Glad vår kära bloggläsare!
fredag, april 30, 2010
Sandaler minsann...
Idag är det Valborgsmässoafton och planen var att jag skulle gå till majelden i Runtuna i mina (i och för sig inte särskilt nya) sandaler. Dock är stackars maken så genomförkyld att vi blåst av alltsammans till förmån för vila, honungsvatten och TV-sänd majeld. Men mina sandaler är faktiskt ganska lika Madickens, om man bortser från färgen förstås...
måndag, april 26, 2010
Onda clowner
"...but now it´s full of evil clowns" sjunger Pink i Funhouse.
När jag var liten hände det några gånger att jag gick på cirkus tillsammans med familjen, farmor eller med kompisar, och när det var cirkus på TV så tittade jag gärna. Mina favoriter var djuren och inte minst akrobaterna - ju högre upp och ju läskigare volter, desto bättre. Däremot brukade jag hämta mer saft eller bläddra i programmet eller viska med min lillebror om det kom clowner. Jag tyckte inte de var det minsta roliga eller ens intressanta, utan bara pinsamma, långtråkiga och, eftersom jag var ett elitistiskt litet barn, väldigt jobbiga eftersom de var så korkade.
När jag var lite äldre, kanske tretton eller så, då kom den stora kyrkliga clowntrenden till Strängnäs stift. Clowner på läger, clowner på gudstjänster, betraktelser i församlingsbladet om "clownens teologi", clowner överallt. Jag fattade fortfarande ingenting, tyckte det var pinsammare än någonsin och ville INTE ha något clownsmink.
Med åren har jag i teorin förstått ungefär vad det handlar om - om clownen som öppet sårbar och barnsligt mänsklig - för människor att skratta åt och/eller känna igen sig i. Vilket i ett teologiskt sammanhang faktiskt inte är en så dum bild - människan sårbar inför Gud och så vidare. På jobbet har vi haft besök av en kristen clown flera gånger, och jag måste medge att barnen älskar det, och att programmet som just hon gör är bra och teologiskt genomtänkt.
Men ändå. Rent känslomässigt kan jag fortfarande inte köpa det. Det må vara en brist i min personlighet, men nu säger jag i alla fall som det är: Jag får krypningar över hela kroppen och vill fly. Ungefär samma reaktion som jag får på Jönssonligan- och Sällskapsresanfilmerna. Jag klarar inte av clowner helt enkelt!
Förstår ni mig, eller har ni några förslag på hur jag ska komma vidare i min clownrelation?
lördag, april 24, 2010
Läsligt?
Eftersom jag tycker att Times är det bästa typsnitt som Blogger har att erbjuda, återgår jag härmed till det. Jag har dock ökat storleken lite. Frågan till er är alltså: Ser ni att läsa?
torsdag, april 22, 2010
Om pappor, prinsessor och proportioner
Jag är ett stort fan av Den Svenska Kyrkohandboken 1986 (möjligtvis med undantag för ordningarna söndagsmässa/-gudstjänst, men det tar vi en annan dag).
Följdaktligen - eller egentligen inte följdaktligen, för i den så står det ingenting om hur brudparet ska ta sig in i kyrkan - tycker jag att det vid en vigselgudstjänst är en god ordning att brud och brudgum går in tillsammans, som två fria myndiga människor som av fri vilja beslutat sig för att ingå äktenskap. Detta bruk ger en bra bild av verkligheten (resonemangsäktenskapens tid är i svenskkyrkliga sammanhang förvisso förbi) men också av det gudomliga kärleksförhållande som äktenskapet är tänkt att spegla - Kristi kärlek till sitt folk - där man av fri vilja ger sig åt varandra i trohet, gemenskap och kärlek i handling och sanning.
Trots att ovanstående är min fasta övertygelse och trots att jag i förekommande fall förmedlar dem till "mina" brudpar, så kan jag inte riktigt förstå styrkan i Annika Borgs och andras reaktioner på att kronprinsessan Victoria tydligen (hur vet man förresten det?) avser att gå in i Storkyrkan tillsammans med sin pappa den 19 juni. Att man reagerar, DET förstår jag. Jag tycker ju som sagt också att det är att föredra att man går in tillsammans. Men så till den milda grad liksom...
