måndag, mars 26, 2012

Biskoparna och stressen

Enligt Kyrkans Tidning ställer Forum för prästvigda kvinnor i ett brev till biskopsmötet frågan om vad biskoparna tänker göra för att uppmärksamma kvinnliga prästers stressiga arbetssituation. Detta efter uppgifter från Försäkringskassan om att kvinnor som är präster är starkt överrepresenterade bland de som sjukskrivs på grund av stressrelaterad sjukdom.

Vad nu biskoparna kan göra åt den saken. Klokt nog är även Svenska Kyrkans arbetsgivarorganisation vidtalade, men man önskar ändå att biskoparna ska lyfta frågan - "inte minst teologiskt". Det undrar jag, om det är så där alldeles riskfritt.

För arbetsrelaterad stress är inte en teologisk fråga. Det är en fråga som handlar om hur en arbetsplats fungerar, om ledarskap, strukturer och det som slarvigt kallas kulturer. Det handlar om att anpassa verksamhet efter resurser, det handlar om att fördela arbetet rättvist mellan de anställda, det handlar om att ha kontroll och överblick över sitt arbete och det handlar om att ställas inför realistiska förväntningar, både från omgivningen och från sig själv. Det handlar om att organisera så att alla vet vad de ska göra, och vad de är ansvariga för, och vem de ska gå till om något kör ihop sig. Det handlar om att kommunicera så att alla på arbetsplatsen vet sina skyldigheter såväl som rättigheter. Självklarheter i teorin, men ack så svåra i praktiken. Inte minst för Svenska Kyrkans församlingar, verkar det som.

En annan teoretisk självklarhet, är att kvinnor och män ska behandlas lika på arbetsplatsen. Inte bara löne- och förmånsmässigt, utan också socialt, när det gäller förväntningar, bemötande och inflytande. Det funkar inte heller så bra i praktiken. I Svenska Kyrkan, såväl som på andra ställen, förekommer det att en kvinna måste prestera mer än en manlig kollega för att uppnå samma sociala reaktioner, så att säga. Vare sig skillnader i lön och ansvarsfördelning, lilla-gumman-kommentarer, eller för den delen män i 55-årsåldern som tar ordet från 28-åriga kvinnliga kollegor på möten, eller helt enkelt låter bli att svara på deras frågor, är unikt för Svenska Kyrkan. Det förekommer hela tiden. Överallt. Den stora majoriteten av de som sysslar med det och/eller låter det fortgå, skulle dessutom, om de fick frågan, med bestämdhet hävda att kvinnor och män är lika mycket värda, ska ha samma rättigheter och (oavsett om man räknar med Guds existens, lustigt nog) ska ha samma möjligheter att vigas till präster.

Alla mellanmänskliga relationer kan diskuteras utifrån ett teologiskt perspektiv, visst.
Men frågan är om inte ett konstruerat teologiskt resonemang från biskopsmötet om just prästvigda kvinnors arbetsrelaterade stress, kan vara ett ytterst effektivt sätt att ytterligare skjuta upp arbetet för en god, jämställd arbetsmiljö i Svenska Kyrkan. Oavsett om man explicit drar in ämbetsfrågan (som tjänat som ursäkt för att inte ta itu ordentligt med de praktiska jämställdhetsfrågorna i åratal) eller ej, så tror jag att det finns en avsevärd risk att resultatet blir att diskussionen börjar handla alldeles för mycket om just prästvigda kvinnor, och alldeles för lite om arbetsmiljö, jämställdhet och allmänt folkvett.

Om arbetsmiljön i Svenska Kyrkan är så dålig att människor - det kvittar vilket kön och vilket yrke de har -  blir sjuka av stress, då handlar det om att med utgångspunkt i t.ex. Matt. 7:12 föra ett teologiskt samtal om hur man hittar anständiga former att arbeta tillsammans. Därefter kan alla kyrkotjänare med fördel göra just det. Arbeta, alltså. För bakom varje människa, man eller kvinna, som arbetar för mycket, står det i allmänhet en annan människa, man eller kvinna, som arbetar för lite.

4 kommentarer:

Leif Ekstedt sa...

Gillar vad jag läser. För ordningens skull borde man kanske tala om Prästvigda kvinnor och Prästvigda män. Likabehandling.

För egen del är prästvigda kvinnor och prästvigda män i Mässan vad som gäller dvs. att de ä pästvigda.

Limnologen sa...

Huvudet på spiken. Precis som vanligt! Gillar dina analyser. Tänk om fler kunde diskutera så öppet som du!

Miriam W Klefbeck sa...

Det finns det många som kan - men alldeles för många gör det bara i smyg!

Talja sa...

1 Thes. 5:12-13