Jag slängde ut en fråga på Facebook och efterlyste bloggämnen, eftersom jag inte skrivit min närmast traditionella måndag-förmiddag-blogg idag. Mina vänner är kreativa, och efter några timmar hade jag denna lilla lista i min logg:
1. (Svensk-)Kyrkligt självförtroende (eller snarare bristen därpå)
2. Min senaste läsupplevelse
3. Ett foto på mitt skrivbord
4. Vilka tre tidningar jag väljer på Pressbyrån och varför
5. Advent
6. Strukturutredningen
7. Lagstiftningen mot sex med djur
8. Min vision om vad Guds rike är
9. Det faktum att det finns biskopar som menar att adventsfastan hör till det förgångna
10. Åsnan som Jesus red in i Jerusalem på.
Jättebra förslag. Men nu sitter jag här och vet liksom inte riktigt hur jag ska börja...
måndag, november 28, 2011
lördag, november 26, 2011
GLAD ADVENT!
Det är en stund kvar, men ändå:
Glad Advent kära bloggläsare!
Mitt kyrkonyårslöfte blir att blogga lite oftare!
torsdag, november 24, 2011
Jag kunde själv!
Pyssel och händighet är inte min starka sida direkt. Snarare en av de absolut svagaste. Jag kan inte klippa rakt, min handstil är förfärlig och jag har inte skruvat ihop en IKEA-möbel i hela mitt liv. Och inte får jag estetiska visioner, av hur snyggt det eller det skulle vara om man kombinerade det si och så, i onödan heller. Nästan aldrig, faktiskt.
Därför förvånade jag mig själv storligen idag, när jag inte bara funderade ut denna (förvisso mycket enkla) konstruktion på adventsljusstake modell stor, utan också så att säga byggde ihop den, med hjälp av en balkonglåda i zink, en massa sand, mossa och blockljus från Åhléns. Och dessutom, förutom att jag lyckades slå sönder lampan i ambon med mitt bakhuvud när jag fyllde blomlådan med sand, gick det faktiskt alldeles utmärkt!
måndag, november 14, 2011
Förspillda tillfällen 2
Jag ska erkänna. Min gamla människa blev lite förtjust när jag först skummade Henry Cösters artikel "Frälsarkrans när livet flyter" i SKT nr 23. För är det något som är i det närmaste oberörbart i Svenska Kyrkan just nu, något som i är rätt i nästan alla lägen, så är det Frälsarkransen. Jag tror inte jag hört ett enda kritiskt ord om något annat än dess utseende någon enda gång. Därför kändes det lite uppfriskande att någon tagit sig tid och mod att faktiskt granska Frälsarkranskonceptet, och kanske också det man slarvigt kunna kalla för Frälsarkransfromheten, kritiskt.
Sedan läste jag ordentligt, och blev gruvligt besviken. För det som jag faktiskt anser är berättigad kritik och relevanta frågor inför Frälsarkransen, går förlorat i ett veritabelt kulregn av hånfulla slängar ("dagisaktivitetens pärlplattekonstruktion") och kategoriska överdrifter ("...den aktivitet som låter skenbar religiös fantasi snurra runt i självcentreringens snöre") som inte bara är rena oförskämdheter gentemot Martin Lönnebo, utan också idiotförklaringar av de tusentals kristna som använder Frälsarkransen. I och med detta, så blir chanserna till ett kritiskt samtal om Frälsarkransen välsignelser, såväl som dess risker, avsevärt mindre, eftersom det kommer handla mer om att försvara, än att förklara, så att säga.
