tisdag, oktober 09, 2012

Varför är du så upprörd?

"...hört talas om mäns våld mot kvinnor, om kvinnohatet o hoten mot kvinnor i offentligheten?"


Så skrev Helle Klein på Twitter, som svar när jag bad henne förklara varför, eller snarare i jämförelse med vilka kvinnliga präster skulle vara extra utsatta för hot och våld i arbetet. Jag frågade, därför att jag, trots att jag är uppriktigt beklämd och ledsen över det som min kollega i Högalid drabbades av för en vecka sedan, inte delar den bilden av läget i Svenska Kyrkans församlingar som Klein tecknade apropå just den händelsen. Jag tror helt enkelt inte att det är sant, och därför reagerar jag, när en sådan bild sprids i media, även om det bara är i Södermalmsnytt och på Seglora Smedja.

Så, varför tror jag inte det är sant då? För att hot och våld inte finns i församlingsarbetet? För att jag inte hört talas om mäns våld mot kvinnor, kvinnohat eller hoten mot kvinnor i offentligheten? Givetvis inte.

Hot och våld förekommer, och det är något som vi behöver tala högt om och arbeta förebyggande mot. Men jag tror inte att det, i en genomsnittlig svenskkyrklig församling, är prästerna som löper högst risk att drabbas av detta. Präster arbetar nämligen sällan ensamma i lokaler som är öppna för allmänheten, som många av vaktmästare och husmödrar gör. Vi arbetar heller inte utomhus, ibland i skymundan, som många kyrkogårdsarbetare gör. Vi möter inte människor med drogproblem, eller som befinner sig i en kris som gör den desperata, alls lika ofta som våra diakonkollegor gör. I det genomsnittliga församlingslivet, som jag, som funnits i olika delar av det, på olika ställen i landet och på olika sätt sedan jag bokstavligen var ett foster, har rätt god koll på, lever präster jämförelsevis rätt skyddat. Det betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och tänka att "det händer väl aldrig något här, med oss" - men är ändå den vardagen jag tror de flesta av oss upplever.

Visst, kvinnor är mer sårbara för våld i den bemärkelsen att vi i allmänhet är mindre fysiskt starka och springer inte lika fort. Vi utsätts oftare för nedsättande tillmälen av sexuell art än vad män gör. Men jag har aldrig någonsin blivit kallad för något fult eller nedsättande när jag varit prästklädd. Inte ens av de mest högljudda alkoholisterna på torget framför min arbetsplats. Det verkar nästan fungera tvärtom.
Visst har jag varit med om olustiga situationer, de flesta i mötet med människor som varit påverkade av alkohol eller droger, och som jag mött inte därför att jag är präst, utan därför att jag råkade befinna mig på samma plats som dem, samtidigt.

Statistiskt sett utförs dessutom 75% av mäns våld mot kvinnor av en make/sambo/pojkvän eller annan familjemedlem. Inte för att prästvigda kvinnor skulle vara immuna mot att drabbas av detta - men det är knappast något som har med vårt ämbete att göra.

Kvinnohatet, det som är plågsamt tydligt i kommentatorsfält på bloggar och tidningar på nätet, och som många kvinnliga journalister, bloggare och mediepersonligheter vittnar om är definitivt ett reellt problem. Men när det drabbar kvinnor som är präster - gör det inte då det i första hand för att vi också är bloggare/skribenter eller på andra sätt har en offentlig roll, och inte i första hand på att vi är prästvigda?

Visst finns vi i offentligheten - men de flesta vare sig bloggar eller twittrar, utan har på sin höjd en bild och sina nummer på församlingens hemsida och kanske en facebook-sida. Kanske skriver vi en och annan betraktelse i lokaltidningen - men den offentlighet de allra, allra flesta av oss rör oss i är de kyrkliga handlingarnas, församlingsverksamhetens och gudstjänsternas offentlighet. Och där är vi omgivna med människor, som kan både uppmärksamma och (som de modiga människorna på parkeringen i Högalid tack och lov var på plats och kunde göra) ingripa om något ändå händer.

Varför är jag då så upprörd över det här? Varför reagerar jag på vad en enda kollega säger? Varför engagerar det mig så dant att jag förhört både min mamma, min prost och diverse andra ämbetssystrar om hot, våld och säkerhet (ingen hade något minne av att ha känt sig hotade, för övrigt) samt skrivit säkert fem FB-statusar om det?

