tisdag, maj 23, 2006

Hundliv


Jag och Sarro i vintersolen
Vi har blivit med hund. I alla fall för tio dagar. Mor och Far har åkt till England och lämnat både bil och lapphund hos oss. Vilket jag tycker är underbart, Markus OK och Melanchthon helt förkastligt. Hon har flyttat hemifrån, d.v.s. till uthusets trappa, där hon nu har sin bur och sin matskål. När vi försökte bedriva lite KBT med henne och höll henne i famnen framför hunden - helt oåtkomlig och skyddad givetvis - blev hon så rädd att hon blev apatisk. Varpå husses hjärta brast och terpain fick avbrytas...

Hunden, som heter Sarro (INTE Zorro) är alltså en treårig svensk lapphund, svart som natten och enormt energisk. Igår när vi var lediga satsade vi stort på motion och gick runt hela Måsnaren (12 km) vilket vi trodde skulle trötta ut djuret rejält. Följden blev att Markus och jag sjönk ihop i varsin soffa och kved av skoskav när vi omsider kom hem igen, medan Sarro studsade runt oss och ville leka/promenera/jaga grannens ankor. Han hade gladeligen knatat ett varv till utan problem. Hur som helst känner jag att jag verkligen är en hundmänniska, hur mycket jag än älskar min lilla reformationskatt. Men någon överaktiv lapphund kanske jag inte skulle satsa på själv. Hellre en spaniel av något större slag...

tisdag, maj 16, 2006

Mina nya post-it-lappar...

...är formade som blommor och lyser upp något på mitt stökiga skrivbord.

Har för övrigt tittat på film igen. Idag var det konfirmanderna som fick se "A walk to remember" för att få ett exempel på hur kristen tro kan påverka ditt liv. Bortsett från att huvudpersonen dör i leukemi, så ger den ett relativt positivt intryck av det hela. Men jag måste säga att det är extremt sliskigt...

söndag, maj 14, 2006

Vårkänslor


Häromveckan hade jag mitt livs längsta vigselsamtal/övning med mina käraste vänner Martin och Sophie. Min vän, kollega och medvigare Kent tog några bilder av det hela som går att skåda nedan. Eftersom Sophie är fransyska, ska delar av vigseln ske på franska, vilket är en stor utmaning. Dessutom ska det firas mässa, lindas stola om händerna, sjungas förbön med två röster och allt möjligt fint. Man kan väl säga att allt som står i handboken i alla fall är med. Plus väldigt mycket mer. Brudpällen har emellertid avskrivits tills vidare...



Om ni undrar vad Markus gör på min vigselövning, så agerar han best man/brudens far/brudnäbb allt efter behov. Han är inte alltid med som statist och stuntman, bara i särskilt svåra fall...:-)


fredag, maj 12, 2006

Om min dumma mp3-spelare

Jag har köpt en mp3. Och trodde i min enfald att det skulle vara lätt och roligt att använda den. Men icke. Hittills, efter kanske tre timmars frenetiskt trixande under gårdagskvällen, med hjälp av goda grannar och en alltmer frustrerad lillebror i telefonen, innehåller min spellista ett Altán-album samt en provfil med Beethoven nr 9. Alltså 21 en låtar istället för möjliga 256. Jag blir så sur när saker inte fungerar, och inte desto mindre sur när saker inte fungerar därför att jag inte förstår dem. Nu tror jag att jag har listat ut ett sätt kopiera filer från CD till USB-minnet utan att använda MediaPlayer, för den förstår inte alls vad jag menar och är allmänt dum i huvudet. Ska återigen trakassera lillebror och försöka på nytt. Skam den som ger sig...och alla som har tips får gärna höra av sig!!

onsdag, maj 03, 2006

Fader Amaros och andras synder.











Såg om "Fader Amaros synder" med ungdomsgruppen häromdagen. En film som jag vid det första påseendet på en ödslig biograf i Uppsala nog tyckte mest var slaskig och sådär barnsligt förtjust "titta-vi-törs-mucka-med-Rom"- sensationslysten. Men så här andra gången så uppskattade jag den mycket.
Så mycket att jag dristar mig att jämföra den (lite grand) med Bo Giertz storverk Stengrunden.
Scenen är Mexicos landsbygd, dit nyprästvigde Amaro anländer för att vara adjunkt (motsv.) till församlingsprästen fader Benito. Det antyds redan i början att Amaro är påtänkt för en kyrklig karriär som ska sträcka sig längre än till en landsortskyrka, men själv avvisar han sådana planer med ett blygt: "Jag vill bara tjäna Gud".

