Kyndelsmässodagen är i antågande

Jag har läst texterna och saxat tre kärnfulla meningar jag tänkte bygga predikan kring. Tacksam för andras infallsvinklar. Alla citat från Bibel 2000

"Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär"
(Malaki, 3:1)

"...alla herrars herre som ensam är odödlig, som bor i ett ljus dit ingen kan nalkasm som ingen människa har sett eller kan se"
(1 Tim. 6:15-16)

...ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet och ditt folk Israel"
(Lukas 2:32)

Exempel på delar utifrån detta: Hur ska han komma? Vem är han som kommer? Vad kommer han med? Någon som kan ge mig lite tillämpningsförslag?



För övrigt snöslask. Mitt värsta väder. Antingen vinter - eller inte. Ingenting däremellan.

snökaos, bröllop och facit

Jag har tagit mig till jobbet genom drivorna. Jag förstår verkligen att snösvängen har mycket göra en morgon som denna (det har snöat hela natten och verkar inte sluta på ett tag...) men är ändå lite upprörd. Vare sig 57:an eller E4:an ser ut att över huvud taget har bearbetats på flera timmar! Jag har krupit fram i de knöggliga spåren, vilket känns rimligt på lilla 57:an men kom igen...motorvägen mot Stockholm!


Igår, innan det började snöa, var vi på bröllop i Åkers kyrka, då studiekamraterna och vännerna F och E gifte sig. Ett riktigt förmiddagsbröllop, med brudgummen i sin alldeles nya kaftan och bruden i sanslöst snygg vit dräkt, skyhöga klackar och vit hatt med pärlbroderat flor. Efter vigseln, som var komplett med högmässa och allt, samt förättades delvis enligt 42:ans handbok (vigselförättaren är ganska till åren kommen), bjöds det på mingellunch i Folkets Hus i Åker, som är i pirncip orört (eller i alla fall väldigt varsamt renoverat) sedan 50-talet. En jättefin dag, verkligen roligt att få vara där. Jag själv invigde mina reafynd - en buteljgrön omlottklänning med turkosa prickar från Noa Noa, samt en turkos sjal och rosa (!) strumpbyxor från samma ställe. Jag tror inte jag haft på mig dylika strumpbyxor på minst 25 år, möjligen aldrig någonsin.

Eftersom ganska många svarat på min "vad ska bort" - post för lite sedan, ska jag här meddela svaren:

1. Jag har INTE varit med i Kvitt eller Dubbelt Junior. Jag var med i uttagningen, det kom hem folk från SVT och intervjuade mig i trädgården och ställde frågor, men jag kom aldrig med i TV. Vilket grämde mig rätt mycket. Alltså ska denna bort.

2. Keve Hjelm (skådespelaren) växte upp i huset bredvid vårt, det som P och L bodde i förut.

3. Becelmannen och jag har sjungit i samma kör - nämligen Vårdinge kyrkokör. Han spelar även fiol väldigt bra.

4. Mattias på Klartext ÄR min svåger, men just nu är han tjänstledig för studier.

5. Frida Nilsson på Hjärnkontoret och jag har gått i samma klass - för övrigt samma klass som Natalia Kazmierska (Expressen, Studio Pop och På Spåret)

Så nu vet ni!

Om fåglars andliga liv

Läs den här krönikan! http://expressen.se/?a=837928

En kuriositet är att jag känner Lukas matte från min Mariefredstid.

Jag har del av världens bortvändhet från Gud

Det är ju ett känt faktum att arvssynden lever i oss alla, men ibland drabbar insikten mer än vanligt. Som igår kväll, på årets tredje Step-Up-pass. Tillbaka efter juluppehållet insåg jag till min glädje att jag mindes de flesta stegen, hängde med från början och inte ville dö så många gånger under timmens gång. Tvärtom, både adrenalin och triumf flödade när jag klarade hela serien bortsett från en konstig sväng. Bakom mig stod några tonårsbrudar som däremot inte alls hängde med, som blev uppgivet stående och bara stirrade misstroget på fröken J längst fram i salen. De var sådana där attitydfulla flickor, med överlägsen uppsyn och moderiktiga träningsbyxor - och de fattade igenting. Sådana som jag kände en viss skräck inför under min egen tonårstid. Alltså kände jag inget medlidande med dem. Tvärtom, de gjorde mig helt euforisk av skadeglädje och känsla av att inte vara sämst. Och inte ett uns av självkritik dök upp. Inte förrän min vän och kumpan S, som är mor till fem och som har step-upen som veckans enda egentid, avbröt sitt hoppande, frågade tjejerna om de behövde hjälp och sedan stegade fram till fröken J och bad henne ta det lite långsammare och fler gånger. För det vågade inte de tuffa tjejerna göra själva. Det är nästankärlek, det. Och den får jag jobba på.