Detta är som sagt tråkigt. För alldeles fel ute är Cöster faktiskt inte. Åtminstone tycker inte jag det. För det som förmodligen är nyckeln till Frälsarkransens framgång, att den utgår från det egna livet och de egna upplevelserna, det har faktiskt också risker. Även om det finns betydligt mer kopplingar till både Bibel, tradition och omvärld i Lönnebos frälsarkranslitteratur än vad Cöster låtsas om, så är kritiken om självcentrering faktiskt inte helt grundlös. För alla pärlor relaterar direkt till mig själv och mitt eget - eller är åtminstone väldigt lätta att tolka så. Mitt dop, mitt livs öken, mina hemlisar, min själs mörka natt. Kärleken jag ger och kärleken jag får. Min uppståndelse. Och när man stannar upp för påfyllnad, så är det inte inför inkarnationen, eller välsignelsen, eller Vår Fader eller trosbekännelsen eller något annat konkret som jag delar med andra människor - utan inför tystnaden. Och det finns heller inte någon tydlig plats på Frälsarkransen för tacksägelse (även om jag personligen ofta kopplar samman det med den blå Bekymmerslöshetspärlan) eller för förbön för andra än de absolut närmaste (hemlighetspärlorna).
Samtidigt är det just Frälsarkransens öppenhet för att lägga in personliga tolkningar och kopplingar som gör den så användbar. Jag har använt den för att förklara frälsningshistorien, både universellt och personligt, för konfirmander och skolbarn. Den är ett handfast hjälpmedel i samtalsgrupper, medan jag brukar undvika den i själavården. Jag vet människor som verkligen upplever att den ger den stadga och regelbundenhet i bönelivet som de längtar efter. Precis som jag faktiskt hört och sett exempel på hur Frälsarkransen använts på ett sätt som jag faktiskt tycker ställer den enskilda människan i centrum på ett sätt som inte är riktigt bra. För även om varje människa är centrum i sitt eget liv, och tolkar sin värld och sin tro utifrån detta, så är det som bekant inte bra för människan att vara ensam. Vi behöver påfyllnad, strukturer och sammanhang, och när Frälsarkransen används frikopplad från den kristna traditionen och gemenskapen - vilket jag tror är ganska vanligt - så är risken faktiskt överhängande att den inte för oss närmare vare sig Gud eller varandra, utan bara närmare oss själva. Oss själva, som är avsevärt svårare att förstå sig på, om vi inte får sätta oss i relation inte bara till en gränslös, närvarande Gud av ljus, utan också till en kroppslig, närvarande gemenskap i Kristus Jesus.
Frälsarkransen är en del av vår kyrkas fromhet, och den är här för att stanna. Precis som andra saker som tillkommit till Guds ära och till medmänniskans tjänst, finns det risker och baksidor som behöver lyftas, luftas och diskuteras. Frälsarkransen ska därför inte vara immun mot kritik. Men den kritik som Henry Cöster levererar i SKT, är så proportionslös och grov att den blir kontraproduktiv, vilket knappast gagnar någon.
fredag, november 11, 2011
Sekreterare
När jag kom tillbaka från Framtiden Bor Hos Oss - konferensen i Flemingsberg, hade jag plötsligt fått en ny kollega. Det ska bli spännande att se hur vårt samarbete utvecklar sig.
måndag, november 07, 2011
Deprimerade präster och flummiga krav
I slutet av förra veckan kunde man läsa i diverse media om att präster hör till de yrkesgrupper som oftast sjukskrivs för depression och/eller stressreaktioner. Aftonbladet beskrev t.ex. det hela med sedvanlig billig raljans ("få böner hjälper") och en anstrykning av storögd förvåning, att Guds budbärare så ofta drabbas av ångest.
I alla fall. Jag är inte det minsta förvånad. Det finns massor med saker som gör Svenska Kyrkan i allmänhet och vigningstjänsten i synnerhet till stresstriggers av rang.