Som sagt, jag håller med i sak. Men jag gör ändå följande reflektioner: Svenska Kyrkans är en kyrka där det så ofta talas om kontextualitet och vikten av att få tolka texter utifrån sin livserfarenhet och fylla riten med sin egen betydelse. En kyrka dogmer, ordningar och färdiga svar ofta hävdas stå under, eller i alla fall jämsides med, mänskliga erfarenheter och tolkningar. Vinterns diskussioner om dopet och dopets liturgi, gav flera goda exempel på detta tankesätt, och ett annat tydligt exempel är den teologiska utvecklingen när det gäller vad ett äktenskap är. På samma sätt som förståelsen av dopet och äktenskapet har utvecklats och förändrats genom tiderna, och på samma sätt som dop och äktenskap kan uppfattas och tolkas olika av olika människor - så har också seden med brudöverlämning kommit att förändras - både eftersom den inte längre speglar verkligheten, men också eftersom människor själva fyllt den med sin egen mening. I vanliga fall har Svenska Kyrkan inga problem med liturgisk och teologisk förändring. I alla fall inte relativt sett. Men detta verkar inte vara något vanligt fall, för nu är plötsligt retoriken kategorisk, sanningen en enda och tolkningsföreträdet teologernas. Victoria "måste tänka om" om hon vill vara hela folkets prinsessa...
Beror det på bara på att jag är republikan att jag tycker att proportiornerna skevar lite här? För när det handlar om ofrihet, jämlikhet och inte minst demokrati, så är det väl snarare monarkin som sådan man borde yvas om, än två-tre minuter i en vigselgudstjänst?
Och är verkligen den här frågan som Svenska Kyrkan ska ta strid för här och nu? Är det den delen, av den gudstjänsten, som är viktigast att bevara och förklara? Skulle, till exempel, reaktionerna komma från samma håll, och vara lika starka, om det hände sig att kommande små prinsar och prinsessor döptes utan befrielsebön?
Kyrkans Tidning om Annika Borgs artikel
Kyrkans Tidning om Facebookgruppen i samma ärende
Följdaktligen - eller egentligen inte följdaktligen, för i den så står det ingenting om hur brudparet ska ta sig in i kyrkan - tycker jag att det vid en vigselgudstjänst är en god ordning att brud och brudgum går in tillsammans, som två fria myndiga människor som av fri vilja beslutat sig för att ingå äktenskap. Detta bruk ger en bra bild av verkligheten (resonemangsäktenskapens tid är i svenskkyrkliga sammanhang förvisso förbi) men också av det gudomliga kärleksförhållande som äktenskapet är tänkt att spegla - Kristi kärlek till sitt folk - där man av fri vilja ger sig åt varandra i trohet, gemenskap och kärlek i handling och sanning.
Trots att ovanstående är min fasta övertygelse och trots att jag i förekommande fall förmedlar dem till "mina" brudpar, så kan jag inte riktigt förstå styrkan i Annika Borgs och andras reaktioner på att kronprinsessan Victoria tydligen (hur vet man förresten det?) avser att gå in i Storkyrkan tillsammans med sin pappa den 19 juni. Att man reagerar, DET förstår jag. Jag tycker ju som sagt också att det är att föredra att man går in tillsammans. Men så till den milda grad liksom...
Som sagt, jag håller med i sak. Men jag gör ändå följande reflektioner: Svenska Kyrkans är en kyrka där det så ofta talas om kontextualitet och vikten av att få tolka texter utifrån sin livserfarenhet och fylla riten med sin egen betydelse. En kyrka dogmer, ordningar och färdiga svar ofta hävdas stå under, eller i alla fall jämsides med, mänskliga erfarenheter och tolkningar. Vinterns diskussioner om dopet och dopets liturgi, gav flera goda exempel på detta tankesätt, och ett annat tydligt exempel är den teologiska utvecklingen när det gäller vad ett äktenskap är. På samma sätt som förståelsen av dopet och äktenskapet har utvecklats och förändrats genom tiderna, och på samma sätt som dop och äktenskap kan uppfattas och tolkas olika av olika människor - så har också seden med brudöverlämning kommit att förändras - både eftersom den inte längre speglar verkligheten, men också eftersom människor själva fyllt den med sin egen mening. I vanliga fall har Svenska Kyrkan inga problem med liturgisk och teologisk förändring. I alla fall inte relativt sett. Men detta verkar inte vara något vanligt fall, för nu är plötsligt retoriken kategorisk, sanningen en enda och tolkningsföreträdet teologernas. Victoria "måste tänka om" om hon vill vara hela folkets prinsessa...
