Lista, läger, förkylning

Idag ska jag på läger. Och jag är jätteförkyld. På den där "kallsvettas, rossla och vilja dö" - nivån. Och nej, kanske är det inte superansvarigt att åka med då. Men det är ju så roligt...

Hittat en lista som driver runt lite varstans. Kunde jag motstå den? Nej, förstås inte...

1. VAD HETER DU? Miriam Henrietta Klefbeck (född Wredén)

2.VAD ÄR DET FÖR FÄRG PÅ BYXORNA DU HAR PÅ DIG? Jeans, ganska ljusa, lite randigt blå

3.VAD LYSSNAR DU PÅ JUST NU?? Suset från datorn, slamret från Duvan

4.VAD GJORDE DU IGÅR KVÄLL?? Kollade på nyheterna och sov

5. VAD VAR DET SISTA DU ÅT? Yoghurt med plommonmos

6. HUR ÄR VÄDRET HOS DIG JUST NU? Regn och äckel

7. DEN SISTA PERSONEN DU TALAT I TELEFON MED? Vännen och kollegan Lisa L

8. DET FÖRSTA DU LÄGGER MÄRKE TILL HOS DET MOTSATTA KÖNET? Om han ser snäll
ut.

9. GILLAR DU PERSONEN SOM SKICKADE DETTA TILL DIG?? Flera stycken, men ja!

10. HUR MÅR DU IDAG?? Förkyld, kallsvettig, snorig, lägerpirrig

11. VILKEN ÄR DIN FAVORITDRYCK? Apelsinjuice

12. FAVORITALKOHOLBASERAD DRYCK? Glögg

13. FAVORITSPORT? Step-Up.

14. HÅRFÄRG Rödbrun med rester av knallröda slingor som blivit blonda

15. ÖGONFÄRG? Blå.

16. SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG?? Soluppgång.

17. SYSKON Å DERAS ÅLDER? Eric, 23.

18. FAVORITMÅNAD? December.

19. FAVORITMAT ? Sushi

20. SISTA FILMEN DU SÅG? Out of Reach. Se den INTE, den sög.

21. FAVORITDAG PÅ VECKAN?? Söndag.

22. FAVORITHOBBIES? Läsa, step-upa, laga mat

23. ÄR DU FÖR BLYG FÖR ATT BJUDA UT NÅGON? Ja, men varför skulle jag?

24. FAVORITLÅT(ar)?Vad som helst med Triakel

25. SOMMAR ELLER VINTER ?? Båda och.

26. KRAMAR ELLER KYSSAR?? Kramar, sådana får man av fler.

27. FÖRHÅLLANDE ELLER ONE-NIGHT STANDS? Förhållande.

28. CHOKLAD ELLER VANILJ?? Vanilj!

29. VILL DU ATT DINA VÄNNER SVARAR? Ja, det är klart

30. VEM ÄR DET STÖRST CHANS ATT HON/HAN SVARAR?? Vet inte

31. VEM ÄR DET MINST CHANS ATT HON/HAN SVARAR?? Martin

32. HUR BOR DU OCH MED VEM/VILKA? Numera rött hus med vita knutar med man och misse.

33. VAD LÄSER DU FÖR BÖCKER? Deckare, romaner, Bibeln, teologi.

34. HUR SER DIN MUSMATTA UT?? Jag har ingen, använder mitt bruna skrivbordsunderlägg

35. FAVORITSPEL? Alfapet.

36. KAN DU NUDDA DIN NÄSA MED TUNGAN? Inte en chans

37. KAN DU KORSA ETT ÖGA ÅT GÅNGEN? Vaddå korsa?

38. ÄR DU ROMANTISK? Skamlöst så.

39. SKULLE DU SÄGA SJÄLV ATT DU ÄR LYCKLIG?? När jag inte är snuvig, ja.

40.VILKA HAR DU SÄNT DETTA MAIL TILL? Ingen, jag gör så här.

41. HIMMEL ELLER HELVETE? Båda finns, men himlen regerar

42: VAD SÄGER DINA VÄNNER OM DIG? Att jag är för snäll och för ängslig.

Nu har jag läst igen

Eftersom jag kommer tillbringa större delen av nästa vecka på läger, har jag i ovanligt god tid börjat med nästa söndags predikan. Har kopierat och skrivit ut en hel hög med goda tankar inför detta projekt och måste dela med mig lite.

www.predika.nu - samlade uppslag, predikningar och psalmförslag.

http://kalin.nu - Klicka dig vidare till Predikobiblioteket och ta del av massor med predikningar över alla söndagar och nästan alla årgångar också.

