Predikan, ännu mera försent

Predikan Septuagesima 2013

Ofta kan vi i våra liv och vårt samhälle tydligt se att visa saker, värderingar och ordningar liksom går i takt med Bibelordet. Åtminstone kan vi se tydligt hur det är tänkt att vara, och att de spelregler vi satt upp för vårt rent världsliga liv, faktiskt är på något sånär samma linje som det som står i Bibeln att Jesus talar om.

Andra gånger är det precis tvärtom. Bibelordet uppenbarar att vår värld i mångt och mycket står för något helt annat än det som Jesus är och lär. Som orden till lärjungarna i dagens evangelietext, till exempel. I vår tid, där vi hela tiden inte bara söker, utan också kräver, synlig bekräftelse och belöning på allt som vi gör, säger och är, blir den radikala ödmjukhet som Jesus förespråkar här, nästan provocerande. ”Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” Den texten hamnar knappast vare sig på nyckelringar eller i självhjälpsböcker. Och ve den som skulle säga så till någon annan.

Men det är precis det som Jesus gör. Om vi så skulle lyckas med det omöjliga att göra allt det som Gud vill att vi ska göra, så har vi ändå ingen lön, eller beröm att vänta oss. För även om det är så det skulle funka i den här världen, så funkar det inte så i Guds rike.

I den här världen följer vi oftast mönstret prestation-bekräftelse, eller arbete-belöning. Vi mäter så ofta värde och rättigheter efter hur väl vi tycker att någon gjort sig förtjänt av det. Vi tycker det är orättvist när onda saker drabbar goda människor, och jag tror inte det finns någon av oss som inte någon gång snuddat vid tanken att de människor som gör det obegripligt onda, knappt ens förtjänar att leva. På samma sätt villkorar vi ibland vårt arbete och våra insatser, med uppskattning och belöning. What´s in it for me, så att säga.

I Guds rike är ordningen, som så ofta, den omvända. Nåden och frälsningen är inte belöningen för lång och trogen, eller för den delen, kort och brinnande, tjänst. Guds kärlek är ingenting du kan kassera in när du skött dig si eller så länge, eller när du varit snäll. Istället är det nåden och kärleken som så att säga kommer först. Till alla odugliga tjänare – för det finns ju ingen annan sort – har Gud, av nåd, alldeles gratis, gett sitt liv och sin kärlek. Jesus har dött på korset och uppstått från det döda för alla som vi ta emot honom – inte bara för dem som varit tillräckligt snälla. Och detta har redan hänt, en gång för alla. För lärjungarna låg det några veckor framåt i tiden – för oss ligger det som en stadig grund för våra liv. Jesus har dött och uppstått för att vi ska få leva. Utan att vi på något sätt har, eller någonsin kommer att förtjäna det. Vi får hans nåd och kärlek alldeles gratis, om vi vill ta emot den.

Och det är där, i mottagandet, som vår tjänst kommer in i bilden. Att göra Guds vilja, att försöka leva i ständig tjänst för Honom och därmed för våra medmänniskor, det är ingenting vi ska göra för att förtjäna nåden. Det är något vi ska göra, därför att vi redan är omfattade av nåden.  Vi har redan fått precis allt en människa behöver – vi har inga skäl att be om, eller förvänta oss något mer. Det enda vi har skäl att göra, är att tacka och dela det som vi fått med andra.

Det är inte helt enkelt, detta att för Guds kärleks skull försöka tjäna utan att förvänta sig något tillbaka. Radikal ödmjukhet är ingenting som ligger för människor automatiskt. Det är heller inte en inställning som samhälle premierar. Den både hånas, misstänkliggörs och utnyttjas. Det är ofta mycket, mycket lättare, och på kort sikt kanske också lönsammare, att som enskild kristen eller som kyrka spela med i världens straff/belöningssystem. Men det förändrar faktiskt ingenting. Vår kallelse, som oändligt älskade, från döden frälsta, odugliga tjänare, är att ställa oss själva och våra i liv i tjänst hos den levande Herre som en gång ska döma levande och döda. Vi kommer aldrig undan den kallelsen. Precis som vi aldrig kommer undan Guds kärlek. 