För det första, är Svenska Kyrkan, på papperet, och enligt uråldriga traditioner, en mycket hierarkisk organisation. Men, å andra sidan, har hon en kultur där man ofta sätter personliga hänsyn, gemenskap och relationer i centrum. En miljö där det inte alltid är så lätt att veta vem som bestämmer - egentligen. Och där det inte alltid är så lätt att veta vilka reaktioner man möter när man tar det ansvar man på papperet har. För ibland måste prästen bestämma, annars händer det ingenting. Och ibland är det så fruktansvärt, att prästen alltid ska bestämma. Å ena sidan tycker man att det och det, det ska bara prästen göra. Och å andra sidan, så är det så jobbigt att "det bara är prästen som räknas". Inte konstigt om man blir lite förvirrad. Och stressad.
För det andra, finns ett ideal, åtminstone för oss som är vigda på 2000-talet, att prästen alltid ska vara personlig och utgå från sig själv och sitt. Att, för att travestera en lärobok jag hade på Pastoralinstitutet, rota i potatislåren efter gammal, beprövad tradition, anses ofta som lite fegt, eller åtminstone osäkert och osjälvständigt. Men, om man inför varje predikan, varje griftetal och varje betraktelse ska ösa ur sitt eget själsliv och Den Egna Erfarenheten, så blir själen till slut både tom och trött. Dessutom tappar man lätt kopplingen bakåt och utåt, om man inte tillåts att ibland falla tillbaka på andras tankar och erfarenheter och bli buren av sina fäder, mödrar, systrar och bröder i tron såväl som i förkunnelsen.
För det tredje - och här tror jag mina diakonkollegor är avsevärt mer utsatta - finns det ofta en ständigt närvarande frustration över att man inte kan, eller förmår, göra mer än man göt. Att man inte alltid kan svara när det ringer en ledsen medmänniska. Att man inte kan upphäva avvisningsbeslut eller vräkningar. Att gudstjänsterna inte blir så där varma, välplanerade och ända mänskliga som man önskar. Att man inte förmår låta bli att störa sig på medmänniskorna som söker en. Att pappersarbetet tar så oändligt med tid. Och så vidare.
För det fjärde. Svenska Kyrka är en kyrka, en idéburen verksamhet. Men vi som är tjänstgör där, pratar inte alltid så högt om idén med varandra. För vi vill inte skriva på näsan, inte tvinga oss på. Vi är rädda att någon ska ifrågasätta vår tro, och kanske ännu räddare för att råka ifrågasätta någon annans. Och missunnar därmed oss själva att tillsammans hämta kraft, och växa i tron på Honom som faktiskt är grunden till allt vi gör. Och skapar ännu en stressande dubbelhet, när Gudpratet bara går utåt, så att säga.
Så, nej, det är inte så konstigt att präster - och diakoner, inte att förglömma - ofta mår dåligt. Men det är heller ingenting som är ett nödvändigt ont, eller enbart ett personligt ansvar. För det går att förändra otydliga strukturer, ifrågasätta flummiga ideal och det går framför allt att stödja varandra genom att försöka vara ärliga, tydliga och respektfulla. Både när det gäller vår tro, men också när det gäller vad vi förväntar oss av varandra.
I alla fall. Jag är inte det minsta förvånad. Det finns massor med saker som gör Svenska Kyrkan i allmänhet och vigningstjänsten i synnerhet till stresstriggers av rang.
För det första, är Svenska Kyrkan, på papperet, och enligt uråldriga traditioner, en mycket hierarkisk organisation. Men, å andra sidan, har hon en kultur där man ofta sätter personliga hänsyn, gemenskap och relationer i centrum. En miljö där det inte alltid är så lätt att veta vem som bestämmer - egentligen. Och där det inte alltid är så lätt att veta vilka reaktioner man möter när man tar det ansvar man på papperet har. För ibland måste prästen bestämma, annars händer det ingenting. Och ibland är det så fruktansvärt, att prästen alltid ska bestämma. Å ena sidan tycker man att det och det, det ska bara prästen göra. Och å andra sidan, så är det så jobbigt att "det bara är prästen som räknas". Inte konstigt om man blir lite förvirrad. Och stressad.