SPT - exeges, förslag till upplägg, psalmförslag, halleluja-versar, alternativ kollektbön.

SKT- mer personlig reflektion över texten, psalmförslag

Ett år med Jesus - min favorit just nu. Uppbyggelse, fördjupning och inspiration i ett.
Ger er en bild så ni ska veta vilken bok ni ska köpa. Den kommer från www.bokus.com, men där är den tyvärr slut just nu.

Mormor och Marian Keyes

Min mormor lärde mig tre viktiga saker.

1: Att be aftonbön ordentligt.

2: Att man kan ha väldigt mycket roligt även om man är lite för tjock.

3: Att man måste läsa det som är dåligt ibland för att veta vad som är bra.

Kom att tänka på det när jag idag surfade in på www.mariankeyes.com och blev överlycklig över att den fanns.

Jag läser - precis som mormor gjorde - ungefär en roman i veckan när jag har mycket att göra, minst tre när det är lugnt och minst fem när jag har semester. Ganska mycket av det kommer jag inte ihåg en vecka efteråt. Ganska mycket av det tycker jag ibland nästan det är pinsamt att jag faktiskt läst på riktigt. Och ganska mycket är riktigt, riktigt bra. Som till exempel det mesta av Marian Keyes. Och nej, det är ingen högklassig litteratur. Men det är välskrivet, insiktsfullt och väldigt roligt. Och det är ju bra, eller hur?

Med anledning av detta - en lista!

Marian Keyes Bästa Böcker

1. Sista Chansen

2. Å andra sidan

3. När Lucy Sullivan skulle gifta sig

Smärtornas boning...

...har idag varit belägen i min mage. Efter lunchen drack jag kaffe med mjölkpulver i. Jag är laktosintolerant. Och dum i huvudet eftersom jag inte tänkte på att mjölkpulver är en laktosbomb nästan enbart överträffad av messmör.
Först kändes ingenting. Sedan knep det lite. Sedan gjorde det så överdjävulusiskt jätteont överallt så jag blev tvungen att ligga under skrivbordet och försöka andas. Det gick sådär. Raglade bort till Arken och snodde en Ipren från damernas förråd. Försökte tänka på något roligt. Och så, till sist, vid Östertäljes gemytliga fikabord, släppte det långsamt, långsamt. Jag satt utspridd i en stol och måste sett helt hög ut av pur lättnad. Nu känns det OK, men jag ska se till att ta mig hem inom Iprenens verkningstid. Känner inte för att ligga på ett pendeltågsgolv och försöka andas, direkt.

Jag är snäll

Jag har gjort ett text på Aftonbladets hemsida (lång och krånglig länk, den finns under Hälsa och Skönhet) idag och fått det svart på vitt på skärmen: Jag är snäll.
Det var ju bra att veta för ibland kan man ju undra...

Två födelsedagar och ett pucko

Dagens jubilar:
Maken blir nu 30 på riktigt. Presenten, en vit och blå båt, levereras i eftermiddag. Jag tror att den stora, väldigt rara födelsedagsintervjun i Länstidningen går att komma åt via www.lt.se.

Dagens jubilar 2:
Svägerskan, makens tvillingsyster blir också 30 idag, inte helt otippat. Vill man läsa mer om henne rekommenderas länken till Filurarverkstan som återfinns till höger.

Dagens morr:
Har lånat om "Vattenmelonen" av Marian Keyes för att ha något lättsamt att försjunka i på tåget och före sängdags. En lagom slaskig, lagom rolig, lagom sorglig bok att rensa hjärnan med.
Dessvärre har någon tidigare läsare ägnat ganska mycket tid åt att med både bläck och blyerts kommentera både boken som helhet och den aktuella handling med föga upplyftande meningar såsom: "Urtrist bok, har plågat mig igenom den" eller "äckligt" eller "Fy fan" eller rätt och slätt "Fy". Kanske en petitess, men jag blev verkligen störd av det. Det var som om denna anonyma, vulgära gnällspik kom in i min "Vattenmelonen-upplevelse" och sa att den var dålig och äcklig. Det var inte alls lika trevligt som vanligt, eftersom jag varje gång jag vände blad undrade vad hon hade skrivit för trams på nästa sida. Om hon (det verkar på handstilen vara en ganska vuxen kvinna som är marodören) tyckte boken var så förfärlig, hade det varit betydligt mindre arbetsamt att sluta läsa och lämna tillbaka den. Synnerligen omoget beteende!

