Igår upptäckte jag något konstigt när jag klev ur bilen. På grusgången, bredvid rabatten, låg något som jag först trodde var en ovanligt tjock och torr pinne, men som jag vid närmare okulärbesiktning upptäckte var en död fisk, som nog varit död rätt länge eftersom den var stel och förtorkad till en sådan grad att man inte kunde se vilken sorts fisk det en gång varit. Dessutom var den lite tuggad på.
Först blev jag paranoid. Hästhuvuden på trappan har man ju hört talas om, liksom. Sedan insåg jag det långsökta i att någon skulle ha ett sådant agg mot oss att vederbörande letade reda på en ihoptorkad fisk och kastade in den i vår rabatt. Dessutom insåg jag hur fånigt det var att ens tänka tanken, så jag slog bort allihop.
Mor och far konsulterades och skyllde på katten. Katter brukar ju tycka om fisk, och Melanchthon är inget undantag. Men hennes revir är starkt begränsat eftersom hon är så feg, och ingen av våra grannar kan rimligtvis tänkas ha småfisk liggande framme i trädgården så här mitt i sommaren.
Så vi (eller mest jag egentligen) bestämde oss för att den skyldiga måste vara en fågel. Både kajor och skator och en och annan mås frekventerar vår trädgård mer än vad som känns trevligt, och fisken är inte större än att de kan ha tagit den i näbben, tuggat lite på den, funnit den torr och oaptitlig och sedan placerat den på min grusgång. Typiskt äckligt fågelbeteende. Jag borde ha flyttat fisken till komposten men jag kände mig inte så sugen på att ta i den, så jag lät saken bero. Vilket jag inte borde gjort, för nu är den uppäten. Av Sarro.
1 kommentar:
Är det inte bibliskt...?
Skicka en kommentar