Beror det på bara på att jag är republikan att jag tycker att proportiornerna skevar lite här? För när det handlar om ofrihet, jämlikhet och inte minst demokrati, så är det väl snarare monarkin som sådan man borde yvas om, än två-tre minuter i en vigselgudstjänst?
Och är verkligen den här frågan som Svenska Kyrkan ska ta strid för här och nu? Är det den delen, av den gudstjänsten, som är viktigast att bevara och förklara? Skulle, till exempel, reaktionerna komma från samma håll, och vara lika starka, om det hände sig att kommande små prinsar och prinsessor döptes utan befrielsebön?
Kyrkans Tidning om Annika Borgs artikel
Kyrkans Tidning om Facebookgruppen i samma ärende
måndag, april 19, 2010
Länkar vidare...
...till Karin som skriver om onödig överlägsenhet, stiftsgårdsgudstjänster och uteblivna prefationer. Som alltid med gott resultat!
Om att (inte) tänka sig för
"Det var inte för att vara elak, utan för att h*n/jag inte tänkte sig/mig för".
Jag resonerar, och säger så, ganska ofta. För ganska ofta, när det gnisslar mellan människor, så att vi blir arga och ledsna, så är det faktiskt inte alls meningen. Det bara blir så. För att vi inte tänker oss för. Inget ont uppsåt, inga baktankar - utan tanklöshet.
Själva ordet tanklöshet låter ganska oförargligt. Lite charmigt nästan, på ett happy-go-lucky-ta-dagen-som-den-kommer-vis. Inte ens synonymer som klantig, plump och oförtänksam är så farliga. Och ändå kan någon annans tanklöshet göra en så illa att förklaringar och ursäkter inte hjälper - utan snarare gör det värre.
För tanklösheten bottnar inte sällan i att man helt enkelt inte är tillräckligt intresserad av den andra personen för att reflektera över det faktum att han eller hon också har känslor. Den kan bottna i en (omedveten) bild av att jag själv och mitt eget är överordnat andra och det som är deras. Att det är jag som är viktigast. Eller i alla fall att andra människor och deras känslor är mindre viktiga. Och när den som drabbats reagerar, då lägger man snabbt skulden på honom eller henne - varför bråka om något som inte betydde något - eftersom dennas reaktion flyttar fokus från det/den man själv tycker är viktigt.
Det är farligt att tro att ord är betydelselösa. Den inställningen förhindrar oss från att ta ansvar för vår tanklöshet, och den möjliggör dessutom både ryktesspridning och trakasserier, mobbing och arbetsplatskonflikter. Det kostar faktiskt ingenting att tänka sig för.
Jag resonerar, och säger så, ganska ofta. För ganska ofta, när det gnisslar mellan människor, så att vi blir arga och ledsna, så är det faktiskt inte alls meningen. Det bara blir så. För att vi inte tänker oss för. Inget ont uppsåt, inga baktankar - utan tanklöshet.
Själva ordet tanklöshet låter ganska oförargligt. Lite charmigt nästan, på ett happy-go-lucky-ta-dagen-som-den-kommer-vis. Inte ens synonymer som klantig, plump och oförtänksam är så farliga. Och ändå kan någon annans tanklöshet göra en så illa att förklaringar och ursäkter inte hjälper - utan snarare gör det värre.
För tanklösheten bottnar inte sällan i att man helt enkelt inte är tillräckligt intresserad av den andra personen för att reflektera över det faktum att han eller hon också har känslor. Den kan bottna i en (omedveten) bild av att jag själv och mitt eget är överordnat andra och det som är deras. Att det är jag som är viktigast. Eller i alla fall att andra människor och deras känslor är mindre viktiga. Och när den som drabbats reagerar, då lägger man snabbt skulden på honom eller henne - varför bråka om något som inte betydde något - eftersom dennas reaktion flyttar fokus från det/den man själv tycker är viktigt.
Det är farligt att tro att ord är betydelselösa. Den inställningen förhindrar oss från att ta ansvar för vår tanklöshet, och den möjliggör dessutom både ryktesspridning och trakasserier, mobbing och arbetsplatskonflikter. Det kostar faktiskt ingenting att tänka sig för.
söndag, april 18, 2010
Lammungar på herdesöndagen
Vi tog en söndagspromenad förbi Balsberga och fick se dessa sötisar.
