Jag trodde det hette ofredande...

"Jag tror att det ligger någon form av sexualintrig i botten. De kanske har setts tidigare på kvällen. Hon är blond och söt. Och så är de lite berusade också".

Så kommenterar förre rikskriminalchefen mordet på en 27-årig kvinna i Göteborg i helgen. Detta apropå en filmsnutt från övervakningskameran i en spårvagn, som visar en man som upprepade gånger söker kontakt med en kvinna, som inte verkar besvara hans inviter, utan snarast inte låtsas om honom. Huruvida mannen på bilderna är gärningsmannen, kan jag givetvis inte uttala mig, om, men däremot tycker jag är ordet sexualintrig som rubrik för det potentiella händelseförloppet är klart märkligt. Att en man förföljer en kvinna han träffat på krogen, söker kontakt med henne fast hon uppenbarligen inte vill, tycker jag snarare rör sig om ofredande, eller stalkning - allra särskilt när kvinnan hittas mördad kort därefter. Men, är man "blond, söt och lite berusad", då är ens våldsamma död uppenbarligen resultatet av en intrig, snarare än sexualiserat våld, brutalitet och ondska.

Det är som det är.

Jag är den jag är, säger Herren.

Det är som det är, svarar en av mina kloka kollegor ibland, på frågan hur det är med honom/någon/något, och då särskilt om jag frågar om något som verkligen är viktigt.

Det kanske låter lite märkligt - viktiga saker vet man väl hur det står till med? - men det är det inte alls egentligen. Det är som det är, behöver inte alls vara en banalitet man undviker att svara med, och inget uppgivet cirkelresonemang heller. Tvärtom. Det kan vara ett sätt att medge och påminna sig om att vissa saker i livet, där är liksom bortom bra och dåligt, rätt eller fel. Något är som det är, när situationen, eller personen, eller händelseförloppet är unikt och komplext. Och att säga det, kan vara att sätta saken i dess rätta perspektiv också när man inte vill, eller hinner, eller ens kan, förklara hur det är.

Så, det tänker jag på idag, när massor med saker runt om mig verkligen är viktiga, utan att jag för den skull vill eller kan och framför allt inte måste, redovisa mina känslor och tankar inför dem. Valresultatet och det parlamentariska läget är som det är. Min farmor är död, det är som det är. Det har varit biskopsval i Linköping, och det är som det är. I samma stift fortsätter diskussionerna kring ämbetet att göra människor illa, och det är som det är, det med.

Och Gud är, som alltid, den Han är. Det gör ovanstående avsevärt lättare att leva med.

Inget sjåp!

Sverigedemokraterna kommer inte att försvinna hur riksdagen fortare för att vi som inte vill ha dem där suckar, stönar och gnyr om hur hemskt det är, hur vi skäms för Sverige och hur det egentligen var de andras fel att SD kom in. Förmodligen är det tvärtom - vid martyrbål, hur självantändna de än är, stannar folk av någon anledning gärna kvar länge.

Det finns ett sätt att arbeta mot Sverigedemokraterna och det är med fakta och genomtänkt politik. Det görs genom att grundligt, kritiskt och sakligt granska deras bakgrund, ideologi och partiprogram, deras kopplingar till andra rörelser och deras förhållingssätt mot människor. Och det görs också genom att visa hur och varför alternativen till den politik som SD står för, är så mycket bättre, både för Sverige och för enskilda människor.

Så, det är dags att sluta sjåpa sig på alla fronter. Vi är många som på olika sätt står för andra ideal, värderingar och politiska visioner. Låt oss arbeta ännu hårdare för dem!

Att göra sin medborgerliga plikt...

...är att rösta. Så gå och gör det idag - i tacksamhet för att du kan och får, och i bön för dem som inte kan och får.

Änglaflum och änglakitsch

I osedvanligt god tid har jag börjat förbereda näst-näst-nästa helgs gudstjänster, och därmed ägnat mig en hel del åt änglar. Utifrån detta kan jag konstatera, att änglarna utan tvivel måste vara de bibliska gestalter som är mest utsatta för vantolkning och missbruk av alla. Googlar man på ordet ängel dyker det upp allsköns teoribildning som i princip går ut på att änglar är mildögda energimaskiner i kristallbranschen, mycket sentida apokryfer om änglarnas liv och leverne som får uppenbarelseboken att verka mesig, samt tusen och åter tusen pastellfärgade tavlor, bokmärken, schampooflaskor och suddgummin.