För det första, tror jag att det beror på att jag ofta upplever att de som gör sig till talespersoner för hela Svenska Kyrkan, och beskriver hur det är och vad som behövs, så sällan finns på fältet, i församlingens liv. Det är inte komministern i en förort till Norrköping eller kyrkoherden i Sveg som får uttala sig i media - det är de präster som finns runt Kyrkans Hus, eller i mediekretsar i Stockholm. Och då förmedlas allt för ofta en bild av Svenska Kyrkan i allmänhet och prästvigda kvinnor i synnerhet, som jag helt enkelt inte känner igen, vilket är ytterst frustrerande. Dessutom tror jag det skapar myt- och vrångbilder av kyrk- och prästlivet som avsevärt mer polariserat, dramatiskt och spännande än det faktiskt är. Prästvigda kvinnor är inte förtryckta, hotade och utsatta. Vi är välutbildade, välbetalda kvinnor som verkar i en många gånger oerhört skyddad verkstad. De flesta man går på hembesök till, bjuder nämligen på hembakt och inte på stryk, och de flesta som uppmärksammar ens kön, gör det för att visa hur trevligt och fint det är med en kvinnlig präst.

För det andra, så har jag faktisk erfarenhet av hot och hat från mitt eget liv. Inte mycket, men tillräckligt för att det skulle påverka mig då det skedde, och finnas kvar som obehagliga minnen dag. Min mamma är präst, men min pappa var under större delen av min uppväxt politisk redaktör på en dagstidning. Därför har jag hittat vykort med obsceniteter på i brevlådan och fått tydliga instruktioner om att inte öppna något som såg konstigt ut. Jag har hört pappa få svordomar skrikna åt sig i telefonen (han brukade skratta åt dem och fråga om de var berusade, så han tog det inte så hårt, men jag tyckte det var jätteläskigt), jag har hört folk flåsa i luren och jag har, faktiskt, tagit emot ett dödshot, på grund av pappa men riktat mot oss allihop. Då var jag 16, min bror var 12, mamma och pappa var inte hemma. Det låg inget allvar bakom hotet, inget hände, det var i jämförelse med vad många andra lever med dagligen verkligen ingenting. Men jag minns förvirringen över att någon jag inte kände sa att han skulle döda oss, känslan av otrygghet som bet sig fast i flera veckor, och har nog sällan varit så rädd som jag var då - men aldrig har jag upplevt ens skuggan av den känslan i mitt arbete.

Som bloggare har jag fått några, men ytterst få, mail och kommentarer som jag förvisso inte varit hotfulla alls och inte direkt hatiska heller utan snarare hånfulla och hätska. Har dessa då handlat om att jag är en prästvigd kvinna i offentligheten? På sätt och vis. Men inte som man kanske skulle kunna tro. För de har  handlat om att människor i Svenska Kyrkan tyckt att de har rätt att i hånfulla och elaka ordalag uppmana mig att lämna mitt ämbete, och kyrkan, för att jag inte tycker och tror som de gör. "Sådana som du hör inte hemma här".

Så, det var därför blev jag så upprörd över något som faktiskt är en ganska perifer sak. Nu har det gått över. Och batterierna i personlarmen i kyrkan blev utbytta av bara farten.

19 kommentarer:

Annika Borg sa...

Tack för inlägget. Jätteviktigt. Jag oroas över att snart sagt allt eroderas och till slut inte betyder något. Allt blir något att ropa ut i megafonerna. Mvh, Annika Borg (dock ganska ofta i medierna och i Stockholm, men jag är inte blind :)!)

Miriam W Klefbeck sa...

Tack!

Andreas Holmberg sa...

Intressant! Jag kan inte bedöma vem som har mest rätt, eller om vissa delar av "storstadsprästeriet" är mer utsatt (för både kvinnor och män visserligen), men du är ju ingen avsidestagen lantis själv och det är bra att du redovisar "kompletterande erfarenheter" (för att uttrycka sej så neutralt som möjligt). Tack för att du bevisade att även långa och utförliga blogginlägg kan vara läsvärda!

Miriam W Klefbeck sa...

Tack för detta. Jag tror inte säkerhetsläget i Södertälje skiljer sig så värst från det på Södermalm.

Mf sa...