Passande på Herdesöndagen och allt.
måndag, april 12, 2010
Nej, jag tycker verkligen inte om fåglar...
...så den här sången är helt i min smak.
Utan att jag för den skull på allvar tycker det är OK att döda djur för nöjes skull.
Utan att jag för den skull på allvar tycker det är OK att döda djur för nöjes skull.
söndag, april 11, 2010
Kvinnoyrke?
I en kommentar får jag frågan om vad jag tänker kring påståendet att prästämbetet håller på att bli ett "kvinnoyrke". Samma påstående står för övrigt som rubrik till en artikel i Expressen igår (där jag bland andra jag intervjuades).
Ja, vad tänker jag om det. Det beror på vad man avser med kvinnoyrke. Om man menar ett yrke som många kvinnor har, så ser jag inga problem med det. Anden blåser vart den vill och Gud kallar vem Han vill till tjänst.
Menar man med kvinnoyrke ett yrke som är lågavlönad, har låg status och anses lite omanligt, så har jag faktiskt inga problem med det heller, utöver att det förutsätter att låg status och låg lön är typiska kvinnliga attribut, förstås. Men präst är ingenting man ska bli för pengarna skull, och definitivt inte för statusens skull. Präst ska man bli om man upplever sig vara kallad att stå i Guds och församlingens tjänst. Om någon avstår från att följa sin kallelse för att det upplevs som omanligt och mesigt att vara präst, så är det inte direkt kyrkans förlust - men jag tror faktiskt inte att det händer särskilt ofta.
Det sägs ibland att förekomsten av prästvigda kvinnor förändrade prästrollen så att den blev mindre auktoritär, mer medmänsklig och mer omvårdande. Det tror jag är att förenkla saken å det grövsta. För det första är inte kvinnor per definition mindra auktoritära och mer mänskliga och omvårdande. För det andra, så är inte prästrollen isolerad från omvärlden. Parallellt med Svenska Kyrkans utveckling, har den världsvida kyrkan, såväl som hela världen utvecklats. Ideal och förväntningar förändras över tid - på gott och ont.
Så, mina tveksamheter - för sådana har jag - inför påståendet att prästyrket håller på att bli ett kvinnoyrke, handlar inte om kön eller status alls egentligen. De handlar om att yttranden som dessa är ännu ett exempel på ett olyckligt felfokus. Det är inte prästens kön, personlighet eller framtoning som är det avgörande. Det avgörande är om prästen, genom Guds nåd och i den helige Andes kraft predikar ordet rent och klart, rätt förvaltar sakramenten och i alla stycken har trogen omsorg om församlingen och lever som Kristi tjänare, för att (med några små tillägg) citera mitt prästbrev. Det kan man göra oavsett kön - men också oavsett ämbetssyn och fromhetstradition.
Vi kan prata om prästyrke och prästroll och kön och status tills vi blir blå i ansiktet utan att komma någon vart. Pratar vi däremot om anledningen till att det finns präster överhuvudtaget - nämligen att Jesus Kristus sannerligen är uppstånden - och vad det betyder för oss här och nu, då kan det kanske hända att vi får en bättre förståelse för ämbetet är till för. Om inte annat, så kanske vi får lite perspektiv på saken.
Och jag vet, det kan låta som skenheliga fromlerier men det struntar jag i. Jag är så trött på att behöva tala om min kvinnlighet när jag vill tala om Jesus.
Ja, vad tänker jag om det. Det beror på vad man avser med kvinnoyrke. Om man menar ett yrke som många kvinnor har, så ser jag inga problem med det. Anden blåser vart den vill och Gud kallar vem Han vill till tjänst.
Menar man med kvinnoyrke ett yrke som är lågavlönad, har låg status och anses lite omanligt, så har jag faktiskt inga problem med det heller, utöver att det förutsätter att låg status och låg lön är typiska kvinnliga attribut, förstås. Men präst är ingenting man ska bli för pengarna skull, och definitivt inte för statusens skull. Präst ska man bli om man upplever sig vara kallad att stå i Guds och församlingens tjänst. Om någon avstår från att följa sin kallelse för att det upplevs som omanligt och mesigt att vara präst, så är det inte direkt kyrkans förlust - men jag tror faktiskt inte att det händer särskilt ofta.
