onsdag, december 26, 2012

Till julstökets försvar

En klok kvinna ställde några utmanande frågor på Twitter häromdagen, ungefär så här löd de:

För vems skull pyntar och fixar du? Mår du bra av det?

Trött och förkyld och stressad efter en intensiv december och ganska mycket planer för julens intågande i vårt hem, satte jag mig ned och tänkte efter. Och kom fram till att jag pyntar och fixar för min skull. För att jag faktiskt mår bra av det. Visst, jag var så trött att pyntande tog dubbelt så lång tid som det brukar, men allt eftersom lummer och tomtar och hyacinter och slutligen krubborna kom på plats, byttes stressen mot någon sorts lugn som inte bara handlade om trötthet.

Jag är fullt medveten om att det finns många, framför allt kvinnor, som gör det för att uppfylla andras förmodade förväntningar, och som inte alls mår bra av det. Jag är fullt medveten om att allt fixande och handlande och grejande före jul också är en av anledningarna till att julens egentliga innebörd glöms bort. Det är sorgligt och jobbigt och ett symptom på flera systemfel i vårt samhälle, det handlar om könsroller, om dålig kommunikation, om prestationsångest och ja, allt möjligt som är på riktigt uselt. Dessutom finns det massor av människor som önskar att de kunde julstöka, men som inte har vare sig pengarna, eller kraften, eller sammanhanget att göra det.

Samtidigt så tror jag inte jag är ensam om att faktiskt tycka om, och må bra av att julstöka. Att få markera att nu är det inte vardag längre, nu händer det något extra och det är OK att stanna upp lite grand. Det behöver inte handla om mängder med göromål eller rätter eller saker, inte alls. Att få vila i välbekanta dofter, smaker och små vardagsritualer av tomtar med bestämda platser och en viss musik som får ackompanjera granklädandet. Att få byta ut vardagens svårmätbara intellektuella och ordliga prestationer mot något så konkret mot att sätta upp en gardin eller röra i en kolasmet timme efter timme. Att för en gångs skull strunta i hälsohetsen och faktiskt äta upp hälften av kolorna själv. Att med yttre småsaker markera det stora som sker inuti.

Det är värdelöst att så många upplever julstök som ett krav och ännu ett stresspåslag, och ännu mer värdelöst att så många människor på grund av fattigdom, sjukdom eller våld inte har möjlighet att fira den jul de önskar åt sig och sina barn. Jag önskar och ber att det var annorlunda och hoppas att mina (lätt överdrivna, jag vet) julritualer inte lägger sten på börda för någon annan. 

Så, jag försöker njuta av mitt julstök i tacksamhet över att jag får och kan, men inte måste. Steker mina köttbullar, arrangerar mina tomtar, hänger lummer över dörröppningar och försöker hålla städat även i hallen. För att, när jag gör allt det där, så påminns jag, faktiskt, om att julen är ingen vanlig dag. Det är Kristus födelsedag. Och på sätt och vis min också.

7 kommentarer:

Cecilia N sa...

Någon skrev nyss nåt om att jag vill ha städat åtminstone på julen även om jag inte har städat övriga året.
Jag håller med. Så när vi i år varit sjuka och dessutom blivit färre städare hemmaboende, så saknar jag det.

Men det går att pynta med en fin tomte ovanpå den ostädade osorterade pappershögen som ligger på det bord som "borde" ha varit renstädat. Det visade sonen.
Tack sonen.

Gunvor Vennberg sa...

Jag gör alltid mycket julmat. På det viset går det att för en gångs skull vila från all matlagning någon vecka. Man bara tar fram och äter upp allt eftersom - hela stora familjen. Vinterkylan bidrar till hållbarheten. Det blir tid till annat och en välbehövlig omväxling. Sedan när man väl får göra något nylagat igen är det faktiskt roligt att laga mat ett år till...

Andreas Holmberg sa...

Du har så rätt, Gunvor. Det är en vits med att både storhandla och storlaga inför julbordet - för det blir "12 korgar över" och med våra finfina kylar klarar sej det mesta från jul till nyår. (Trettonhelgen får egen matsedel - och knäcken, nötterna och fikonen klarar sej ur rent hygienisk synvinkel till tjugondag knut och längre än så om den inte bleve uppäten långt innan dess ;o). Janssons frestelse är en höjdare, tycker jag som har den på min lott, och knäcken likaså. Sillburkarna - som egentligen mest hör påsk och midsommar till - är oändligt praktiska...

Visst får vi fira och visst ska vi städa. Men är det kvar lite skit i hörnen så syns det inte så väl när mörkret sänker sej och ljusen glimmar i gran och fönster...

När det gäller julen och vår store Gäst gäller f.ö. prosten Lindblads ord: "Har du ej städat, är du ej ren, / likväl låt upp. / Han själv dej renar, ja han allen´. / Låt upp! Låt upp!"

Torbjörn Lindahl sa...

Visst är det så att det finns en glädje i ritualerna. Vissa prydnader ska stå på exakt samma ställe år från år!

Men att pynta för någon annans skull....varför skulle man det?

Till stressade husmödrar som dock tror att dom måste göra fint för någon annan ges här enkelt tips.

När svärmor/faster/moster - eller vem det nu är man känner stress inför - väntas på besök kan man ta till följande trick:
1. dränk in en skurtrasa i såpvatten. Häng den på ett varmt element. En doft av såpa sprider sig i huset. Alla tror att man skurat.
2. Lägg en bit (köpt!) pepparkaksdeg i ugnen. Sätt ungnen på 50 grader. En doft sprider sig som övertygar alla gäster om att överdådåigt pepparkaksbak just avslutats.

Anonym sa...

Fullkomligt obegripligt att ett sådant fusk skulle vara bättre än att ärligt säga " här bakas inte". När människan börjar kamouflera hur det är, är något farligt på g. / Magnus Olsson

Miriam sa...

Och - handen på hjärtat - hur många skulle komma på tanken att kritisera, eller ens ha en åsikt om hur mycket/litet någon annan bakar/pysslar? Egentligen?

Anonym sa...

Busenkelt: den som äter utan att tänka på vad han eller hon äter. Den som tror sig förklarad rättfärdig och tror att det ger rättfärdighet att tugga och svälja en tanke eller en gärning skiljd från bagaren, han eller hon kan dömma så utan att förstå att det är sig själv han eller hon dömmer. Det är utanpåtron som pyntat sig till trons julgran. / Magnus Olsson