För det andra, finns ett ideal, åtminstone för oss som är vigda på 2000-talet, att prästen alltid ska vara personlig och utgå från sig själv och sitt. Att, för att travestera en lärobok jag hade på Pastoralinstitutet, rota i potatislåren efter gammal, beprövad tradition, anses ofta som lite fegt, eller åtminstone osäkert och osjälvständigt. Men, om man inför varje predikan, varje griftetal och varje betraktelse ska ösa ur sitt eget själsliv och Den Egna Erfarenheten, så blir själen till slut både tom och trött. Dessutom tappar man lätt kopplingen bakåt och utåt, om man inte tillåts att ibland falla tillbaka på andras tankar och erfarenheter och bli buren av sina fäder, mödrar, systrar och bröder i tron såväl som i förkunnelsen.
För det tredje - och här tror jag mina diakonkollegor är avsevärt mer utsatta - finns det ofta en ständigt närvarande frustration över att man inte kan, eller förmår, göra mer än man göt. Att man inte alltid kan svara när det ringer en ledsen medmänniska. Att man inte kan upphäva avvisningsbeslut eller vräkningar. Att gudstjänsterna inte blir så där varma, välplanerade och ända mänskliga som man önskar. Att man inte förmår låta bli att störa sig på medmänniskorna som söker en. Att pappersarbetet tar så oändligt med tid. Och så vidare.
För det fjärde. Svenska Kyrka är en kyrka, en idéburen verksamhet. Men vi som är tjänstgör där, pratar inte alltid så högt om idén med varandra. För vi vill inte skriva på näsan, inte tvinga oss på. Vi är rädda att någon ska ifrågasätta vår tro, och kanske ännu räddare för att råka ifrågasätta någon annans. Och missunnar därmed oss själva att tillsammans hämta kraft, och växa i tron på Honom som faktiskt är grunden till allt vi gör. Och skapar ännu en stressande dubbelhet, när Gudpratet bara går utåt, så att säga.
Så, nej, det är inte så konstigt att präster - och diakoner, inte att förglömma - ofta mår dåligt. Men det är heller ingenting som är ett nödvändigt ont, eller enbart ett personligt ansvar. För det går att förändra otydliga strukturer, ifrågasätta flummiga ideal och det går framför allt att stödja varandra genom att försöka vara ärliga, tydliga och respektfulla. Både när det gäller vår tro, men också när det gäller vad vi förväntar oss av varandra.
söndag, november 06, 2011
Avundsjuka
Med åren blir man, har jag märkt, allt mindre avundsjuk. Man hinner liksom inte bry sig om sånt som andra har, eller kan, lika mycket, när man måste ha koll på allt sitt eget, liksom.
Men ibland, när man minst anar det, så dyker avundsjukan upp med sitt gröna tryne. Som när jag träffar andras levande mormödrar, till exempel. Och blir lite överrumplad av hur gräsligt orättvist det känns att just min ska vara död.
fredag, november 04, 2011
Inte rädda, bara lata
Rädsla, menas det ibland, är drivkraften bakom hat, misstänksamhet och ovilja människor emellan. Och visst är det så. Nutidshistoriens alla fruktansvärda inbördeskrig och folkmord, t.ex. det i Rwanda, vittnar om hur (förvisso framprovocerad, och/eller uppiskad) rädsla och misstänksamhet kan få människor att begå de mest fruktansvärda brott. Oproportionerlig rädsla för den som är annorlunda, kombinerat med bristande empati och impulskontroll kan ha samma effekt. Så visst är rädslan på många sätt hatets, våldets och förtryckets motor. En av dem, åtminstone. För dessvärre tycks övertag, och makt, kunna trigga precis samma grymheter.
