Jullov

Så här ser det inte ut just nu. Men det var fint när det begav sig med snön

Har lyckats få nästan en hel vecka ledigt - från juldagen till på lördag - och ägnar just nu mig åt att göra ingenting hemma hos mamma och pappa.

Julen förlöpte väl. Konstaterade på juldagens kväll att jag firat fem gudstjänster på 48 timmar och det är ju det bästa sättet att fira jul. På julafton hade jag först krubbgudstjänst i Pershagen och sedan åkte jag till makens krubbgudstjänst med dop i Vårdinge. Där iscensattes den apokryfa berättelsen om det stora jordskalvet i Betlehem där stallet rasade samman över den heliga familjen men alla klarade sig oskadda sånär som på en ängel som bröt vingen. På eftermiddagen hade jag julbön i Sankta Ragnhild och på juldagen hade Markus julotta i Vårdinge och sedan firade vi högmässa i Ragnhild innan vi fick besök i form av makens familj och P och L.

Nu är vi som sagt i Kårarp och gör ingenting särskilt. Har jullov.

Granar jag minns

När jag var liten, fast inte jätteliten, jag gick i skolan, bodde vi i Lundby i Örebro, i en mexitegelvilla från 70-talet. Den hade en källare med de för den tiden obligatoriska hobbyrummet och gillestugan och i den senare placerades alltid den ena julgranen. (Den andra stod i hallen och ett år välte den tre gånger över min lillebror). Enligt familjeritualen sattes ljusen på kvällen före julafton och pyntet på julaftons morgon. Eller snarare - pappa satte i ljusen, alla andra tittade på. Så också den minnesvärda julen när pappa fick för sig att ansa granen lite efteråt. Han satte resolut den gamla sekatören i den störande grenen och klippte till. Och hela gillestugan blev becksvart. Julbelysningen slocknade och proppen gick. Ur mörkret hördes pappas sammanbitna: "Tala inte om det här för farmor!" Det gjorde vi inte heller. Istället grävdes fram någon tvivelaktig julgransbelysning från 50-talet som fick göra tjänst istället. Den var jättefin och användes sedan i många år till. Frågan är om den inte kommer sättas i mammas och pappas gran även i år.

Senare, när mor och far flyttat ut i prästgård på landet och jag själv till mikroskopisk studentrum i Uppsala, hände det sig vid jultid att det blåste och regnade en massa. Alla granar vid Medins livs i Stora Mellösa låg i en isig hög på marken och var inte till försäljning. Samma sak vid macken i Odensbacken, vid ICA Odenhallen och på Österplan. Lillebror och jag blev alltmer desperata där vi körde runt i vinterkvällen i den skruttiga Ford vi hade delad vårdnad om - fast då var det bara jag som hade körkort. I alla fall, när Lotta-på-Bråkmakargatan-paniken nästan var ett faktum, mindes plötsligt lillebror att "det ligger ju en sån där gårdsbutik i kröken efter Torsborg". Sagt och gjort. Vi svängde av och inhandlade familjehistoriens vackraste granar - höga, täta och mörkgröna, till den facila summan av 75:- styck. Vi fick åka två gånger med öppen baklucka (Ford Escort är inte konsturerad för trädtransporter) och det var barr i bilen i säkert ett år efteråt. Men det var det värt.

En liknande episod utspelade sig julen 2004. Min första jul som präst, vår första jul som vi firade i Mölnbo, vår första julafton helt utan släktingar. Lite läskigt, men istället skulle vi fira med grannarna och bästa vännerna P och L. Maken och jag köpte fin gran i god tid, grannarna hann inte med. P arbetade sent och mycket på kvällen den 23. Alltså gav L och jag oss iväg i gamla Skodan, inte heller den konstruerad för trädtransporter. Till Blomstergården, där granarna var slut. Till Lantmännen, där de aldrig ens funnits, till Statoil där de såg ut som flaskborstar. Till OK i Järna där de var slut och så slutligen, efter febrigt tänkande (jag var egentligen sjuk vid tillfället och L var desperat) och en hel del Lotta-panik, styrde vi bilen mot Vagnhärad, där vi i strilande snöslask köpte en liten gran, tryckte in den i bagaget och körde hem, med öppen baklucka. Men varje gång det året som jag tittade på granngranen, blev jag alldeles varm i hjärtat. Nummer 7 hade inte varit detsamma utan den. Fakum är att den julen, trots feber och snuva och en mardrömslik julotta när jag hela tiden var sekunder från att tappa rösten, var en av de bästa hittills.

I år hade vi tänkt ta in den söta granen som växer vid tvättlinan. Men när vi skärskådade den i går, insåg vi att även om den är tät och fin, är grenarna för små. Hela granen kommer sloka om vi hänger så mycket som en halmängeln i den. Alltså ska vi ut på jakt i eftermiddag. Kanske återkommer jag med rapport...

En bra låt

Tack Sankta Ragnhildsgymnasiets esteter för tipset!

Gå in, lyssna på The Quiz och njut!
http://www.myspace.com/saferide

Juliga filmer

Är Love Actually den bästa julfilmen?



eller är det Unga Kvinnor?


Jag kan inte bestämma mig.