Predikan, flera veckor för sent

 Predikan Fastlagssöndagen 2013

”Gud, vår frälsare, vill att alla människor ska räddas och komma till insikt om sanningen” skriver Paulus – eller någon av Paulus lärjungar – till Timotheus. Sammanhanget är anvisningar för hur en rätt och värdig gudstjänst ska gå till, och själva citatet motiverar en uppmaning att inte bara be och tacka för de människor man har närmast, utan för alla. För Gud vill ju inte undanhålla någon kunskapen om att Han är den ende Guden, och att Jesus gett sitt liv för att rädda människornas liv, hans kärlek rymmer precis alla, och detta måste också de kristnas gudstjänst avspegla. Trots att de kristna vid den här tiden ofta var förföljda av dem som de bad för.

Det ligger alltså något rätt radikalt i de här orden – våra böner, och inte bara förbönen, utan också tackbönen, ska omfatta alla. Inte för att de förtjänat, eller väckt, någon glädje eller tacksamhet, utan för att det är sådan Gud är. Han älskar alla, och därför ger han sitt liv för alla, när Jesus dör på korset och sedan blir levande igen. Det är det som är Sanningen, som Paulus skriver om, den som Gud vill att alla ska få möjlighet att ta del av, eller uppleva.

Det är enkelt, i all sin storhet. Sanningen, den stora sanningen, är att varje människa är älskad. Så älskad att Gud, som är större än hela universum, gett sitt eget liv för att rädda oss. Och det vill Han att vi ska veta om. För att våra liv här och nu ska präglas av det, men också för att vi själva ska kunna ta ställning till om det här är en kärlek vi vill ta emot, eller inte.

Det borde vara enkelt. Men är det det? Är det OK idag, att tala om Guds kärlek genom Jesus Kristus som Sanningen? Eller ens som sanning, i obestämd form? Har orden Gud och Sanning blivit en förbjuden kombination? Eller åtminstone lite misstänkt?

Tanken slog mig, när jag under veckan på Twitter, skrev att det verkligen inte är Guds vilja att unga kvinnor och flickor med självskadebeteende, ska vårdas på rättspsykiatriska kliniker. Svaret kom blixtsnabbt: ”Hur kan du veta att Gud finns?”

Det här fick mig att inse vidden av hur komplicerat det börjar bli att bekänna sig till en religion överhuvudtaget, i Sverige idag. Hur till och med en tro som tar sig uttryck i ett emfatiskt delande av den allmänna opinionen, genast bemöts med misstänksamhet och, faktiskt, förakt. Och hur detta, förmodligen tillsammans med diverse andra faktorer, har börjat göra det svårt också för den som bekänner sig som kristen, att tänka och tala om sin tro i termer av sanning. Det är liksom OK att söka och fråga, men inte att finna, eller svara.

Givetvis kan ingen människa komma till full insikt om Guds sanning och vi kommer aldrig kunna enas om vilken uppsättning sanningar vi kan enas om till 100%.  Förmodligen kan vi inte ens komma till en adekvat definition av vad Sanningen egentligen är. Och vi ska sannerligen inte ta vår egen övertygelse om sanningen till argument för att göra våld på våra medmänniskor. Men betyder det automatiskt, att vi inte ska hålla saker som har med Gud att göra för sanna? Att en tro kan ha utgångspunkter som vi faktiskt håller för sanna även utanför vår egen erfarenhet och tanke?  När vi säger att Gud – för mig – är det eller det, si eller så, är det då inte fara värt att det som är avsett att vara öppenhet och ödmjukhet får konsekvenser som faktiskt är utestängande och förminskande? Allt det där som Gud är för mig – är Han inte det också för andra? Är Han inlåst i min upplevelse och känsla – eller är Han den som omsluter universum och låter sin Ande blåsa vart den vill? Var ska vi då finna gemenskap i vår tro? Var ska vi hitta vårt fäste, när våra känslor eller tankar sviker oss? Hur kan vi lita på Gud, om sanningen av honom är beroende av mig, eller inte överhuvudtaget åtkomligt eller tillåten att prata om?