Men, när det handlar om vardagligare saker, om sådant som faktiskt inte handlar om vare sig våld eller hat, så undrar jag om det där med rädslan alltid stämmer. Vi kan ta ett mycket vanligt uttryck som exempel, nämligen "konflikträdsla". Vi talar, kanske särskilt när det gäller samarbets- och arbetsmiljöproblem, ofta om just detta, att vi skulle vara så rädda för konflikter. Men är det verkligen alltid rädsla det handlar om?
Jag tar mig själv som exempel. Mina känslor inför vardagliga konflikter, har nämligen en hel del gemensamt med mina känslor för att diska. Jag tycker verkligen inte om det. Jag tycker det är tråkigt, besvärligt och otillfredsställande och undviker det gärna in i det längsta. Men, jag diskar när jag måste. För disk måste man ju, precis som konflikter, ta tag i innan den blir äcklig och svår att få ren.
Samma sak med förändringar, eller olikheter - det sägs det ju också att folk är så rädda för. Dem tycker jag inte heller alltid om. För det betyder oftast att jag måste lära in nya saker, vänja mig av med bekväma system eller vara tvungen att börja räkna in fler parametrar i min världsbild, och kanske till och med göra mig av med några. Det är jobbigt. Och tar en massa tid och kraft. Kanske innebär det att jag måste omvärdera mig och mitt och det kan ju ibland vara lite surt för stoltheten - men är jag rädd för dem? Nej, faktiskt inte. Rädd på riktigt är jag för sjukdomar, våldtäktsmän, att bromsarna på bilen ska sluta fungera, för att något hemskt ska hända dem jag älskar och så faktiskt för fjäderfä också. Men för vardagskonflikter, förändringar och olikheter? Nej. Sånt tycker jag är störigt, irriterande och frustrerande. Men det är faktiskt en annan sak.
Så nog dras det lite för stora växlar på det här med konflikt-, förändrings- och olikhetsrädsla. För det är oftast inte rädsla det handlar om, utan lättja. Lättja, trångsynthet och enkelspårighet. Inte lika dramatiskt, inte lika lätt att förhålla sig milt överseende till - men bra mycket vanligare. Så varför inte använda de orden, och inte låta rädsla, som i grunden är en sund, livsbejakande och livsbevarande känsla, användas förklenande och nedlåtande, när människor inte tycker och beter sig precis enligt den psykologiska A-planen? För oftast är vi faktiskt inte rädda. Bara lata.
Men, när det handlar om vardagligare saker, om sådant som faktiskt inte handlar om vare sig våld eller hat, så undrar jag om det där med rädslan alltid stämmer. Vi kan ta ett mycket vanligt uttryck som exempel, nämligen "konflikträdsla". Vi talar, kanske särskilt när det gäller samarbets- och arbetsmiljöproblem, ofta om just detta, att vi skulle vara så rädda för konflikter. Men är det verkligen alltid rädsla det handlar om?
Jag tar mig själv som exempel. Mina känslor inför vardagliga konflikter, har nämligen en hel del gemensamt med mina känslor för att diska. Jag tycker verkligen inte om det. Jag tycker det är tråkigt, besvärligt och otillfredsställande och undviker det gärna in i det längsta. Men, jag diskar när jag måste. För disk måste man ju, precis som konflikter, ta tag i innan den blir äcklig och svår att få ren.
Samma sak med förändringar, eller olikheter - det sägs det ju också att folk är så rädda för. Dem tycker jag inte heller alltid om. För det betyder oftast att jag måste lära in nya saker, vänja mig av med bekväma system eller vara tvungen att börja räkna in fler parametrar i min världsbild, och kanske till och med göra mig av med några. Det är jobbigt. Och tar en massa tid och kraft. Kanske innebär det att jag måste omvärdera mig och mitt och det kan ju ibland vara lite surt för stoltheten - men är jag rädd för dem? Nej, faktiskt inte. Rädd på riktigt är jag för sjukdomar, våldtäktsmän, att bromsarna på bilen ska sluta fungera, för att något hemskt ska hända dem jag älskar och så faktiskt för fjäderfä också. Men för vardagskonflikter, förändringar och olikheter? Nej. Sånt tycker jag är störigt, irriterande och frustrerande. Men det är faktiskt en annan sak.
