Och nu blir det reklamfilm...

1. Ni har väl inte missat Tidskriften Evangelium? En nätbaserad tidskrift för svenskkyrklig idé, kultur och kritik, som kommer ut i början på hösten, med ett innehåll som på allvar är både brett och djupt. Läs mer på Evangelium-bloggen och bli prenumerant nu!

2. Ni som befinner i er i Södertälje med omnejd - på torsdag den 23 augusti kl. 18 hålls ett panelsamtal på Tom Tits Experiment, om etiska frågeställningar utifrån utställningen BodyWorlds.
Medverkar gör Björn Edlund (VD Tom Tits Experiment), Thomas Flodin (ordförande för Etik- och ansvarsrådet, Läkarförbundet), Hans-Erik Nordin (biskop Strängnäs stift) och Jenny Jägerfeld (psykolog och författare). Samtalsledare är Cissi Askwall generalsekreterare Vetenskap & Samhälle.

Kraft till tjänst är tjänstens lön

Min pappa använder i princip aldrig ordet jobba, när han pratar om min mammas, och de senaste åren också mitt, jobb. Han säger alltid tjänstgöra, om man t.ex. frågar var mamma är: Hon är ute och tjänstgör, eller till och med: Hon är ute och tjänar. Kanske är det lite på skoj - men verkligen inte bara. För det är en viss skillnad på tjänst, och på jobb. I tjänsten finns förutsätts liksom att det är någon annan som är inblandad - både den man står i tjänst hos, och den/de man tjänar.

Visst, det finns en massa koketta prästfasoner på temat "inget vanligt jobb", som liksom vill påskina att präst minsann inte är vad som helst - och då underförstått inte för vem som helst. Och sådana fasoner är givetvis ruttna. Dels för att de gör prästtjänsten mer glamorös och spännande och exklusiv än var den är, dels för att det liksom implicerar att det inte går att tjänstgöra, för Gud och sin nästa, i alla typer av arbeten. Inget kan vara mer fel än de båda synsätten.

Samtidigt, så tror jag att präster kanske mer än andra,  för sin egen skull, behöver tänka mer i termer av tjänst och tjänande,  och mindre i termer av jobb och prestation. För det är så lätt, när man dels rör sig i en organisation som är full med uråldriga riter, system och hierarkier, med där tillhörande sociala koder, dels så ofta arbetar med sin personlighet och sina gåvor som redskap, att glömma att man inte är präst för sin egen skull. Man är inte präst för att utvecklas som människa, för att bygga upp stora verksamheter utifrån sina egna visioner eller gåvor, man är inte präst för att ensam, i sig själv, finnas för alla som behöver en.

Prästen är församlingen tjänare, kyrkans tjänare, Guds tjänare. Alla våra uppgifter, alla våra tjänster, gör vi för någon annan. Vi kan stå i centrum hur mycket som helst - vi är ändå den person i rummet som ska vara minst i fokus för det arbete vi utför. Och samtidigt, så är vi tjänare tillsammans. Med varandra, kollegor som lekfolk, och inte minst tillsammans med Kristus. Det är med honom vid vår sida, i hans namn, i hans kärlek och i Andens kraft som vi ska bygga, förkunna, hjälpa och tjäna Gud och varandra. För det är det som han gjort, och ständigt gör, för oss.

Det kan låta som fromlerier och inverterat prästkoketteri. Men för varje dag jag tjänstgör, blir det mer och mer påtagligt, att det är det gemensamma tjänandets perspektiv som håller i längden, som gör att jag vare sig blir alltför högmodig, eller alltför utlämnad till mig själv. Och, som det står i psalmen:  

Så blir livets mening skön. 

Kraft till tjänst är tjänstens lön.

Magi, metafor och makt

Magi är att med hjälp av fixerade, formaliserade handlingar och formuleringar skaffa sig makt över världen. Magin är en teknologi för utövande av kontroll. Det metaforiska, det bildliga, tjänar ett annat syfte. Det upprättar förbindelser mellan olika sidor av tillvaron och låter dem försöka förklara varandra. Metaforen är ett verktyg för fördjupad förståelse."

Per Svensson intervjuar, eller snarare beskriver, KG Hammar i Sydsvenskan, den 12 augusti. Och denna beskrivning av olika sätt att närma sig, och/eller tala om Gud, används för att beskriva varför KG Hammar under sin tid som ärkebiskop, men även efteråt, upplevts som så provocerande, både för sina kristna trossyskon, och människor utanför den kristna/kyrkliga kontexten. För, skriver Svensson, "Han har tagit ifrån dem magin; idén om kyrkan som ett metafysiskt försäkringsbolag, där man med den rätta tron som betalningsmedel köper sig trygghet".