Avnjuter för övrigt den avslutande ingefäran på en efterlängtad sushi-låda. Hamnade i det läget att jag blev tvungen att äta wienerbulle när jag egentligen ville ha lunch, så det var verkligen gott med riktig mat. Sushi är livet. Livet är rå fisk.

När det stormar, när det stormar

...så blir mor och far utan ström tills på torsdag. Själva kom vi undan med tjugo svarta minuter och några timmar utan TV. Vilket är helt OK i jämförelse.

Tllbringade söndagen på prästvigning, då min vän och studiekamrat CJ vigdes. Vi delade stora saker i början av utbildningen, saker som antagningskonferens 1 och 2, grupppraktik i Örebro samt grekiska B och C. Och så sjöng han på vårt bröllop. Sånt svetsar samman, så det var inte utan rörelse jag delade hans stora dag. Och idag börjar han sin tjänst som pastorsadjunkt i Nyköpings Nicolai.

För övrigt grunnar jag en del på det här med skolavslutningar i kyrkan, apropå biskopar Persenius och Lindh samt andras inlägg i debatten. Har haft en hel del avslutningar, både till jul och i juni, både för små och stora barn och det enda som egentligen förenat de olika tillställningarna är den jobbiga känslan av att "trippa på tå". Lärarna för att de ofta tycks tycka det är lite pinsamt att de egentligen inte borde vara i kyrkan, jag därför att jag är glad att de kommer och inte vill att de ska bli DO anmälda för att jag pratar för mycket om Jesus. Visst är det roligt att de vill komma - men om det som blir kvar när skolverkets krav är uppfyllda egentligen bara är lokalen och de psalmer som är så välkända att de förvandlas från kristna sånger till kulturarv, så känns det inte riktigt bra. Det känns så ledsamt att ha kyrkan full med barn och lärare och inte förbehållslöst kunna berätta om Jesus för dem, be för dem och välsigna dem så att de hör det. Dessutom har jag mött många lärare som uppenbarligen upplevt det hela som ganska jobbigt eftersom de slits mellan tradition och reglemente.

Så när jag tänker efter, är jag nog böjd att hålla med Persenius lite grann. Därmed inte sagt att jag tror att barn tar skada av avslutningar i kyrkan, eller att kyrkan helt ska lämna skolans värld. Utan därför att vi i nuvarande form inte kan göra avslutningarna bra. Istället för att tillhandahålla allmänmysiga, tåtrippiga betraktelser i jule- eller sommartid, där vårt egentliga budskap inte riktigt kommer fram och man faktiskt riskerar att lyda människor mer än Gud, bör kyrkan hörsamma skolornas vilja att komma till oss genom att bjuda in till studiebesök, där vi berättar om kyrkan och den kristna tron på ett pedagogiskt sätt i en form som bör vara OK också för DO. Där kan vi möta barnen, svara på deras frågor och visa dem att kyrkan också är deras.

En smaskig spaning

Sockerfria Delicatobollar!

Hurra!

Boktips

Jag drabbades i lördags kväll av en obehaglig magsjuka och kunde därför inte gå i kyrkan i söndags. Istället var jag hänvisad till säng och radiogudstjänst (sändes från Värnamo, mycket uppbyggelig, alldeles vanlig högmässa). Innan min icke-magontsdrabbade make gav sig i väg till Ytterjärna Kyrka gav han mig ett glas vatten och Söndagsboken - samlade predikningar av Bo Giertz till ett helt kyrkoår. Jag hade bara tänkt läsa Trettondagens och Söndagens efter trettondagens predikningar, men jag blev helt fast och läste långt fram i fastan. Predikningarna i boken kommer från olika perioder i Giertz liv, både från Torpa på 30-40-talen och från biskopstiden i Göteborg och sedan också från pensionärstiden i Sankt Pauli i Göteborg. De varierar en del i språk, upplägg och fokus, men alla är pedagogiska, klarsynta och framför allt kristocentriska och uppbyggeliga. Det finns en enastående tidlöshet hos Giertz - även om ordval och referenser signalerar i vilken tid de är skrivna, är budskapet alltid glasklart också 40, 50 eller 60 år senare. Tilltalet är ständigt "kära vän", och det låter inte alls patroniserande utan helt uppriktigt, han ser verkligen dem han talar till som vänner som han bryr sig uppriktigt om. Den vänskap han tycks utgå ifrån är den mellan syskon i Kristus, gemenskap på ett annat plan är att man känner varandra i vanlig mening. Predikningarna förklarar texterna tydligt (redaktören har lagt in predikotexten enligt Bibel 2000 före varje predikan) och kopplar den snyggt till vardagen, verkligheten och det egna kristna livet.