Så nog dras det lite för stora växlar på det här med konflikt-, förändrings- och olikhetsrädsla. För det är oftast inte rädsla det handlar om, utan lättja. Lättja, trångsynthet och enkelspårighet. Inte lika dramatiskt, inte lika lätt att förhålla sig milt överseende till - men bra mycket vanligare. Så varför inte använda de orden, och inte låta rädsla, som i grunden är en sund, livsbejakande och livsbevarande känsla, användas förklenande och nedlåtande, när människor inte tycker och beter sig precis enligt den psykologiska A-planen? För oftast är vi faktiskt inte rädda. Bara lata.
Jag skulle räkna ut min arbetstid häromdagen, och rådgjorde lite med min pappa. Han föreslog att jag skulle räkna ut nån sorts snitt, så att det även i de veckor då jag haft lediga dagar, syntes liksom hur många procent jag jobbat. Jag fattade ingenting. Han försökte förklara det som uppenbarligen var mycket självklart. Jag förstod om möjligt ännu mindre, varpå min ömme fader muttrade något om diskalkyli. En diagnos jag villigt erkänner, men det KAN också vara som Kalle säger, här nedanför...
onsdag, november 02, 2011
Färdiga svar och svartvita sanningar...
...brukar sällan lyftas fram som något positivt, när det kommer till kristen tro. I alla fall inte hon en teolog eller präst och särskilt inte om han/hon är ung. Tvärtom brukar just de uttrycken användas, ofta lite nedlåtande eller överseende för att beskriva någon man anser vara omogen, eller alltför endimensionell, i sin tro.
I viss mån kan jag förstå irritationen och provokationen. Dels för att självklar och trygg tro faktiskt är något man i sina mer osäkra stunder kan bli riktigt grönt avundsjuk på. Och dels för att tvärsäkerhet och trosvisshet faktiskt kan göra andra människor illa - eller åtminstone försvåra respekt och dialog människor emellan. Särskilt när det gäller sånt som berör andras liv på djupet - sex, död, frälsning och sånt. Dessutom tenderar tvärsäker trosnit ibland att handla mer om den troendes vilja att HA RÄTT än om den Gud man menar sig ha rätt om, och mer om ordningar, småsaker och sånt man skulle kunna kalla för följdfrågor, än om det som är verkligt viktigt. Och det är DÄR jag tror att problemet ligger, snarare än i tvärsäkerheten i sig.
För när det kommer till det verkligt viktiga i kristen tro, så är trosvisshet och tvärsäkerhet faktiskt något som, rätt hanterat, kan bära, snarare än tränga ut och göra ner. Hur många är vi inte som kommit till tro efter att ha sett någon annans tro, till exempel? Som till slut, efter att ha hört det upprepas närmast till leda, har vågat acceptera att jo, jag vet faktiskt om att jag är värdefull och älskad för min egen skull och allt det där? Som äntligen släppt taget om skuldkänslorna, inte för att det känns annorlunda, utan för att någon faktiskt har sagt att "du ÄR förlåten". Som tänkt att, screw logiken, jag tror på himlen i alla fall?
För vissa saker i den kristna tron måste vara svartvita, och absoluta, för att funka och för att bära. Visst, det kan vara lite olika för olika personer, och visst, man måste ibland närma sig gradvis, ta en sak i taget och inte köra ner hela frälsningshistorien i halsen på vare sig sig själv eller sin nästa på en gång. Men samtidigt - man kan liksom inte svara "kanske" eller "det beror på hur man ser det" på frågan om Jesus verkligen älskar mig. Man kan inte relativisera nåden och kärleken, och göra den beroende av våra egna känslor och upplevelser i vilken utsträckning som helst. Jag kan liksom inte laborera med gråskalor när det kommer till uppståndelsen, frälsningen och evigheten - inte om de ska hålla att leva och dö på.
