torsdag, oktober 18, 2012
I wish I had it in me not to care
Så sjunger karaktären Florence i musikalen Chess. Ända sedan jag hörde musikalen första gången för nästan 20 år sedan, har just den lilla strofen fastnat. För är det något som jag, efter omgivningen in- och explicita uppmaningar försökt lära mig, ända sedan jag var liten, så är det att inte bry mig. Åtminstone inte så mycket. Inte så det märks. Och framför allt inte för ofta. För då är det fara värt att folk slutar lyssna på vad man säger, och bara ser, och möjligen ler milt överseende, åt henne som alltid ska göra så stor sak av allting.
Så jag har försökt, det har jag verkligen. Jag har bitit ihop om både ilska och tårar, oavsett om det varit elaka klasskamrater, nedlåtande lärare, orättvisor på arbetsplatsen, eller den kyrkliga debattens och splittringens alla avarter. Jag har försökt vara som en teflonpanna, jag har försökt praktisera svalkande likgiltighet, jag har försökt koncentrera mig på det som är bra och inte på det dåliga, försökt acceptera det jag inte kan förändra. Jag har sagt ja, absolut, när jag borde sagt nej, aldrig i livet, varit tyst när jag velat skrika rakt ut och varit glad och positiv när alla skäl saknats. Och har jag inte lyckats hålla mig, har jag bett om ursäkt, snabbt som ögat och till så många som möjligt.
Jag har deltagit i så mycket jag inte trott på, och låtit folk behandla mig och andra illa så många gånger, att jag skäms för att tänka på det. Inte för att jag tvivlat på mitt omdöme, eller på det som fått mig att reagera. Inte för att jag egentligen är rädd för konflikter. Utan för att jag lärt mig, den hårda vägen, att den där jobbiga arga tjejen som bryr sig för mycket, henne och vad det nu är hon är så förbannad på den här gången, är det förmodligen inte värt att lyssna på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Ja, det är ett kors att bära.
Ge inte upp! Vår värld och vår kyrka behöver "rösten som ropar i öknen", även om ingen tycks lyssn
Ooooooooooo vad jag känner igen det här. Jag ägnade mycket tid och kraft åt att försöka ändra på min personlighet, med enda resultat att jag blev olyckligare än vad jag hade behövt vara. Numera försöker jag väl tygla, snarare än förändra så mycket. (Inser att jag låter mycket mer avklarnad än vad jag verkligen är ...)
Irriterande nog har jag i yrkeslivet upplevt att det här draget, och för temperament överhuvudtaget, uppfattas ganska olika (och med väldigt olika tolerans) beroende på om det förekommer hos en man eller hos en kvinna. Både från män och kvinnor, skall tilläggas. En man sätter ned foten, en kvinna är hysterisk osv. I wish it were otherwise, men tyvärr.
Miriam, "min" Svenska Kyrkan i min hembygd håller på att dö ut nu. Däremot kan Hembygdsföreningen samla fullt hus i församlingshemmet bara man inte nämner Gud.
När du läst Ulla Karlssons bok hoppas jag, att du sätter ner foten med biblisk undervisning i ämnet! Jag känner bara dig och Judith som kvinnliga präster i tjänst.
Guds välsignelse och lite mer adrenalin
önskar
Gunnel
Alla frågor handlar tillsist om vår oförmåga och Jesu förmåga. Det är varken vår förmåga eller oförmåga som är grundfrågan utan vem Jesus är. Han är det i våra liv som vi behöver. Därmed är jesusfrågan verklighetsfrågan, översatt till individens liv genom den Helige Andes verkande, det verkandet är olika men vill alltid samma sak, att Jesus blir större och vi mindre, mer beroende. /Magnus Olsson
Men du glömde avslutningen, Miriam:
"Men från och med nu gäller andra bullar: I fortsättningen skall jag ställa mig upp och vråla så fort jag bara känner lukten av en oförrätt. Jag lovar att vara alldeles fruktansvärt obekväm även om det kostar på. Och skulle det vara så att min omgivning ändå inte lyssnar, så höjer jag volymen. Ingen skall efter detta komma och säga att jag inget sa. Så hjälpe mig Gud"
Du, som är en synnerlig stilist, kan säkert snitsa till det!
Släpp fram tjejen, hon behövs.
Den som inte tar emot Guds rike som ett barn (en tjej) kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händer på dem och välsignade dem.
Någonstans i detta som du skriver känner jag igen mig - som en som inte kan hålla tyst när andra förväntar sig att jag ska göra det, som måste skriva och ibland skrika ut mot orättvisor och annat som jag upplever. Och ibland eller ofta undra varför jag inte höll tyst. Det är ju bekvämare.
Men också Jesus familj ville få honom att vara tyst. Vi vet hur det försöket gick.
Det är lätt att tycka det är självklart att någon ska vara sig själv, säga ifrån, och vara en sanningssägare. Det är lätt att tyst hålla med den som är sådan, gömma sig bakom den men inget säga själv. också. Jag vet, för så tycker, och gör jag ofta själv, med andras ilska och heta engagemang. Men det gör inte så stor skillnad för den som är den där arga tjejen.
Det som gör skillnad, är att våga lyssna också på den som är riktigt arg, och ta också den som är riktigt förtvivlad på allvar. Att bli arga tillsammans istället för att komma med till intet förpliktigande pepp. Att inte avfärda någon som hysterisk, eller överspänd, utan istället utgå från att vederbörande har goda skäl till dess motsatsen är bevisad.
Och, samtidigt, är det som Magnus säger. Vi är alla oförmögna att göra, och vara sådana vi borde. För varandra, och oss själva. Kristusberoendet är den punkt dit allting liksom kokar ned.
Vad jag menade med att "släppa fram tjejen, hon behövs", var inte att tjejen måste agera eller göra något. Jag menade inte heller att hon skulle vara sig själv, säga ifrån eller vara någon sanningsägare.
Jag menade att man måste lyssna till henne, ta henne och hennes känslor och tankar på allvar och inte avfärda henne med att hon inte skulle vara värd att lyssna på.
Om det sen slutar i handling eller tystnad är i så viktigt.
Det var inte min avsikt att "klappa på huvudet" eller ge betydelselös pepp.
Men Guds helige Ande kan vad vi ej kan. Människans ursynd är att hon vände Guds ord mot Gud och då skiljdes hjärta från huvud och tron satte sig i huvudet. Sedan gjorde hon handling av sin nya tro och då skiljdes hjärta från vilja, där är vi, splittrade och kluvna och detta skapar kyrkor teologi av lika kluven och splittrad, som en utanpåtro, ett systembygge och sedan krig dessa emellan. Det enda som kan hjälpa är hjälparen som för till korset och människan den splittrade upp på korset för att hela henne där, foga samman, göra till ett med Kristus. Då kan. Guds Ande av all människans oförmåga och tänkta förmåga göra något nytt och annat. Därför måste bergspredikan bli en innanförväg och inte en utanpåtro. Saliga de som är fattiga i anden ! Där föder Guds Ande en frid som övergår allt förstånd och börjar verka. Människan river gång på gång ned det igen. Därför dagligen, stundligen, sekundligen tillbaka till korset, nedfallande framför, uppbjuden på, vandrande efter, kraftlös , svag, sargad MED Guds Ande, portöppnaren. /Magnus Olsson
Då är jag med! Tack Krister!
Skicka en kommentar