Är det inte helt enkelt dags att börja passa sig, så att vi, i en förvisso ofta både sund och ödmjuk vilja till öppenhet och respekt, inte råkar slänga ut kärlekens barn med sanningsanspråkens badvatten?

För det är ju sådan som Gud valt att möta oss. Som ett kärlekens barn. I Jesus Kristus, låter han oss möta sin kärlek. Först som ett barn, sedan som en man som talar till oss öga mot öga, och därefter som en torterad, sargad dödsfånge. Gud, och Guds kärlek är ingen teori, ingen inre upplevelse, ingen känsla. Den är inget komplicerat tankesystem som kräver speciell insikt, själsfrid eller avancerade studier. Guds kärlek har blivit en människa, levt bland oss och dött för oss. Jesus har ätit och andats och sjungit och gråtit, lidit och dött för att vi ska få leva. Han ska möta oss, ansikte mot ansikte, vid tidens slut. Visst, det är ett mysterium hur det hänger ihop, men delar av det mysteriet är ytterst påtagligt. Jesus vill, att vi ska tro att det är

sant att han älskar oss mer än sitt eget liv. Förstå det behöver vi inte, och inte bevisa det heller, för det är en annan sak. Lätt är det inte heller alltid, och det är ingenting konstigt eller farligt heller. Vi behöver inte vara tvärsäkra och trosvissa hela tiden. Inte nån gång alls faktiskt. För Jesus är också det, åt oss. Han säger att Han är Vägen, Sanningen och Livet. I bestämd form. Och att ta emot detta och med ödmjukhet dela det med andra, det är inte fult, eller fel. Det är att följa med vetekornet ner i marken, och både ta emot, och dela den rika skörden av kärlek som Gud vill ge oss.

Predikan, en vecka för sent

Predikan 2 i fastan 2013-02-20

Kvinnan med balsamflaskan. I evangelisten Markus version av den här berättelsen, säger Jesus att ”överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne”.

Det anande knappast fariséen som bjudit hem Jesus, när han närmast äcklad konstaterade att den som låter en sådan kvinna röra vid sig, kan inte vara en sann profet. Det anade förmodligen inte kvinnan själv heller – förmodligen tänkte hon inte en tanke på det, när hon storgrät vid Jesu fötter. Hennes fokus var någon helt annanstans – nämligen på Jesus, och bara där. Med tårar, kyssar, hår och balsam. Allt på en gång. Kladdigt, kroppsligt, högljutt.

De som satt omkring, blev påtagligt störda. Vi som hör berättelsen idag, kan också bli störda. Fast förmodligen inte riktigt på samma sak.

De som låg till bords med Jesus, störde sig på att han lät en synderska röra vid honom, och på att kvinnan brakade in på en fest hon inte var bjuden till och struntade i alla konventioner för att få komma till Jesus sin kärlek och längtan efter kärlek och upprättelse. Hon var för mycket, helt enkelt. Hon borde ha vetat sin plats och det borde Jesus också – tyckte åtminstone Simon.

Vi som läser texten nu, vi vet hur det hängde ihop. Vi har hört orden om ”hon har fått förlåtelse för sina synder, för hon har visat stor kärlek”. Vi vet att Jesus inte gjorde skillnad på människor utifrån kön, social ställning eller syndaregister. Våra triggerpunkter ligger inte riktigt där. Men betyder det att vi är bra på att hantera den sortens tro och längtan som får människor att bokstavligt eller bildligt slänga sig på golvet och kyssa fötter? Kan vi hantera ett förkrossat hjärta – vårt eget eller någon annans?

