiden, bland folk i allmänhet, inte tittar längre bort än döden, vi tittar på livet här. Och då är det här talet om att komma till himmelen inte så aktuellt, mer än som svar på ”Vad hände med mormor när hon dog?” och då är imitatio Christi den delen av tron som ligger närmast för ”dagens människor”. Och då är det här blodiga plågsamma något som man väjer för, något som ”de där som tror” får hålla på med själv.
C
Biskopen talar väl lite om både och, är min bild - hon använder offeraspekten som "motpol" till den imitatio Christi-tanke som det talats om innan och som det fortsätter handla om längre fram i texten, och som en något som fel använt kan bli förödande (vilken hon förvisso har alldeles rätt i).
Min fundering - som inte är så glasklar i inlägget, det kan jag villigt erkänna - är om det blodiga korsoffret är det som så att säga är det stora, när det gäller att närma sig kristen tro? Jag får för mig - men jag vet inte, för jag är inte mer tankeläsare än någon annan, att det minst lika ofta handlar om en allmän skepsis inför de övernaturliga och icke-bevisbara delarna av hela grejen, av en etik man uppfattar som utopisk och, inte minst, en kristenhet som inte lever som den lär utan som beter sig allmänt ruttet mot varandra såväl som andra. Jag vet inte. Men jag är fortfarande nyfiken, och tacksam för alla som delar med sig!
Go´morron!
Läste Sofias "Fjärde väggen" innan och uppskattar hennes skiljande på att kritisera person eller sak.
Jag är så inneligt trött på kritiken av oss kristna som personer (med avvikande åsikter i vissa frågor)! Ett exempel är ju då kvinnoprästmotståndarna, som skall avkragas, om de inte lyder den politiskt korrekta inställningen. Jag är lika innerligt trött på att vissa tror sig ha rätt till regnbågen i skyn för sin uppfattning. Vad har enskilda uppfattningar med sakfrågan att göra varför Jesus måste dö för våra synder? Varför vågar inte biskopar gå ut med bibelstudier i ämnet:"... därför måste Jesus dö i vårt ställe!"? Varför får inte unga radikala ställa frågan om vad det innbär att vara kristen per definition?
Nej, ingen får exkludera någon annan. Då skall vi hellre debattera inkludera eller exkludera och hamna på moralism och andra ismer. Eller?
Det tog lång tid för mig att inse hur nära Kain jag finns i ett felaktigt tankesätt med avundsjuka. Lite avundsjuka bara. Kan det vara synd? Kan jag klara av den bristen utan Jesu död för mig?
"Kristendom är bra för andra..." Nils Bohlin
Vad modigt av Storasystern i Vassen att ta upp frågan!! Glädjande! Mäster Abraham presenterar i sin kommentar det Stora Kristna Missförståndet av Jesu lära i ett nötskal: "...när man tar bort korset och offret. Antingen försvinner förlåtelsen...så upphävs lagen så att vi lever i laglöshet" ¨
Det här är alltså helt uppåt väggarna fel.
Den onda världen som vi ser omkring oss är ingenting annat än en projicerad bild av den skuld och rädsla som vi själva har i vårt omedvetna. Den syns utanför oss DÄRFÖR ATT vi inte vill kännas vid det. Det försvinner inte genom någon annan projicerad yttre bild som t ex att Jesus uppspikad på korset. Man kan inte rätta ett fel som man gjort i datorn med vitt Tipp Ex på skärmen om man vill att utskriften ska vara korrekt. Det är någonting som måste hända INOM OSS, NU, för att korrigering ska vara möjlig.
Hur ska man göra då? Man ska titta på den fula världen tillsammans med Jesus eller den Helige Anden. Och sedan be Honom att rensa ur vårt inre RÖTTERNA till allt detta. Felet är INTE hos de andra utan ALLTID hos OSS SJÄLVA. Resultatet av proceduren är att vi ser världen med andra ögon. Vi har så att säga förlåtit världen och ser inte längre skräpet i grannens öga. Detta är helt linje i med Jesu undervisning i evangelierna. Noggrannare lärs detta ut i verket En Kurs i Mirakler.
Jag har (som manga andra, saklart) funderat en hel del over detta, och aven om en del naturligtvis handlar om att offertanken ar svarsmalt sa tror jag det i minst lika hog grad handlar om spraket. Det ar stor skillnad tycker jag pa att avfarda forsoningsdoden som sadan, och att ta avstand ifran eller problematisera de bilder som anvants for att forklara den. Det finns ju ett ratt stort spektrum fran Christus Victor till vackelsetidens "jesu sar-maskar" om du forstar vad jag menar. Och manga av bilderna och de teologiska tolkningarna har ju ocksa missbrukats genom historien, inte minst for att legitimera orattfardigt lidande.
Nar det galler just offerlamm, for att ta ett exempel, sa tycker jag det finns goda skal att ifragasatta anvandandet av den bilden okommenterat - inte for att avfarda teologin bakom, utan for att det ar en metafor eller reologisk spraklig bild som bygger pa en varldsbild vi inte delar och ett arv som inte langre ar manniskors. I Jesu samtid visste alla vad ett offerlamm var och varfor ett offer behovdes. Jag tycker att det ar ratt problematiskt att vissa av dessa bilder som var traffande och forklarande nar de anvandes, nu har blivit fasta stelnade konstruktioner som bara forekommer i det "kyrkiska" spraket utan koppling eller referens till ovriga varlden eller manniskors liv.
Jag tror att en av de viktigaste teologiska utmaningarna inte handlar om att ta bort eller "smita forbi" de svara teologiska fragorna, utan att hitta ett spak och metaforer som gor att samtidens manniskor forstar vad vi menar aven om de inte gatt i sondagsskola. Inte latt, men nodvandigt.
(sitter pa kontorsdator utomlands utan svenskt alfabet. ursakta om det ar svarlast.)
It seгiouѕly is our plеasure to be іn
a posіtion to share so much research on v2 cigs coupon info.
my blog post: http://m1.cust.educ.ubc.ca
Skicka en kommentar