Julen 1996 fick jag CD-boxen med Kristina från Duvemåla av min pappa. Det är inte utan att jag tror att han ångrade det lite efteråt, för jag tror inte någon musik spelats så ofta i mitt föräldrahem vare sig förr eller senare. Men jag tyckte att Du måste finnas höll för att gå på repeat en hel kväll och innan det hade blivit påsk kunde jag (och jag skojar inte) hela musikalen utantill. Den naturliga följden av detta var förstås att läsa böckerna, givetvis simultant med musiken så gott det nu gick. Och följden av detta, blev i din tur att jag skrev mitt specialarbete om "Tro och Gudsbilder i Vilhem Mobergs Utvandrarsvit" vilket innebar att jag läste alla fyra böckerna från pärm till pärm, strök under alla passager som handlade om Gud, tro, kyrka eller konventikelplakatet och sedan försökte dra några spännande slutsatser utifrån detta. Jag minns faktiskt inte vad jag kom fram till, men jag minns att jag till min förvåning inte var det minsta trött på Kristina efteråt.
Nu är det mer än tio år sedan min Duvemålaperiod så att säga ebbade ut, men det var ändå en särskild känsla att höra Lena Zetterberg sjunga Du måste finnas i Sankta Ragnhild ikväll, och ta fram mitt kladdiga exemplar av Nybyggarna och läsa den fullkomligt lysande skildringen av Kristinas själanöd som sedan övergår i en nästan fatalistisk förtröstan på Guds nåd. Vilhelm Moberg må ha varit ateist, men få skildringar av kristen tro och andlig utveckling är så smärtsamt trovärdiga som den han gör av Kristinas.
Här är min favorit från musikalen.
5 kommentarer:
Det där är något genomgående hos Moberg. När han debatterade var han ofta enkelspårig och agitatorisk (inte minst i frågan om monarkin :), men i böckerna kunde han vara både nyansrik och ibland närmast hermeneutisk i sin ambition att förstå andra ståndpunkter, och kanske då framför allt religiösa, som han alls inte delade privat.
Hans sista roman, Förrädarland, är väl knappast hans bästa. Men skildringarna av senmedeltida katolsk folkfromhet är inte dumma.
Jag älskar oxå Vilhelm Moberg för hans realistiska människoporträtt. Han låter personerna leva. Han skapar dem inte för att få ut ett budskap som så många andra författare. Han skapar dem och sen får de utvecklas och han respekterar dem.
En sån författare jag själv drömde om att bli...
Det är ju ganska märkligt att såväl mannen bakom böckerna (Moberg) som mannen bakom musikaltexterna (Ulvaeus) är råbarkade ateister, men att de ändå har kunnat skildra kristen tro så otroligt bra. Underligt att de inte tog större intryck av det de själva skrivit...
För övrigt är min favorit ur musikalen "Vildgräs". Om man inte visslar låtarna för små barn som ska sova, för då är "Ljusa kvällar om våren" bäst. Alla sångerna är för övrigt ljuvliga att vissla.
Jag är dåligt uppdaterad på både musikal och Moberg.
Min känsla i slutet av det här stycket var istället: "Mimi! Mimi!" (slutet i la Bohème)
Och tårarna flödade förstås ...
Fast det är ju snarlikt, iofs, och Anders Ekborg lär ha gråtit sig igenom den där scenen varje kväll har jag läst i nån intervju.
Skicka en kommentar