Det är alldeles beklämmande med denna fördömda smedja, som gör sig (och görs, varför då?)till talespersoner för svenska kyrkan. Dess företrädare har jämförelsevis kort erfarenhet (HK just ingen utöver sitt pastorsadjunktsår) men tar sig (och ges ton, varför då?. Jag tror det är angeläget att stiften tar sitt informationsansvar på ett nytt sätt. Polisen har ju utsett särskilda personer som har mandat att informera, varken kan inte kyrkan göra på något liknande sätt. Vad gäller smedjan borde den isoleras och avmantlas. /BoR

kyrksyster sa...

Jag tror oxå att risken för våld är större för att vi är kvinnor, inte kyrkoarbetare.

Det kan vara svårt att vara kvinna i kyrkan, inte bara kvinna och präst. Vi får ofta tampas med härskarteknikerna. Men därifrån till fysiskt våld är steget långt.

Själv fick jag stryk på äldreboendet tidigare i år. Tre rejäla knytnävsslag och några spottloskor. En förvirrad tant reagerade på min krage och sa en del vackra saker medan hon slog. Men det är enda gången på mer än 30 år.

Verbala hot har jag fått, tafsad på har jag blivit. Och en gång kallade en kvinna på mig akut och jag for aningslöst dit. Det handlade inte om henne utan hennes psyksjuke son. Efteråt insåg jag hur farligt det kunde blivit.

Så visst finns det risker. Men i de flesta fall möter vi ju vänliga människor.

Miriam W Klefbeck sa...

Jag tänker att riskerna ofta finns, därför att vi är DÄR. Hos, eller i närheten av den som är dement, drogad eller bara arg. Och ibland är det en nackdel att vara kvinna men ibland en fördel. Det finns faktiskt rätt många män som inte hyser några tveksamheter inför att slåss, men aldrig skulle lägga hand på en kvinna.

Thomas Palmgren sa...

Tack, mycket klokt och tänkvärt skrivet.

Miriam sa...

Isoleras och avmantlas, BoR? Är det inte bättre att helt säga emot?

Staffanw sa...

Intressanta och balanserade inlägg. Dedt som Miriam W skriver är ju helt sant. Människor som arbetar nära och för andra människor är utsatta, vare sig du arbetar inom någon omsorg, som p-vakt eller präst. Och de aggressiva männen (ja, de är väl oftast män) ger naturligtvis sig på de som rent fysiskt verkar underlägsna. Kan ändå tänka mig att kvinnliga präster är de kanske minst utsatta.

A. sa...

Tack för att du med ett tydligt inlägg visar att det finns andra ståndpunkter i debatten (och det från en kvinnlig präst i en position som ändå är att beteckna som mer ansatt, om än inte utsatt än Kleins). Tack också för att du med det här inlägget bekräftar min egen uppfattning i frågan. Inte för att jag inte vet vad jag själv tycker, men för att man som lekman så lätt blir avfärdad med att man inte vet hur det Egentligen(tm) är. Man är ju inte präst, så man har ju inte provat.

Miriam W Klefbeck sa...

A - jag tror inte att jag är vare sig mer ansatt eller utsatt än Klein. Hon är en mycket mer offentlig och synlig person, som jag kan tänka mig får ta emot mycket hån och hat och kanske även hot.

A. sa...

Det blev hemskt otydligt ovan (ärligt talat, det känns lite som om jag har något slags framståsomenidiot-bonanza i den här bloggen; jag vet inte riktigt hur jag lyckas med det och det besvärar mig en aning). Jag tänkte på en annan sorts utsatthet än den fysiska. När det gäller hot om våld så tror jag nog att Klein är värre ute än du. Hon är en offentlig person och dessutom kvinna, och det brukar ju vara en hot-trigger om något (Gudrun Schyman berättade i en artikel för ett par år sedan om vad hon fick i brevlådan/mailboxen till vardags och man baxnar). Däremot tror jag att Klein tillhör en grupp som har en mindre utsatt position internt. Då handlar det ju förstås inte om fysiskt våld utan om intern kritik, hur lätt det är att söka tjänst på olika ställen, hur mycket man behöver kompromissa i sin vardag osv. Jag tror också att hon med sin journalistkarriär i bagaget har en helt annatn möjlighet att komma fram och göra sina åsikter hörda, och för all del få gehör för dem hos gemene måttligt kyrkligt intresserade man, som gärna tycker mycket om hur kyrkan skall vara även om han/hon inte är så intresserad av att delta så mycekt själv. (Med reservation för att jag har missuppfattat var du befinner dig.) Det här gör att jag har lite svårt för när Klein skriver om utsatta kvinnliga präster och tycks placera sig själv i den gruppen. Hon må vara en utsatt offentlig kvinna, men jag tycker inte att hon är en utsatt kvinnlig präst (och här räknar jag in det du också skrev om att präster kanske inte är den första grupp man tänker på när man tänker "för hot utsatt yrkesgrupp").