För, så vitt vi kan veta, så är det just det som det handlar om här. Kvinnan med balsamflaskan har sökt upp Jesus för att få hjälp. Hon söker upprättelse, nåd och kärlek. Hennes kamp mot synden, den hon själv begått och den som begåtts mot henne, hade på något sätt som vi inte vet något om, fört henne till Jesus. Hos honom såg hon, eller anade i alla fall, Guds kärlek och nåd. Hon kom inte, som fariséerna, för att pröva om Jesus uppfyllde hennes högt ställda krav. Hon kom inte för att se om Jesus och det han stod för var något för henne, eller för att se om något med honom kunde passa in i hennes liv. Nej, hon kom för att hon var tvungen, för att hon behövde honom. För att hon insett, förmodligen den hårda vägen, att han var hennes enda hopp, hennes enda räddning. Så hon släppte greppet om all eventuell stolthet, all självkontroll och alla försök att klara sig på egen hand, och slängde sig ned vid Jesu fötter, utan något annat att erbjuda än sin kärlek.

Och det är här jag tror att det finns något som provocerar oss som lever idag, i självkontrollens och individualismens tid. Underkastelse, förkrosselse och radikal ödmjukhet är inte beteenden eller känslor som vi talar om särskilt ofta, och när det sker gör vi det sällan i positiva ordalag. Det passar liksom inte in i idealbilden – en bra människa ska vara hel, självständig, harmonisk, trygg och oberoende. Inte ligga och kräla på golvet och kyssa någons fötter och liksom tigga och be om kärlek. Dessutom lever vi i en värld där den kärlek som får en att tigga, be och underkasta sig kan resultera i förnedring och utnyttjande. Sådan kärlek kan göra oss illa, driva oss till det som faktiskt är farligt.

Men, idealbild eller ej, komplicerat eller ej – inför livet och allt som sker med oss där, är vi, allihopa, precis så hjälplösa som kvinnan med balsamflaskanstår för att hon faktiskt är. Vi kan inte på egen hand undvika att drabbas av det onda, och ännu mindre från att låta det onda drabba andra. Vi kan inte lura vare sig livet, synden, oss själva eller döden. Trots allt gott livet kan innebära, och trots alla gåvor Gud gett oss – vårt förstånd, våra begåvningar, våra styrkor och vår förmåga att skilja hyfsat mellan gott och ont – så är vi i slutänden ändå utlämnade. Åt oss själva, åt varandra, åt allt det som vill förnedra och förgöra oss. Vår kamp lyckas inte om vi kämpar ensamma. Ingen kan rädda sig själv från döden.

Därför är kvinnan med balsamflaskan en förebild i tro. Hennes tro är inte stark, självständig och harmonisk. Den är inte snygg och smidig och den är inte i takt med tiden. Hennes tro är kamp, balsam, tårar, snor. Den får henne att släppa både värdighet och självkontroll. Hennes tro handlar om att våga säga som det är och vara den hon är – men också om att låta Jesus vara den han är. Nämligen den ende som aldrig visar bort, förnedrar eller utnyttjar en kämpande tro. Den ende har makten – men framför allt kärleken – att förlåta synder, upprätta den som fallit och rädda hela världen från den eviga döden.

Måste man drömma?

"Vad har du för planer, för drömmar? Var vill du vara om tio år?"

Kollegan frågade, så där lite i förbifarten. Jag öppnade munnen för att svara, och ut kom absolut ingenting. Jag tänker aldrig på vad jag, om Gud vill och jag får leva, kommer göra om tio år. Faktiskt inte.  Inte bortom "det skulle vara roligt att åka till Israel/Palestina en gång till" eller "jag skulle gärna gå ledarskapsutbildningen som stiftet ger nästa gång". Jag har saker som jag vill - men drömmar? Nej.

