onsdag, oktober 03, 2012

Garantin gick ut för länge sedan


En kollega i en Stockholmsförsamling har blivit brutalt misshandlad på parkeringen utanför sin församlingskyrka. Självklart är detta djupt obehagligt och skrämmande, och en väckarklocka för oss alla att se över våra personliga såväl som gemensamma säkerhetsrutiner.  Men, när jag läser Seglora Smedjas blogginlägg om händelsen, reagerar jag ändå med stor tveksamhet på deras ordval. Där står det nämligen så här:

Det går inte att vara kyrkoarbetare och medmänniska i en miljö där den personliga tryggheten inte kan garanteras.


Jag tänker på min egen miljö, den jag lever såväl som arbetar i. Min, och mina arbetskamraters personliga trygghet är aldrig garanterad. Jag går på hembesök till folk jag inte känner. Kyrkvaktmästarna möter människor som är påverkade av alkohol och narkotika. Diakonerna och personalen i Gåvorna (secondhandbutik) likaså. Musikerna sitter ensamma och övar i kyrkor på kvällen. Vi har rutiner för att minska riskerna, och kunna hantera de situationer som ändå kan uppstå, men garanti? Inte en chans. Den gick ut vid syndafallet och går inte att förlänga.

Det innebär inte att vi inte ska tänka riskmedvetet, eller ska utsätta oss för hotfulla, eller våldsamma situationer, om vi kan undvika det. Jag tycker att överfallslarm och teamarbete och rutinmässig försiktighet i samband med möten och hembesök är något bra, som vi verkligen behöver få in i vår vardag i kyrkan, precis som de gör t.ex. i vården, eller socialtjänsten. Absolut.

Men, ska vi som vill vara medmänniskor och kyrkotjänare verka i den här världen, måste vi  vara i världen på samma villkor som alla andra, och acceptera att världen faktiskt är en hotfull, våldsam plats. Inte bara för andra, utan också för oss. En plats där medmänsklighet kan innebära risker, om den ska kunna gälla även dem som inte passar in i samhällets ramar. Vi kan försöka minimera dem, eller åtminstone ha beredskap för att möta dem. Men börjar vi villkora medmänsklighet och kyrkotjänst mot garantier, då är vi på väg att sätta oss själva utanför världen, såsom varande berättigade till ett exklusivare skydd än de andra.



8 kommentarer:

Barbro :-) sa...

Gillar ditt skriveri ikväll.....tänker oxå på din predikan om änglarna....visst händer det otäcka och ledsamma saker....men att vara varandras stöd och att våga lita på Gud är viktigt i vår vardag. Men att vara dumdristig är ju inte samma sak.... Inte kan vi leva i några antiseptiska glasbubblor inte.... hur ska vi då kunna få möjlighet att sprida Guds kärlek och omsorg vidare ??????? Kram <3

Talja sa...

Utmärkt skrivet! Kram, Karin Erlandsson

Anonym sa...

Kanske seglora smedjas formulering var snabb och baserad på choken, det är ju samma stad och stadsdel. Allt behöver inte vara fel bara för att det är tydligt. En motsättning av det slaget kan kanske vara mer möjlighet än problem./Magnus Olsson

Miriam sa...

Visst kan det vara så, och jag är kanske hård i min dom. Men jag tror också, att de ord vi väljer när vi är i affekt, kan spegla ganska mycket av våra djupaste känslor, och vår världsbild.

Dessutom ska man inte - och det säger jag inte att Seglora smedja föreslår rakt ut heller - bygga sina säkerhetsrutiner direkt på känslan av chock och obehag. Jag kan ta ett exempel från Södertälje:

Ett tag låg vår mötesplats/SecondHand och barnverksamheten i samma lokal, endast åtskiljda av en spaljé. Butikens ytterdörr stod förstås öppen och därför kom det ibland in människor som var drogpåverkade och berusade. Det hela ställdes på sin spets den gången en stor, stark påtänd karl var på väg rakt in i fyraåringarnas samling, skrek och svor och tryckte sina knogar mot mitt ansikte när jag försökta eskortera honom ut.

Efter den incidenten ville jag, och flera andra som vara med, helst stänga butiken och mötesplatsen, eller ha dörren låst.

Vi lät det hela bero några veckor, och sedan kom en kollega med idén att flytta butiken till en annan lokal, och i samma veva började den bemannas på ett helt annat sätt med många medarbetare och goda säkerhetsrutiner. Där finns den nu, som ett hjärta i hela församlingsverksamheten, faktiskt. Hade vi reagerat på vår instinkt den där eftermiddagen, hade den inte funnits.

Vi ska minimera riskerna. Inte försöka utplåna dem. För då slänger vi ut ett helt barnhem med badvattnet.

Anonym sa...

Självklart. Och menade heller inte att du dömde, om mina ord verkade bära det budskapet ber jag om ursäkt. Jag menade att tillvaron och människan är komplex och splittrad och att detta ger oss en debatt i Svk som är olycklig. I det avseendet faller min kritik minst lina mycket på seglora smedja. /Magnus olsson

Miriam sa...

Jag kände själv att jag var lite dömande...kontrasten mellan utsagan hos dem, och min egen församlingsvardag, blev bara så...enorm.

Jonas sa...

Bra svar på blogginlägget. Skrev också ett som jag hoppas godkänns.

Bergmans Bryderier sa...

Nu ska sägas att jag inte följt med i det specifika fallet, men rent allmänt tänker jag på att vi faktiskt blivit lovade hat, förföljelse, våldsamheter och ond, bråd död när vi följer Jesus. Det är olustigt att tänka på, men det finns där.

Det står också att "när laglösheten ökar ska kärleken hos de flesta kallna". Det är ett ord som oroat mig länge. Inte är det väl jag, Herre...?