Däremot finns det - utan att det för den skull måste äventyra tryggheten, eller tvärsäkerheten eller vad vi nu väljer att kalla det - alltid saker vi inte KAN veta, eller förstå, eftersom Gud är allsmäktig och vi är begränsade människor. Men tro är en gåva, att ta emot med tacksamhet, glädje, ansvar och ödmjukhet. Och att vara ödmjuk, behöver inte per definition betyda att man relativiserar, eller avstår från sanningsanspråk. Man KAN faktiskt vara trosviss och tvärsäker utan att förgå sig mot andra. Ödmjukhet handlar om att våga ge andras tro samma respekt som man ger sin egen. Oavsett hur tvärsäker, trosviss, tvivlande eller sökande man är.
I viss mån kan jag förstå irritationen och provokationen. Dels för att självklar och trygg tro faktiskt är något man i sina mer osäkra stunder kan bli riktigt grönt avundsjuk på. Och dels för att tvärsäkerhet och trosvisshet faktiskt kan göra andra människor illa - eller åtminstone försvåra respekt och dialog människor emellan. Särskilt när det gäller sånt som berör andras liv på djupet - sex, död, frälsning och sånt. Dessutom tenderar tvärsäker trosnit ibland att handla mer om den troendes vilja att HA RÄTT än om den Gud man menar sig ha rätt om, och mer om ordningar, småsaker och sånt man skulle kunna kalla för följdfrågor, än om det som är verkligt viktigt. Och det är DÄR jag tror att problemet ligger, snarare än i tvärsäkerheten i sig.
För när det kommer till det verkligt viktiga i kristen tro, så är trosvisshet och tvärsäkerhet faktiskt något som, rätt hanterat, kan bära, snarare än tränga ut och göra ner. Hur många är vi inte som kommit till tro efter att ha sett någon annans tro, till exempel? Som till slut, efter att ha hört det upprepas närmast till leda, har vågat acceptera att jo, jag vet faktiskt om att jag är värdefull och älskad för min egen skull och allt det där? Som äntligen släppt taget om skuldkänslorna, inte för att det känns annorlunda, utan för att någon faktiskt har sagt att "du ÄR förlåten". Som tänkt att, screw logiken, jag tror på himlen i alla fall?
För vissa saker i den kristna tron måste vara svartvita, och absoluta, för att funka och för att bära. Visst, det kan vara lite olika för olika personer, och visst, man måste ibland närma sig gradvis, ta en sak i taget och inte köra ner hela frälsningshistorien i halsen på vare sig sig själv eller sin nästa på en gång. Men samtidigt - man kan liksom inte svara "kanske" eller "det beror på hur man ser det" på frågan om Jesus verkligen älskar mig. Man kan inte relativisera nåden och kärleken, och göra den beroende av våra egna känslor och upplevelser i vilken utsträckning som helst. Jag kan liksom inte laborera med gråskalor när det kommer till uppståndelsen, frälsningen och evigheten - inte om de ska hålla att leva och dö på.
Däremot finns det - utan att det för den skull måste äventyra tryggheten, eller tvärsäkerheten eller vad vi nu väljer att kalla det - alltid saker vi inte KAN veta, eller förstå, eftersom Gud är allsmäktig och vi är begränsade människor. Men tro är en gåva, att ta emot med tacksamhet, glädje, ansvar och ödmjukhet. Och att vara ödmjuk, behöver inte per definition betyda att man relativiserar, eller avstår från sanningsanspråk. Man KAN faktiskt vara trosviss och tvärsäker utan att förgå sig mot andra. Ödmjukhet handlar om att våga ge andras tro samma respekt som man ger sin egen. Oavsett hur tvärsäker, trosviss, tvivlande eller sökande man är.
tisdag, november 01, 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)