Det sägs ibland att förekomsten av prästvigda kvinnor förändrade prästrollen så att den blev mindre auktoritär, mer medmänsklig och mer omvårdande. Det tror jag är att förenkla saken å det grövsta. För det första är inte kvinnor per definition mindra auktoritära och mer mänskliga och omvårdande. För det andra, så är inte prästrollen isolerad från omvärlden. Parallellt med Svenska Kyrkans utveckling, har den världsvida kyrkan, såväl som hela världen utvecklats. Ideal och förväntningar förändras över tid - på gott och ont.
Så, mina tveksamheter - för sådana har jag - inför påståendet att prästyrket håller på att bli ett kvinnoyrke, handlar inte om kön eller status alls egentligen. De handlar om att yttranden som dessa är ännu ett exempel på ett olyckligt felfokus. Det är inte prästens kön, personlighet eller framtoning som är det avgörande. Det avgörande är om prästen, genom Guds nåd och i den helige Andes kraft predikar ordet rent och klart, rätt förvaltar sakramenten och i alla stycken har trogen omsorg om församlingen och lever som Kristi tjänare, för att (med några små tillägg) citera mitt prästbrev. Det kan man göra oavsett kön - men också oavsett ämbetssyn och fromhetstradition.
Vi kan prata om prästyrke och prästroll och kön och status tills vi blir blå i ansiktet utan att komma någon vart. Pratar vi däremot om anledningen till att det finns präster överhuvudtaget - nämligen att Jesus Kristus sannerligen är uppstånden - och vad det betyder för oss här och nu, då kan det kanske hända att vi får en bättre förståelse för ämbetet är till för. Om inte annat, så kanske vi får lite perspektiv på saken.
Och jag vet, det kan låta som skenheliga fromlerier men det struntar jag i. Jag är så trött på att behöva tala om min kvinnlighet när jag vill tala om Jesus.
lördag, april 10, 2010
Blodvite i Pershagens Kapell
Prästlivet är farligare än man tror. Jag skar mig i armen på en psalmtavle-pigg idag. Det gick hål i skjortan och kom blod på röcklinet, men det märkte jag inte förrän efteråt.
Kan man klassa det som en arbetsskada, tror ni?
Kan man klassa det som en arbetsskada, tror ni?
torsdag, april 08, 2010
Lite mycket...
...nu igen.
Jag håller på och byter tjänst, eller i alla fall arbetsuppgifter. Jag ska ta en paus som barn- och familjeansvarig präst och istället vara kaplan i S:ta Ragnhilds Kyrka. Inom samma församling alltså, och till en början bara delvis, men det tar ändå tid, kraft och koncentration som gör att mitt bloggande blir mer sporadiskt än det brukar vara.
Men jag hoppas snart vara tillbaka med full kraft igen, och då tänker jag motionera både nya, gamla och nygamla käpphästar, såsom ämbetsfrågans nyanser, duktiga flickors upprättelse, högmässans förträfflighet, Vita Husets särställning som kvalitativt tidsfördriv och kanske en och annan katt. Har ni andra förslag - säg till!
Jag håller på och byter tjänst, eller i alla fall arbetsuppgifter. Jag ska ta en paus som barn- och familjeansvarig präst och istället vara kaplan i S:ta Ragnhilds Kyrka. Inom samma församling alltså, och till en början bara delvis, men det tar ändå tid, kraft och koncentration som gör att mitt bloggande blir mer sporadiskt än det brukar vara.
Men jag hoppas snart vara tillbaka med full kraft igen, och då tänker jag motionera både nya, gamla och nygamla käpphästar, såsom ämbetsfrågans nyanser, duktiga flickors upprättelse, högmässans förträfflighet, Vita Husets särställning som kvalitativt tidsfördriv och kanske en och annan katt. Har ni andra förslag - säg till!
söndag, april 04, 2010
torsdag, april 01, 2010
Passionstid i mitt öra
I år får Stilla Veckan en extra smärtsam dimension, eftersom vad som tycks vara mitt livs första öroninflammation har valt att bryta ut just precis nu. Huskurerna med hackad lök (se bilden ovan) visade sig vara tämligen verkningslösa i längden, så nu ska jag strax besöka Vårdcentralen och se vad de kan erbjuda. Men, lite spännande är det ju trots allt att ha en (ofarlig) sjukdom man aldrig haft förut...
Uppdatering 17:20: Jag har extern otit, enligt snälle doktor Issa. I praktiken betyder det örondroppar och alsolsprit i örat i 10 dagar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)