Emellertid blir det snart klart för Amaro att allt inte är precis snövitt i prästgården. Fader Benito både håller sig med älskarinna och låter församlingens sjukhusbygge bekostas av narkotikapengar. Dessutom umgås han med traktens maffia. I en grannförsamling i bergen finns Fader Natalio, som av både Benito och biskopen i stan anses vara ett mycket större problem, eftersom han har befrielseteologiska tendenser och befaras samarbeta med någon form av gerilla. Amaro reagerar till en början med storögd bestörtning och förvirring, men innan han vet ordet av agerar han både spion och hantlangare åt biskopen som dels vill mörklägga fader Benitos skumma affärer, dels göra sig av med problemet fader Natalio för gott. Fader Amaro gör vaga försök att protestera, men av antingen rädsla för överheten, vördnat för episkopatet eller omsorg om sin egen karriär lyder han och tiger. Parallellt med detta har Amaro lärt känna unga söta söndagsskolefröken Amelia, som har ett närmast svärmiskt förhållande till Jesus. Känslor väcks på båda håll, och efter en inledande försök att stå emot (bränna handen flickan rört vid på en gaslåga) ger Amaro efter. Under sken av att han tränar Amelia för ett liv i kloster genom att låta henne undervisa en utvecklingstörd flicka, får de unga paret tid för varandra. Så väl använd tid att Amelia blir gravid. Amaro, som trots att han säger sig vara emot celibatet inte vill avsäga sig ämbetet och gifta sig med Amelia, försöker lösa situationen genom en illegal abort, något som slutar med att hon förblöder i en pickup på landsvägen.

Vad jag ser i berättelsen, är hur en person med goda föresatser hamnar i en omgivning där synden normaliserats och där sanning och rätt inte ger resultat. Amaro anpassas gradvis till sin arbetsledares moral och släpper taget om en efter en av sina tidigare principer. Inte förrän han mycket påtagligt tvingas se syndens frukt (när han överlämnar exkommuniceringsbeslutet till fader Natalio och sedan väntar ensam i abortklinikens trädgård - jmfr Getsemane) drabbas han av insikt. Detta blir tydligt i en enda kort replik i trädgården, när han på frågan om hans flickvän behövt hjälp svarar:
- Nej. Det är jag som behöver hjälp.
Trots hans böner och sista desperata försök att betala för sina synder genom att köra Amelia till sjukhuset, dör hon. I filmens slutscen förrättar Amaro hennes begravning och den sista repliken är hans syndabekännelse som slutar med "min synd, min synd, min stora synd". Då lämnar fader Benito, den ende som känner till omständigheterna kring Amelias död, kyrkan. Antingen i protest mot Amaros beteende, eller som ett tecken på att också han gjort sig skyldig till samma sak.

Fader Amaros synder har den förtjänsten, att den inte ger vare sig den kristna tron eller den katolska kyrkan skulden för huvudpersonernas beteende. Inte heller försöker någon av prästerna rättfärdiggöra sitt handlande bibliskt eller ens teologiskt. De är inte syndare därför att de är präster, eller för att de är kristna, utan för att de är människor. Deras tro och ämbete ger visserligen insikt i hur de borde leva, men inget pansar mot syndens makt och konsekvenser. På det viset är berättelsen en berättelse om hur synden finns i världen och i varje människa, hur den förökas för varje gång vi hamnar i dess våld. Samtidigt är scenen i trädgården i kombination med slutscenen med syndabekännelsen framför Amelias kista en gripande bild för det förkrossade hjärtat som söker och finner Guds förlåtande kärlek.

Så se filmen om ni inte redan gjort det! Om ni ser den med andra, t.ex. ungdomar eller konfirmander, så diskutera gärna synd, förlåtelse och försoning efteråt. Speciellt intressant blev det hos oss när vi skulle gradera synderna i filmen. För kan man det?

tisdag, maj 02, 2006

Domprosten, biskopen och Musse Pigg

Jag har inte sett bilderna, bara läst om dem. Och kanske är jag inte så jätteupprörd över dem som bilder i sig. Men utifrån det jag läst mig till om turerna runt omkring allsammans, så kan jag förstå att Långström avgick. Bildernas natur och den kulturpolitiska trend som säger att respektlöshet mot kristna inte bara är legio utan också lite fint är mitt ena skäl. Det andra är beslutsordningen och den uppenbart bristfälliga kommunikationen mellan alla inblandade instanser. Och det tredje är att jag kan räkna upp minst fyra viktigare områden som de anslagna pengarna skulle kunna användas till: 1)Utkantsdiakoni 2)Konfirmandarbetet 3)Lutherhjälpens hungerutrotning 4)Högre löner åt alla medarbetare i kyrkans barn- och ungdomsarbete.

En rätt salt analys av det hela kan läsas här: ttp://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=111098
En annan finns på Marta Axners blogg: http://martaaxner.blogspot.com