För sisådär drygt tio, nästan femton år sedan, precis i början av min prästutbildning, fanns det få saker som retade mig så mycket som det jag uppfattade som grådassiga ståndpunkter. Präster i medelålderns som sa saker i stil med "när jag var yngre visste jag alltid precis vad jag tyckte och tänkte - men nu, när jag levt längre och har fler erfarenheter är det mera komplicerat". Eller som pratade om gråzoner, och raljerade om "de svart-vita svaren" och "den ungdomliga tvärsäkerheten".
Inte för att jag alltid hade så där glasklara åsikter själv, och sannerligen inte om allting - men det var den där kopplingen till erfarenheten som störde mig. Som om åldern gav vishet, liksom. Som om man inte kan ha erfarenheter att grunda ståndpunkter på när man är tjugo, likaväl som när man är femtiofem.
Inte för att jag är femtiofem, direkt, men nu sitter jag ändå här, med diverse gråzoner i mina egna ståndpunkter, som jag inte hade förut. Vilket på sätt och vis stör mig lite - för sådan skulle jag ju aldrig bli - men samtidigt gör att jag förstår dem som jag störde mig på då lite bättre.
För det behöver inte handla om egenförvärvad livsvisdom, att man får svårare och svårare att definiera omvärlden utifrån tydliga kategorier. Tvärtom, det som fått och får mig att ompröva mina ståndpunkter, är andra människor erfarenheter och ståndpunkter. Inte heller behöver gråzoner på ett område betyda, att man blir grå helt och hållet. Faktiskt tycker jag det verkar som att ju gråare vissa saker känns, desto svart-vitare blir andra. Till exempel - ju mindre intresserad jag blivit av att definiera och kategorisera enskilda synder, desto mer och plågsammare medveten har jag blivit om syndens makt och behovet av frälsning. Ju mindre jag brytt mig om vem som hör till vilken fromhetsriktning - desto mer fäst har jag blivit vid vissa av mina egna sammanhang. Och så vidare. Kanske är det slump - kanske är det direkta orsak-verkan-samband. Jag vet inte och jag bryr mig inte heller. Eller jo, det gör jag, men jag försöker sluta.
Jag gillar fortfarande inte gråzoner. Men jag börjar inse, att de kanske finns för att det ska bli lättare att uppskatta det som är svart och vitt. Och om svart och vitt rör på sig, så måste de ju kladda ihop någon gång. Och då blir det grått.
7 kommentarer:
Jah har svårt med "gråzoner" ibland. Paulus hade ju enligt bibelns uppgift fått en uppenbarelse från ovan "att kvinnan tige i församlingen".
Det är väl den enda stötestenen i de Högklyrkliga prästerna värld.
Övriga stötestenar travar ju Svenska Kyrkan upp utan hjälp.
Ju längre tiden lider känner jag behov av att återgå till den uppfattning som levererades utav söndagskolefröken Fru Hansson.
Rent generellt i livet tycker jag att svart-vita resonemang sällan varken är intressanta eller välgrundade. Allvarligt, hur givande är det att samtala med en tvärsäker människa som redan "vet" hur allt ligger till? Mvh/Erika
Leif - alla högkyrkliga präster tror ju faktiskt inte att kvinnor inte kan vara präster. Men söndagsskolefröknar har ofta gett en det man behöver, så att säga.
Erika - nej, tvärsäkerhet som inte öppnar för någon förändring är inte så upphetsande, och inte heller så fruktbart. Men om det är en svart-vithet som mer handlar om trygghet och förtröstan, än spiksäkerhet, så kan det vara både skönt att ha den, och att luta sig lite på någon annans ibland.
Jomen, en äldre är inte nödvändigtvis klokare än en yngre men den som är klok som ung blir klokare som äldre. Erfarenhet är inte att förakta. Som ung retade jag mig omåttligt på att äldre ansågs klokare men det var de ju – i regel.
Det gläder mig att du, som är så ung, är så klok. Du kommer att bli jätteklok när du blir gammal! :-)
”…ju mindre intresserad jag blivit av att definiera och kategorisera enskilda synder, desto mer och plågsammare medveten har jag blivit om syndens makt och behovet av frälsning.”
Instämmer fullständigt!
P.S. Är det fler än jag som har jättesvårt att läsa "orden" man ska skriva in?
SÅ ung är jag väl inte? Nedre medelåldern, typ ;-)
Miriam
Kan du inte utveckla denna din bloggpost och berätta om förändringen. Till vad?
Jag är en typisk antingen/eller personlighet och har jobbat en hel del i mörkrum med svart/vitt - är nästan självlärd och har sett att det kan sota igen. Då har det varit för stor bländare eller tid eller både ock. En snygg svart/vit kopia skall ha hela skalan från vitt till svart om negativet tillåter.
På gamla hårda pappkopior kan det vara så hög kvalitet, att det håller efter 100 år att reprofotografera och förstora upp.
En fotograf berättade för mig om bäst svart/vit film för ändamålet och att jag skulle överexponera ett steg och underframkalla filmen 1 minut sen. Han blev häpen själv över mitt resultat för det syntes vilken kvalitet det var på hennes kjol!
(Underförstått. Bibeltexter/bilder har högsta kvalitet i ursprung. Om de sotar igen har jag jobbat på fel sätt i min tolkning.Gissar jag.)
@Gunnel - det rör sig inte så mycket om förändring i själva uppfattningarna, som om förändring i min egen syn på själva uppfattningen, så att säga. Och en förändring hur jag ser på åsikter jag inte själv omfattar.
Jag tycker, och jag tror, på ungefär samma sätt som jag gjort ganska länge - men jag är inte lika övertygad om att jag har fattat galoppen, så att säga. Med fina ord skulle det kanske kallas ödmjukhet inför Guds vishet kontra min egen begränsning.
Skicka en kommentar