Nu ska jag väl kanske vara ödmjuk nog att medge att änglar faktiskt förekommer i fler religioner och trosåskådningar än i kristendomen, så vi kan väl inte hävda att vi har tolkningsföreträde och copyright på dem. Däremot är änglaflummet och änglakitschet någonting vi definitivt bör uppmärksamma och sedan bemöta genom biblisk undervisning och förkunnelse om änglarnas plats i den kristna världsbilden. Dels för att änglarna så uppenbart är något som människor kan ta till sig och är nyfikna på, och därmed kan hjälpa människor att upptäcka den Gud som änglarna tjänar, och dels för att de faktiskt utgör halva skapelsen och dessutom är bra mycket häftigare än både bokmärksänglar och healinggestalter.

Fler bloggar om ämbetsfrågan...

...(dock inte om Djävulen), vad jag sett, går att läsa här:

Solen i ögonen

En prästkandidats liv

Om läsaren själv får välja...

Det finns ett statistikverktyg på Blogger numera, som ger tillgång till all möjlig spännande information. Som till exempel att jag tycks ha en liten, men trogen läsarskara i USA, och en i Schweiz, att de flesta som läser kommer hit via sökmotorer, Kyrksyster eller Karin samt att era favoritinlägg under det senaste halvåret, kära läsare, handlar ämbetsfrågan och Djävulen. Jag vet inte riktigt vad det säger om er. Eller om mig, för den delen...

Lycka är...

...att hitta en SL-förbindelse som matchar en förmiddagsgudstjänst, trots att man råkar bo i Mölnbo! Imorgon blir det Linamässa!

Mörkrets furste stiger ned...

Jag minns med all önskvärd tydlighet första gången jag insåg att det faktiskt finns en ond makt, lika verklig som den gode Gud jag på olika sätt bekänt mig till under hela mitt medvetna liv. Inte så att jag hade förnekat eller betvivlat det ondas effekter, eller undgått dem för den delen - men jag hade aldrig tänkt på att de kom någonstans ifrån, att det fanns något, eller någon, som hade en ond vilja för världen. Det var inte tankar och föreställningar som ingick i de kyrkliga miljöer där jag befann mig - snarast betraktades tal om djävulen och ondska som något misstänkt primitivt och sekteristiskt.

Det var, faktiskt, ingenting som drabbade mig, eller min omgivning som utlöste min djävulsinsikt. Det var en vanlig dag i mars, jag gick Svenska Kyrkans grundkurs, vi diskuterade ämnet i vår samtalsgrupp och så, på kvällen, när jag gått och lagt mig och låg där i mitt folkhögskolerum och såg ljusen från gatan utanför svepa över väggen så kom plötsligt en iskall insikt - Djävulen finns. Någon, eller något finns, som vill inte bara mig, utan hela världen, illa. Jag blev så rädd att jag ringde min pappa. Vad han tänkte när hans 20-åriga dotter vid tvåtiden en vardagsnatt ringde och var rädd för Djävulen har jag ingen aning om, och jag minns inte vad han sa heller, men jag minns att det funkade, och att jag somnade.

Efter den där första chocken, som nog egentligen handlade mer om mörkrädsla än om verklig existentiell ångest, så vändes iskylan, långsamt och stegvis till den ena förklarande aha-upplevelsen efter den andra. Korset fick plötsligt en känslomässig innebörd som jag inte kunnat ta till mig förut. Känslan av ilska och vrede gentemot smärtsamma saker i mitt eget och andras liv kändes inte förbjuden längre, utan tvärtom sund. När jag började se det kosmiska dramat i vardagen - då blev inte bara ondskan tydligare för mig, utan också Guds kärlek i Jesus Kristus.

Förmodligen är det därför jag har så svårt för förnekandet av synden i människan, såväl som undvikandet av att tala om Ondskan som en makt med en agenda. Jag tycker gott man kan säga att det är Djävulen som sänder död, katastrof och smärta - för även om vi själva har provocerat fram det, så är det därifrån det kommer - och framför allt så kommer det inte från Gud. Bland det absolut värsta jag vet är människor som påstår att när små barn dör, så är det för att Gud ville ha dem hos sig i himlen. Vad är det för fruktansvärd Gud, som av rent själviska skäl dödar små barn för sin egen lyckas skull? Vad händer då med hoppet att mötas igen, om det betyder att man samtidigt måste möta den Gud som tog det käraste man hade ifrån en?