Längst bak finns ett förslag till söndagsandakt utifrån boken - om man (som jag i söndags) inte kan ta sig till kyrkan någon dag.

Jag rekommenderar Söndagsboken starkt - både till den som redan upptäckt Giertz och till den som inte läst något av honom och både till egen andakt och till predikohjälp. Andra delen kommer dessutom snart!

Antar Karins utmaning

Vilket av följande stämmer inte?

1) Jag har varit med i Kvitt eller Dubbelt Junior på 90-talet

2) Huset intill mitt är Keve Hjelms barndomshem

3) Jag har sjungit i samma kör som mannen i Becelreklamen (han som står vid en häck och talar om att han kör mc)

4) Jag är svägerska till Mattias Klefbeck på Klartext och Ekot

5) Jag har varit klasskamrat med Frida Nilsson i SVTs hjärnkontoret

Gissa nu alla!

Det är så skönt att åka hem från Stockholm

Gårdagen tillbringade jag och min kära vän L i huvudstaden. En rent materialistisk utflykt, där vårt enda ärende var att gå i affärer. Vilket betalade sig relativt bra, jag har ersatt min rutiga galonväska med en rutig tygväska i samma design men större innandöme, samt äntligen köpt ett par finskor med klack. L hittade fina kläder och en väska hon med. Vi åt lunch på vårt standardställe Bamboo Palace (sushi- och kinabuffé) och mot slutet av dagen fikade vi på Åhlénscafeterian, där moccautorna bestod till 50% av glasyr. En lyckad dag - och som alltid var det väldigt skönt att sätta sig på tåget och åka hem.

Jag tycker om Stockholm, det är inte det. Det är en fin stad, med fina hus och fint vatten och mycket affärer och bra kommunikationer. Men ändå, det är något som efter några timmar alltid ger mig hemlängtan. Jag skulle inte vilja säga att det är det berömda tempot eller stressen eller pulsen eller vad man nu vill kalla det - jag tycker ju om när det går undan. Snarare är det mängden människor. Det är så många om samma yta, så många som går och trängs på gatorna utan att känna igen varandra ens. Då får jag för mig att anonymiteten gör folk olyckliga och/eller utseendefixerade, och lagom när jag börjar känna så, tar jag mina fördomar och sätter mig på pendeltåget hem igen. I Mölnbo behöver ingen trängas!

Stilla inspiration

Fortfarande stillsamt på jobbet, så jag ägnar mig på fortbildande böcker, sortering av papper och en del telefonerande. Rätt OK - fast rätt tråkigt. Då är det skönt att ändå få lite inspiration.

Igår kväll såg jag del två av BBC 2´s dokusåpa The Convent. Fyra "vanliga" kvinnor flyttar in hos en nunneorden och får delta i gudstjänstliv, arbete och andlig vägledning. När jag läste om det, tänkte jag i ärlighetens namn att "blä, vad är det där för själavårdsporr, hur kan nunnorna ens få idén att släppa in TV och så vidare". Men faktiskt, efter att ha sett två avsnitt är jag omvänd. Visst finns det problem - ska man verkligen filma själavårdssamtal och böner t.ex. - men på det hela taget är det en respektfull och gedigen produktion. Speakerrösten ger korta bakgrundfakta om klostret, mässan och den romersk-katolska kyrkan, förklarar vad som hänt i gästernas relation till nunnorna, Gud och varandra. Det som tilltalar mig att det verkar så autentiskt, tiden tycks krypa fram, kvinnorna funderar på Gud, sig själva och sanningen och livet. Ibland gråter de, ibland svär de, och mitt ibland dem lufsar brunklädda nunnor runt och med ett aldrig sinande lugn och med ett stort mått av andligt sunt förnuft ledsagar de dem mot ett liv närmare Gud. Inte närmare sig själva, inte närmare harmoni i allmänhet, utan närmare Gud. Jag blir alldeles lugn bara jag tittar på det. Lugn och liksom inspirerad att själv vara lite mer andligt förnuftig.