Sviter efter pepparkaksbak

Igår bakade jag, maken och svågern säkert tusen pepparkakor. Två timmar av oavbrutet kavlande och tryckande, samt en sats lussebullar före, har gett smärtsamt resultat i axlar och nacke. När man får ont av att baka pepparkakor, då vet man att man är otränad...Men gott blev det, givetvis enligt Pappa Mickes (svärfar) specialrecept.

Har precis haft två julspel tillsammans med sexåringar och ska nu ge mig i kast med alla julen predikningar och betraktelser och sånt. Ibland är det självklara det svåraste.

Dömt att misslyckas...

Jag för ett ojämt krig mot en julsång. Och inte vilken julsång som helst heller - Jul, jul, strålande jul. Jag inser att det är kulturfientligt och mer eller mindre lönlöst - ingen kommer sluta sjunga den bara för att jag inte tycker om den. Men jag är lätt besatt. Just nu är mitt delmål att lyckas manövrera ut den från julbönen. Det kommer heller inte att gå.

Varför? För att den framställer julen inte som en samling av dagar då vi firar Jesu födelse, utan som en självständig person, som kan skänka människor frid och fred och harmoni i sig själv. Jul, jul strålande jul tillber inte Kristus, den tillber julen i sig. Som om det faktum att just jultiden kunde förändra något i människors suckande barmar eller i stridernas blod och larm. Jesus kan -och han är ju här varje dag.

Mitt andra argument är att den är sliskig, sentimental och svårsjungen. Men det är helt sekundärt.

För att inte framstå som alltför negativ, vill jag här lyfta fram 10 jul- och adventssånger jag tycker om.

1. Dagen är kommen

2. Välkommen, O Jesu du himlamonark

3. Se, natten flyr för dagens fröjd

4. Det är en ros utsprungen

5. O kom, o, kom Immanuel

6. Vid Betlehem en vinternatt

7. Lagd på strå i ett stall

8. Ett litet barn av Davids hus

9. Tänd ljus, ett ljus ska brinna

10. Bereden väg för Herran

Likadan fast min är blå

Bilden kommer från www.gudrunsjoden.se

En sådan här fin julblus (fast min är blå) har jag investerat i för några dagar sedan. Idag har jag haft den över min svarta prästtop till svarta strecthjeans på jobbet och inom bara några timmar fått två förfrågningar om det är så att jag kanske möjligtvis väntar barn....svaret är nej, det gör jag inte. Men blusen är fin ändå tycker jag.

Nu ska jag skriva tre julkort till och sedan skriva predikan. Årets sista Familjemässa på söndag. Någon som vet var man kan köpa gräshoppor i stort format, gärna av tyg?

Luciatrauman

S:t Lucia

Idag serveras risgrynsgröt i alla Sveriges skolor - nästan. Några lyckliga får julbord, det har jag läst i lokaltidningen. Men väldigt många får gröt. Vilket är grunden till mitt något kluvna förhållanden till luciadagen.

Som tonåring var jag en flitig körsångare - skolkören, gospelkören, kyrkokören, musikskolans flickkör, fast inte alla samtidigt. Och under luciatiden innebar detta ett väldigt tågande på skolor, företag och konserthus. Man vaknade vid femtiden, bad en bön att linnet inte skulle skrynkla sig alltför mycket i plastpåsen, tog sin kattkiss-doftande krans och sprang. Utan frukost, för hur många 16-åringar är sugna på frukost vid fem? Jag var det inte i alla fall. Sedan gick man där med sitt ljus och andades in dess ångor, varv efter varv efter varv, medan man gradvis blev vaknare, hesare och hungrigare. Och så var det äntligen lunchdags. Och så får man gröt. Och inget alternativ. Den enda dagen på hela året som Karolinska skolan i Örebro inte erbjöd två rätter, var när det var risgrynsgröts-dag. Alltså åt man knäckebröd och clementin, svalde hårt och lussade vidare. Framåt aftonen, mellan det sista eftermiddags-skol-tåget och det första kyrkliga, kunde man äntligen placera sin darriga kropp, svårt skadad av både syrebrist och näringsbrist, på en platsstol på McDonalds och börja leva igen.

Så, alla gröthatande tärnor i tonåren som just nu fnattar runt på stan - jag hoppas innerligt ni hinner med ett McDonaldsbesök idag. Om inte - ta en banan.

Jag tycker inte heller om tomtar

...så därför håller jag med F. Jonatan. Och Torbjörn Stille. Även om jag kanske inte skulle tagit striden själv.

Läs här: http://faderjonatan.blogspot.com/2006/12/inga-tomtar-i-luciatget.html så förstår ni vad jag syftar på.

Jag har aldrig trott på tomten. På dagis var jag den onda 5-åringen som avslöjade alltihop för oskyldiga jämnåriga. Det kom inte ens någon lättidentifierad granne i mask till oss - och jag fick klappar ändå. Uttdelade av pappa, i helt vanliga kläder. Därför blev jag mycket lycklig när jag som 8-åring eller så läste boken bakom filmen Sound of Music, där verklighetens mycket katolska barnen von Trapp får sina julklappar av ingen mindre än Jesusbarnet!