Miriam W Klefbeck sa...

Aha, nu är jag med!
Kanske har du rätt - jag vet inte. Klein utsätts för rätt massiv, ibland osaklig intern kritik också, förmodligen därför att det kan vara svårt att skilja sin frustration inför ett system som låter henne föra dess talan, från sina faktiska synpunkter på hennes åsikter.

Mycket av detta slipper jag, eftersom ingen behöver läsa eller höra mig om de inte själva väljer det.

Anonym sa...

Fysiskt våld utanför hemmet torde väl mer drabba män från andra män, varför en undersökning på temat kön kunde vara intressant. Likadant i kyrkliga miljöer. Liksom annan utsatthet. Att just kvinnor som är präster skulle vara särskilt utsatta för våld tror jag inte, snarare annat fysiskt närmande från män. Som varande söderförortspräst kan jag konstatera att med krage har aldrig nått skett utan krage men med en religiös symbol i halsgropen, en rak höger. Utan båda en annan rak höger. Två ggr på 18 år, ingen pga prästkrage, båda på Södermalm. Båda sent på nätter/kväll. / Magnus Olsson

Miriam sa...

Jag tror du har helt rätt. Någonstans (BRÅ?)läste jag att 75% av allt oprovocerat våld utanför hemmet, sker mellan män.

Ulf Hjertén sa...

Under mina dryga 40 år som aktiv i sv. kyrkan har jag inte blivit vittne till något fysiskt våld mot vare sig kvinnliga präster eller andra medarbetare. Utöver det som skrivs på nätet har ingen berättat för mig om fysiskt våld.
Men däremot ett annat slags våld. Mäns negativa attityder och kränkande negligeringar av kvinnors ideér och synpunkter. Det räcker med att ha varit med om några hundratal kyrkorådsmöten och andra planeringsmöten och konferenser för att förstå hur illa en kvinnlig präst/kyrkoherde kan bli behandlad. Ibland undrar jag om inte en ren örfil tagit mindre än att inte bli tagen på allvar när man haft något viktigt att säga. I nådens år 2012 tycks fortfarande mäns nedärvda härskartekniker flöda. Det är ett större problem i de kyrkliga verksamheterna än degt rena fysiska våldet tror jag. Men i övriga delar av samhällsgemenskapen är det fysiska våldets ökande intensitet verkligen skrämmande. Därför är det bra om vi i kyrkan bygger skyddande beredskaper.

Miriam sa...

Min erfarenhet är delvis densamma.
Intressant nog är det dock min erfarenhet att de män som är de mest högljudda försvararna av kvinnors rätt till ämbetet, som oftast är mest benägna att förminska, eller negligera kvinnor på arbetsplatsen, oavsett deras befattning.

Dessutom tror jag benägenheten till härskartekniker är något som är nedärvt hos både män och kvinnor. Arvssynden är både jämställt och demokratiskt fördelad. Det som förändras är maktbalansen, vilka som i en viss tid, eller på en viss plats anses vara "rätt" respektive "fel", "inne" och "ute".

Jag har också blivit utsatt för betydligt fler härskartekniker (från både kvinnor och män) för att jag varit ung, eller inte av önskad teologisk profil, än för att jag är kvinna.

Anonym sa...

Btrf mäns metoder att osynliggöra kvinnor är många kvinnor ganska bra på samma sak mot män, särskilt kvinnor med behov att uppfostra och därigenom förminska. I kyrkliga kretsar finns en stark tendens att premiera en viss typ av män och kvinnor och när de typerna kommer samman är de experter på att marginalisera både kvinnor och män som avviker. Jag brukar kalla dessa " koftor och tapetmönster" , båda typerna brukar uppträda med förment omsorg, lite gudnådeliga och med en stark oförmåga till självdistans. Det våldet tar sig mycket subtila former. / Magnus Olsson