Men, utan en konkret ond makt, blir det lätt så man börjar resonera. För då finns ju bara en yttre makt att förhålla sig till när det värsta händer. Om vi inte talar om att ondskan är en makt med ett uttalat syfte att göra människorna och skapelsen så illa som det bara går, så blir ondskan svår att hantera. Finns den bara i vissa människor? Är den i själva verket inte alls ond, utan bara missriktad godhet hos oupplysta människor som mår dåligt och inte har valt glädje och harmoni? Eller kommer det vi upplever som ont och smärtsamt i själva verket från en despotisk och lynnig Gud? Förtigandet av ondskans, eller Djävulens om man föredrar det namnet, verklighet kan ge flera själavårdsmässigt farliga följder, och på sikt föra människor bort från en Gud som man inte kan se står på det godas sida.

Självklart löser inte tydlighet om Djävulen teodicéproblemet. Vi kommer alltid att fråga Gud varför han inte alltid ingriper i ondskans härjningar här och nu och varför Han inte ger oss den bönhörelse vi behöver i vårt lidande. Men om vi kan se ondskan för vad den är, kan vi också läsa Bibeln såväl som våra egna livsberättelser som en kamp mellan ont och gott, mellan död och liv, mellan hat och kärlek, och vi kan se korset som ett segertecken, som påminner oss om att även om vi i denna världen utsätts för ondskans dödsryckningar, så kommer den aldrig få sista ordet. Det som sjukdom, smärta och död tar ifrån oss här, har Jesus tagit tillbaka, och den dagen han kommer med sitt rike, kommer lidandet vara över, för alltid.

Skämslåten...

...var ett stående inslag i det trivsamma TV-programmet Videokväll hos Luuk där olika kända människor fick presentera musik som de tyckte om - och som sagt en låt de lite skämdes för att de faktiskt gillade. Mona Sahlins skämslåt var Diggiloo-Diggiley vill jag minnas.

Jag lyssnar på min skämslåt just nu. Jag har haft den sedan jag var ungefär 11 och har väl egentligen inte tyckt den är bra sedan dess - men den klistrar sig på hjärnan. Här är den. Skratta inte åt mig, är ni snälla.

O ljuva sakrament

Den sjöngs inte på Kyrkodagen i år - men äntligen har den dykt upp på Spotify. Den är verkligen en högkyrklig flickas themesong.

I övrigt händer det massor med små saker, men inga stora. Jag har flyttat till ett nytt arbetsrum och är nu enbart kaplan, istället för både kaplan och barn-och-familjepräst på en gång, och håller som bäst på att anpassa mig till att folk inte sjunger "Nyss så träffade jag en krokodil" utanför min dörr.

Länktips

Dag Sandahl såväl som Kyrksyster skriver om selektivt nattvardstvång och om att dömas ohörd.

Alldeles oavsett vilken åsikt man har i den s.k. ämbetsfrågan är det högst intressanta inlägg om rättssäkerhet.

Viktig länk!

Pappa skriver om förhållandet mellan alkohol och arbetslinjen. Läs!

Vad som är vad och vad som är värst

Jag skrev under ett papper när jag prästvigdes. Där lovade jag, eller uppgav att jag var beredd att, i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön. Detta därför att Svenska Kyrkan ville försäkra sig om att jag i praktiken skulle följa dess ordning vad gäller ämbetssyn.

Jag skrev inte på att jag i varje givet sammanhang på arbetstid, då en mässa firades, skulle ta emot nattvarden. Det vore hyfsat märkligt att skriva på ett papper som reglerar ens andaktsliv, när man dessutom inte har en aning om i vilka sammanhang man kommer att hamna. Jag försöker till exempel undvika att kommunicera flera gånger om dagen, jag kommunicerar inte överhuvudtaget om mässans ordning gravt avviker från Svenska Kyrkans ordning när det kommer till sakramentsförvaltning. Jag kommunicerar inte om jag inte känner mig rätt beredd, och faktiskt inte heller om jag upplever att mässan jag bevistar, har andra uppsåt än gemenskap i Kristus. Det är för mig en fråga om ärlighet och pietet - och det handlar i princip aldrig om celebrantens person.

Nu råkar jag vara kvinna, vilket gör att detta, de enstaka gånger det händer, inte blir ett problem. Folk fattar ju att jag inte kan vara kvinnoprästmotståndare. För en man däremot, kan ovanstående försäkran medföra att han, i varje mässa som leds av en kvinna, så att säga måste ta ställning till en parameter till, nämligen "tänk om någon skulle tro att jag är sån..." - detta alldeles oavsett om han är sån. Fokus flyttas från Kristi person till celebrantens person. Att ta emot nattvarden börjar handla om godkännande av celebrantens person och nådemedlet har plötsligt också blivit ett medel för makt och social kontroll.