Det låter kanske helt resignerat och sorgligt att säga "jag har inga drömmar" - men jag har faktiskt inte det. Och det gör mig ingenting. Jag hade inte tänkt på det, förrän Annika sa det. Drömmar är liksom inte min grej.

Det handlar inte om att jag saknar fantasi, eller inte vill prova nya saker. Det handlar inte om att jag inte känner något framtidshopp. Det betyder inte att jag är rädd för framtiden - inte så värst i alla fall. Nej, det handlar om att det helt enkelt är roligare att se vad som händer efterhand, än att försöka förutse, eller styra det. Det är helt enkelt mer spännande så, och samtidigt lite lugnare. Dessutom känner jag mig så rikt välsignad med sådant jag kanske annars skulle drömt om - kärlek, vänskap och meningsfull tjänst.

Ändå tvekar jag lite, när jag skriver det här. Drömmar och planer är något som det känns som om man "ska ha", både om man frågar självhjälpsböckerna och karriärplanerarna. Något som hör till en fulländad personlighet. Men någon sådan har jag ändå inte, så jag lutar mig lugnt tillbaka och väntar på nästa överraskning.

Jodå, man kan förbjuda kärlek.

Jag var en sån tjej som blev kär i läraren. Eller i alla fall förtjust. Från 9-årsåldern ända upp till universitetet, har jag svärmat för, och blivit alldeles tunghäftad, inför vissa av mina lärare. Det enda kriteriet var att han var en bra lärare, annars spelade det ingen roll om han var 22 eller närmare 50, eller hur han såg ut. Kunskap i kombination med engagemang var - och är väl fortfarande, på sätt och vis - något ytterst tilltalande för mig.

Jag kan inte tänka mig annat än att flera av de här lärarna fattade precis hur det var fatt. Förälskade tonårsflickor är inte så hemliga som de själva tror, ens när de gör sig så aviga som möjligt för att dölja det. Men inte någon av dem, inte en enda, låtsades någonsin om det, drog fördelar av det, eller besvarade det. De var vuxna män, jag var en liten flicka - även när jag var 17-18 år. Det fanns uppenbarligen inte på kartan, att se mig, eller någon av mina lika svärmiska kompisar, som något annat.

De här minnena blir aktuella, när jag läser undersökningen som publicerats bl.a i Aftonbladet idag. 3% av alla gymnasister på Stockholms största gymnasieskolor har, eller har haft ett romantiskt och/eller sexuellt förhållande med en lärare. Det är ungefär en elev per klass.  Detta tycker inte  Lärarnas yrkesetiska råd föranleder vare sig nya riktlinjer, eller lagstiftning, utan deras representant Jesper Rehn, kommenterar det så här:

"Man kan inte förbjuda kärlek. Att tycke uppstår är inte konstigt, men vi måste fundera på hur vi hanterar det"

Vad finns det att fundera på? Mellan en elev  och en lärare råder en maktobalans och en beroendeställning som gör alla relationer utöver lärare-elev olämpliga. Även om det är lagligt att ha sexuellt umgänge med den som är över 15, så betyder det inte automatiskt att den som är 16, eller 17, är vuxen. Och även det säkert, i undantagsfall, kan uppstå även sunda, jämnställda relationer mellan en lärare och en elev, så ska de inte existera parallellt med en elev-lärarerelation. Så, är man "kär på riktigt", så får man ta konsekvenserna och lämna sitt aktuella läraruppdrag. I den bemärkelsen kan man faktiskt förbjuda kärlek. Känslor och attraktion kan inte förbjudas, men flirt, närkontakt och kärleksförhållanden kan man definitivt förbjuda, när det handlar om tycke som uppstår i en av naturen ojämnlik relation.

Det vet varje scoutledare, varje terapeut varje ung konfirmandledare i Svenska Kyrkan. I Danmark är det olagligt. Så jag kan faktiskt inte förstå, hur någon som ska hålla den etiska debatten inom läraryrket levande, kan se det som så omöjligt.