När jag firar gudstjänst, gör jag det för att jag...

...vill och behöver bekänna mina synder och få dem förlåtna.
...vill och behöver höra Guds ord och få hjälp att förstå och tillämpa det i mitt liv
...vill och behöver ta emot Jesus i nattvarden och veta att han älskar mig
...vill få tid och ro att be.
...vill och behöver lovsjunga Gud i psalmer och andra lovsånger
...vill och behöver träffa de andra som också går dit, fika med dem och känna att vi delar något viktigt.

Däremot firar jag inte gudstjänst för att jag...

...vill höra vacker musik
...vill bli underhållen
...tycker att kyrkan är en vacker och mysig lokal
...för att det är en fin tradition

Jag vet att jag är präst och därmed kanske inte superrepresentativ. Men när jag ser mig omkring på de människor jag på olika sätt firar gudstjänst med, både i kor och bänk, så inser jag att jag inte är särskilt unik ändå. Går man i gudstjänst, så är det just gudstjänst man vill ha. Man vill inte ha vare sig evangeliet eller sakramentet inlindat i bomull eller maskerat till något annat, och man vill bli behandlad som en tänkande, kännande människa, oavsett ålder och bakgrund.

Jag tror att detta är självklarheter för de flesta kyrkbänksnötare. Däremot undrar jag om det alltid är så självklart för oss som har makt och ansvar över församlingarnas gudstjänstliv. Vi som pratar om vad som "drar folk" och om "vad som skrämmer bort". Vi som slår knut på oss själva för att göra gudstjänsten attraktiv för den där odefinierade gruppen av "folk" som inte kommer, istället för att fråga de trogna som faktiskt sitter där i bänken varenda söndag, varför just de firar gudstjänst, när det finns så mycket annat att göra en söndagsförmiddag som är både roligare och i världslig mening nyttigare.

Är det kanske så att vi är rädda för att svaret ska visa att vi själva och våra tankar, idéer och arbetsinsatser inte är så avgörande som vi vill tro?