Sushi vid skrivbordet

Som den yrkeskvinna jag är, äter jag just nu middag vid mitt skrivbord mellan sorgehusbesöken. Inte idealiskt vare sig för familjelivet eller matsmältningen, men det är i alla fall nyttigt!

Bikten i populärkulturen

I de högkyrkliga kretsar där jag ofta rör mig och dit jag också i någon mån räknar mig, påtalas ofta vikten av bikten - det vill säga enskild syndabekännelse och förlåtelse med en präst och en konfident närvarande. Bikten åtnjuter någon sorts semi-sakramental ställning i Svenska Kyrkan, den räknas som ett sakrament men praktiseras ganska sällan. Mina högkyrkliga vänner - och jag själv också - skulle gärna se att fler människor upptäckte den biktens själavårdande och på sätt och vis terapeutiska funktion.

Lyssnar man på kommersiell radio, vilket jag gör ganska ofta, kommer man förr eller senare få höra Linda Sundblad med luftläckande, barnslig stämma sjunga O Father. Plötsligt står syndabekännelsen i fokus på topplistan! En hel sång, direkt eller indirekt med adress till Gud, utan en tillstymmelse till teodicéproblem inblandat. Detta skulle ju kunna tänkas vara mumma för de högkyrkliga biktivrarna, men....

...aldrig får man vara riktigt glad. Linda Sundblad deklarerar glatt att "det är ju lite ironiskt, jag är helt otroende själv, religion ställer bara till bråk". Tittar man närmare på texten är den en ganska pekoral och framför allt sexualiserad tillvändning av syndproblematiken, bikten och förlåtelsen, mest en ursäkt för att sångerskan ska få väsa fram sexiga (?) bekännelser. Jag menar, kom igen, hur stor synd är egentligen onani jämfört med allt annat man har för sig under en vanlig dag? Men texten "Oh father, I´ve been selfish and deceitful " hade kanske inte precis hamnat på singellistan...

Prästfruplikter

Jag innehar, som trogna läsare kanske vet, två ämbeten. Både prästämbetet och prästfru-ditot.
Livet på landet har lärt mig att båda två är källor till mycken glädje.

Igår var en dag för det senares åtaganden; maken firade sin 30-årsdag i församlingshemmet. Det var mycket lyckat, trots att sorgligt många av våra vänner var sjuka, arbetande eller annorstädes uppbokade. De som kom gladde oss i alla fall mycket, och nästan allra bäst var att syföreningen damgrant slöt upp med sång, paket och ett egenhändigt tillverkat metspö som kortet satt fast i. Markus fick många tant-kramar och jag fick många lovord för den italienska buffén, även om den generationen (20- och 30-talister) inte tycks uppskatta pastasallad...

Festen pågick i timmarna tre - drygt, och sedan skickade jag hem jubliaren tillsammans med den ena övernattande gästen, och satte den andra i arbete med att diska och städa tillsammans med mig. Vår vanliga hushållsliga jämlikhet fick vila eftersom det var födelsedag.

Nu har jag firat en charmerande stökig familjemässa och väntar på att det ska bli dags för dop. Sedan tänkte jag krascha i soffan med en bok, lite rester från gårdagen och förhoppningsvis en kissekatt på magen också. Fast inte förrän jag ätit upp...

Igår undersökte jag möjligheterna till minisemester i jultid i Estland tillsammans med bästisarna Pär och Lisa. De visade sig vara goda och prisvärda, så jag hoppas allt går i lås så att vi kan komma iväg. Ser oss redan framför mig där vi sitter och mular julmat medan m/s Victoria stävar ut i decemberkvällen....

Senare var jag i Gnesta på Step-Up med grannen och vännen Sussi. Det var roligt, men jag blev så svettig att håret var alldeles dyngsurt. Är det någon som vet varför man blir trött på så olika vis av olika sorters gympa? När jag går på ett vanligt medel-gympa-pass blir jag trött så jag vill sluta, får lite mjölksyra och blir andfådd. På Step blir jag mest svettig och andfådd, men inte så där trött i kroppen. Mysko. Roligt var det i alla fall men tjejen som leder det kunde ju gärna få bränna en hel CD till passet så hon slipper byta skiva var femte minut. Uppmanade jag till lagbrott nu förresten? Inte meningen...

