söndag, maj 09, 2010
Snyftare
Vi har precis sett färdigt på Lasse Hallströms Hachiko - en vän för livet och jag har gråtit upp flera meter hushållspapper. Även om jag grät åt filmer första gången i mycket tidig ålder (Micke och Molle och Jesus från Nasaret...) så är detta något som helt klart blivit värre med åren. Jag undrar vad det beror på egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag håller med dig! Det där med att gråta blir värre med åren. kanske för att man får större insikt om att livet är skört och är värt att aktas? man har ju varit med om en del och sett livets baksidor och man är medveten om sin egen dödlighet? Något som jag också funderat på länge :)
Skicka en kommentar