Tredje söndagen i advent. Julstressen ökar, det offentliga rummet är nedlusad med tomtar och mitt i alltihopa står Johannes Döparen. En högljudd och kompromisslös röst ropar i öknen:
"Bär sådan frukt som hör omvändelsen till!"
Det är så lätt, som kyrkotjänare, att tänka att det ropet är riktat till någon annan. Att det är riktat till dem som vi tycker tillber julhandeln, och julmaten, och stressen och perfektionismen, istället för Jesusbarnet. Att Johannes rop inte gäller oss, som liksom redan hör till de omvända. Vi som förstått att man inte måste stressa och handla - även om vi gör det ändå, lite urskuldande.
Givetvis är ropet riktat till alla. För omvändelse är ingenting man blir klar med, bara för att man börjat räkna sig till dem som vet, som hör till, eller som tagit emot. Tvärtom - omvändelse är något som förpliktigar - till att fortsätta, om och om och om igen. Kyrkan kan inte förmedla Johannes rop till dem hon menar behöver höra det - och sedan lugnt luta sig tillbaka och fortsätta sitt interna käbbel som om hon redan var klar med den biten. Nej. Frukten som hör omvändelsen till måste mogna, för att den ska kunna plockas och inspirera andra till omvändelse. Johannes skriker inte åt någon annan. Han skriker åt mig.
3 kommentarer:
Just så. Det är jag som har bjälken i ögat!
Lite synd att Hans Blennows härliga bibelstuvning "Johannes, Johannes, vad ropar du vid Jordan?" inte kom med i psalmbokstillägget. Men det finns med i Kyrksång. Sjung den!
F.ö. har du helt rätt Miriam. Tar inte vi som går i kyrkan åt oss, lär ingen annan göra det. Men nog blir julen bättre om vi får hjälp att "se och bryta med våra synder" (just tredje söndagen i advent borde vi kanske ställa upp en biktstol någonstans i kyrkan?).
Skicka en kommentar