Idag har jag haft kyrklektion med 27 av mina inalles 27 konfirmander. De var duktiga. Men de är så många och så lika, speciellt tjejerna. Cheap Monday-jeans, långa tröjor, ballerinaskor, plattångade luggar, stora örhängen, basketskor. Jag vet inte hur jag nånsin kommer kunna se skillnad mellan dem. Men de är väldigt lugna och verkar rätt snälla med varandra, det är ju skönt.

När kyrkångesten slår till...

...och med kyrkångest menar jag inte ångest över kyrkan som Guds folk eller Kristi Kropp, utan över Svenska Kyrkan som organisation och arbetsplats.

Nåväl, slagit till har den. Och jag är inte så där alldeles nöjd med att jag har givit efter för den - för vad hade jag väntat mig, som präst i ett av världens mest sekulariserade länders mest sekulariserade områden (Södertörn) och därtill i en bitvis sekulariserad kyrka. Jag har ju vetat om det hela tiden. Problemet är bara, tror jag, att jag blandar ihop begreppen och tror att kontorskyrkan är detsamma som församlingskyrkan, att organisationskyrkan är detsamma som gudsfolket. För detta får jag skylla mig själv.

Åtgärdspaket:

1. Minnas att jag först och främst tjänar Evangeliet och människorna - inte kyrkan som organisation och inte heller mitt eget klerikala ego.

2. Minnas att det är Gud som hjälper mig mer än jag som hjälper Honom.

3. Göra roliga saker

4. Läsa mer böcker

5. Äta mer godis


Förresten, läs Johanna Nilssons öppna brev till Fredrik Reinfeldt idag. Bästa jag läst på länge i den vägen. www.svd.se

Om bland annat vikten av att P D James håller sig vid liv länge än

Jag är inne i ett nytt litterärt skov. I otålig väntan på att Stephen Booths nyaste ska nå Södertälje Stadsbibliotek alternativt pocketformat, råkade jag snubbla över något ännu bättre på mitt sista biblioteksbesök - nämligen The Lighthouse, P D James senaste kriminalroman med kommisarie Adam Dalgliesh, prästson, poet, polis i huvudrollen. Denna har jag avnjutit under helgen. Fördelen med att läsa på engelska är att det tar längre tid och eftersom jag är tvungen att läsa noggrannare för att förstå vad som händer, missar jag inga detaljer och ingenting av det vackra språket. Läs den omgående, alla deckarfantaster och andra med för den delen. P D James må vara en deckardrottning, men hon är ändå ingen typisk deckarförfattare. Jämför henne med t.ex. Elizabeth George eller Patricia Cornwall - båda är utomordentliga på det de gör, men inte kan man väl säga att de tävlar i samma klass som tant Phyllis Dorothy? Jag tycker i alla fall inte det. Deras hjältar och hjältinnor känns inte lika på riktigt och heller inte så genomsympatiskt vanligt ovanliga som Dalgliesh, Miskin, Tarrant och övriga.

Efter att ha njutit så av The Lighthouse lånade jag igår dels Yttersta domen (som utspelar sig på ett ensligt beläget, anglokatolskt prästseminarium i East Anglia) och Dags att bruka allvar (som är P D James kombinerade dagbok och självbiografi). Just nu läser jag således om Yttersta Domen, som jag läste första gången på Carolina i Uppsala, som tröstbok medan jag slet som ett djur med en hemtenta i kristologi tror jag det var. Jag minns i alla fall att jag inte fick ta med den hem, och alltså fick låna mig ett exemplar till på stadsbiblioteket att ha om kvällarna. Dagversionen av boken var på svenska och kvällsversionen på engelska, vilket gav ett lite fövirrat intryck av handling, märker jag nu. Bra är den i alla fall, och jag tror att den ger en relativt rättvis bild av den värld den skildrar. När man läser Dags att bruka allvar inser man att P D James är en kyrksam dam, som firar högmässa (nästan, hon försover sig ibland) varje vecka och är insatt i och lojal mot Church of Englands organisation, tradition och liv. Vad mera är - hennes prästporträtt tycks i alla fall för mig vara mer nyanserade och verklighetstrogna än motsvarande i svensk litteratur och television.

En sak ororar mig dock. P D James är född 1920. Hon är 86 år gammal. Böckerna blir bara bättre och bättre men ändå är det otvivelaktigt så att slutet närmar sig. Kanske är The Lighthouse mitt sista möte Dalgliesh, Miskin, Tarrant och Benton? Det vet jag inte om jag klarar. Hoppas med andra ord att mrs White (så heter hon civilt) lever tio år till. Minst.

Nu ska jag se om jag kanske kan köpa Death in Holy Orders på DVD.