Lika lugn och inspirerad, fast på ett annat sätt, blir jag när jag läser Bo Branders predikningar i "Ett år med Jesus". Hans torra humor och dråpliga språkliga vändningar förklarar och fördjupar kyrkoårets texter och i de efterföljande samtalen med Göran Skytte påminner han en hel del om BBC-nunnorna; det är OK att be om hjälp med sin förstoppning och bekännelsedokumenten är skrivna i blod och inte i damm och så vidare.

Det brinner!

Det brinner på gågatan strax intill expeditionen. Verkar inte alls bra.

Läs mer här http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,967120,00.html

När man inte jobbar på jobbet

Mellandagarna är sällan speciellt rafflande och allra minst på min arbetsplats. Julens gudstjänster, konserter och andra begivenheter är över, predikoturerna lagda och det är väldigt långt till påsk. Rentav jättelångt till Kyndelsmäss. En tredjedel är lediga, en tredjedel jobbar hemifrån och resterande tredjedel (dit jag hör) försöker desperat hitta på rimliga arbetsuppgifter att fylla dagen med. Som till exempel att ringa dopfamiljer i så exceptionellt god tid att de nästan inte förstår vad man talar om, planera alla skolbarnseftermiddagar ända till sommaren (som om det någonsin skulle hålla ens till påsk), klistra kuvert som ska postas nästa vecka, planera gudstjänster i slutet av januari...och så vidare. Allt för att inte fastna på Youtube och bli en sådan som leker på arbetstid...

För övrigt tycker jag att Inspector Lynley har förfallit. När de nu har lämnat bokförlagorna totalt och låtit en massa saker hända, kommer de senaste, väldigt bra böckerna aldrig att kunna filmas ordentligt. Och OK för att Havers är mer välvårdad än i böckerna och inte har mjukisbyxor - men nu är hon ju jättesnygg. Den enda signalen om hennes "ointresse för sitt yttre" är att hon har långa koftor, jeans och axelremsväskor. Som typ 70% av Europas kvinnliga befolkning, ointresserade eller inte. För det andra - varför göra polisernas privatliv tråkigare än i boken? Det brukar ju vara tvärtom...

Årets...

Kategorierna (de flesta) från Karin (se länklista). Utnämningarna står jag för själv.

Alltså. 2006 års...

nyhet: Allianssegern i september - fast man visste ju att den var på gång...

skvaller: Snällt kyrksvaller

plats: Pershagens Kapell

vardagsmys: Hemma-nachos framför På Spåret

seger: Alliansen igen

flopp: FI (fast det kanske var 2005 egentligen...)

författare: Curtis Sittenfield

bok: "I en klass för sig"

film: INte för att den kom 2006, men jag såg Ninas resa då och jag tyckte den var bäst

skor: Mina slampa-Anka stövlar (höga med snörning)

väska: Min lilla röda tygväska med en katt på

plagg: svart mjukisbasker

modehändelse: Inte en chans, jag vet inget om sånt.

designer: Peder Strandh (smycken, musik, konst)

accessoar: Jag har ju inte ens klocka så jag måste passa

artist: Annika Norlin (Hello Saferide)

låt: The Quiz (och Hips don´t lie)

hatlåt: Sjumilakliv (vilka grötrim, det är ju lika pinsamt varje gång)

love-to-hate-kändis: John Shelby Spong (fast det är klart jag inte hatar honom, jag tycker bara han har fel och får oförtjänt mycket uppmärksamhet och för lite genomtänk kritik)

Irriterande kändis: Sossarnas socialminister, vad han nu heter, som tycker religion är skadligt

tv-program: Filmkrönikan

bästa dokusåpa: Klostret

sämsta dokusåpa: Idol

ögonskugga: Isadora med två färger

mascara: Lóreal Longitude

doft: Oj, det står still...den rosa varianten av den som L har, Calvin Klein nånting....Eternity Moments var det

hårprodukt: Wellagelé på tub. Tack mamma för tipset.

hudcréme: Helosan hudsalva. Går till allt, lukar gott.

Modevision av mig själv inför våren 07: Hel och ren och inte så rufsig i håret