Självklart är jag inte omedveten om bakgrunden till att papperet finns, eller vilka situationer det är tänkt att förhindra. Jag vet att det är tillkommet för att jag och mina prästvigda systrar inte ska hindras att utöva den tjänst Gud har kallat oss till och för detta är jag på ett plan ytterst tacksam. Men det är inget skäl att blunda för denna försäkrans andra konsekvenser - hur tjänstgöring tillsammans plötsligt blir ett högst godtyckligt begrepp som kan missbrukas för att så att säga komma åt kollegor vars personlighet, fromhetstyp eller teologi man ogillar, hur försäkran blir en grund för misstänksamhet och ryktesspridning och hur den bidrar till en förvanskning av nattvarden som jag faktiskt skulle vilja kalla sakramentsskändning. Min tacksamhet över att ha reglerad rätt att dra konsekvenserna av min bibelsyn och verka som präst, ger mig en dålig smak i munnen över det jag ibland upplever som en ovärdig hetsjakt på dem som så mycket som misstänks komma till andra slutsatser - en hetsjakt som legitimeras via det där papperet med försäkran.

Vid samma prästvigning lovade jag att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord så som det är givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten, följa vår kyrkas ordning (...).

Långt, långt vanligare än ovilja till tjänstgöring med kvinnliga kollegor, är att präster på ett eller annat sätt avviker från det som är Svenska Kyrkans ordning och bekännelse. Det avviks från kyrkohandboken (som är ett bekännelsedokument) med egenskrivna eller stympade ordningar för dop såväl som nattvard och det förkunnas saker som inte med den bästa vilja i världen kan sägas är bibliskt. Det händer hela tiden och trots att konsekvenserna av dylikt faktiskt kan röra inte bara arbetsmiljön för kollegorna, utan sakramentens giltighet, församlingens själavård och enskildas salighetshopp, är anmälningarna (såväl som påföljderna) till domkapitlet i dylika ärenden ytterst, ytterst få, och de mediala såväl som sociala effekterna av sådant beteende i det närmaste obefintliga - särskilt i kontrast till hur stora de är, när det gäller ämbetsfrågan. Är det verkligen rimligt? Och varför är det så?


Jag ska inte hymla med att inspirationen till denna bloggpost kommer från ett pågående domkapitelsfall i Linköpings stift. Om det aktuella fallet tänker jag inte uttala mig - det handlar om mer än om när och var man firar mässa och jag vet inte tillräckligt för att ha en publicerbar åsikt. Men inte desto mindre, så aktualiserar händelserna där frågeställningar och tankar som jag haft i åratal, långt innan biskop Martin föranleddes besöka Söderköpings kontrakt i ärendet.

Bestämt på förhand...

Jag har precis läst ut To kill a mockingbird och därmed Atticus Finchs klassiska slutplädering inför juryn:

"The witnesses for the state have presented themselves to you gentlemen, to this court, in the cynical confidence that their testimony would not be doubted, confident that you gentlemen would go along with them on the assumption-the evil assumption-that all Negroes lie, that all Negroes are basically immoral beings, that all Negro men are not to be trusted around our women, an assumption one associates with minds of their caliber. Which, gentlemen, we know is in itself a lie as black as Tom Robinson's skin, a lie I do not have to point out to you. You know the truth, the truth is this: some Negroes lie, some Negroes are immoral, some Negro men cannot be trusted around women, black or white. But this is a truth that applies to the human race and to no particular race of men." (To kill a mockingbird, Harper Lee, 1960 s.217)

Det Atticus beskriver är ett synsätt och mekanismer som just i den här frågan tack och lov är mindre vanligt nu än när boken skrevs - men som samtidigt alltid har funnits och som finns kvar, och fortsätter att göra skada. Både när det handlar om hudfärg och etnicitet, men också om helt andra saker.

För det tycks vara en del av den mänskliga naturen, att de som för tillfälle är i överläge och i maktposition på något vis både skapar och äger sanningen om vilka som är de onda respektive de goda, vilka man kan lita på och vilka som har rätten på sin sida. Och då spelar det inte så stor roll vad som de facto har hänt - de goda är de goda och de onda de onda. Har du hamnat fel, får du antingen anpassa dig eller acceptera läget. Och att råka bryta mot reglerna, det kan få en människa att gå så långt som Mayella Ewell, som hellre låter en svart man dömas till döden än att stå för att hon varit dragen till honom.

Av allt elände som arvssynden satt igång, är den här typen av godhetsförklarade och förment rättfärdiga hierarkier något av det jag tycker mest illa om.