Å ena sidan är det fullkomligt självklart. Metaforer är nödvändiga, när människor ska tala om, och förstå Gud. Jesus använder inte liknelser av en slump, och bland det första jag lärde mig på teologen var tesen om att det inte går att säga vad Gud ÄR, det är för stort, så vi får hålla oss till att säga det Han INTE ÄR. Det kan liksom inte bli annat, flör kunde vi fånga Gud i språket, som liksom vi själva måste sägas vara en del i den fallna världen, så vore vi i himlen redan och det är vi ju sannerligen inte. Och visst stämmer det att riten kan vara ett sätt att kontrollera världen, oss själva och, givetvis och tyvärr, andra människor. Jag är helt med på det.

Men mellan den maktlystna, kontrollerande magin, och den fria, individuella och meningssökande metaforen finns nämligen ett brett spektrum av varianter, kombinationer och förhållningssätt när det gäller tro. Inte så att jag tror att KG Hammar medvetet förtiger det - han är säkert en av de första att bekräfta att så är fallet. Däremot kommer det inte fram i artikeln, där metaforerna framställs som den rätta och goda metoden, och magin som den felaktiga, eller åtminstone den potentiellt onda. Som om alla vi som faktiskt tror att det finns en bro från tro till ro är kontrolltekniker, och inte meningssökare.
Eller för delen som om de som tänker metaforiskt inte skulle kunna ha en personlig relation, fast till Gud som inbegriper ett frälsningshopp.

Som om det antingen är så att berättelsen om när Jesus går på vattnet antingen ska ses i ljuset av varför en sådan berättelse förmedlats, eller som ett faktiskt, fysiologiskt och bekännelseladdat faktum. När det faktiskt går att tro att Jesus gick på vattnet, på riktigt, och samtidigt tänka att det inte var trotsandet av ytspänningen som var grejen, utan att Jesus skulle rädda Petrus från att drunkna och hjälpa lärjungarna att se att han var någon som man tryggt kan lägga sitt liv i händerna på.

Alla människor söker mening, och vill få ihop tillvaron. Och alla söker också ett visst mått av kontroll, och trygghet. Vi vill förstå världen - men vi vill också ha en relation med något/någon som är större än världen, kanske till och med av någon som tar hand om oss. Kanske är vi inte så benägna att medge det där sista alla gånger - beroende av andra står ju inte alltid överst på listan över önskvärda egenskaper - men det finns ändå där. Sammanhang, och trygghet. Mening och mål.  Det är två sidor av att vara människa, två sidor som båda kan slå över så att den ena förkväver eller förnekar den andra  men som ändå alltid finns där. Olika tider, sammanhang och strömningar gör att slagsidan växlar - ibland är det magin som är normen, ibland är det metaforen. Det beror på vilket de som för tillfället har makten föredrar, eller tror sig tjäna mest på. Trots att båda alltid finns där, och förmodligen behövs, för att någon enda människa ska kunna ha någon som helst relation till Gud.

Gud är hur som helst alltid större, och rymmer därmed både och. Något som blir tydligt i Jesus Kristus - ordet som blir kött (magi?) och talar i liknelser (metafor) för att vi ska förstå att vi är Guds (magi) och har både rätten och möjligheten att se världen, typ, genom hans ögon (metafor).

Man måste inte välja den ena eller det andra. Det har aldrig funkat. Det finns risker med båda men den största risken är att våra metoder för att närma oss Gud blir överordnad honom själv. För den sanning som en människa aldrig kan omfatta helt och hållet, den finns hos Honom. Inte bara finns - Han ÄR den.

Och förresten - det där med metafysiskt försäkringsbolag var riktigt bra. Som metafor.

Jag blir så generad...

...av Ronja Rövardotter. Det är som om Astrid Lindgren glömde bort sin humor och svärta i den boken, och bara gick all in på sentimentaliteten. Söstra mi hit och Ronja mi dit och Jag har inget barn högt och lågt. Jag tyckte visserligen om den som barn, men vill minnas att jag redan då fick myrkrypningar av alla känsloutbrott, i filmen framför allt med faktiskt i boken också.

Nåväl, i morse när jag borstade tänderna fick jag ett spontant predikouppslag utifrån ett Ronja-citat och pressad av tidsbrist och post-konfirmations-trötthet beslöt jag mig för att använda det. Så, imorgon behandlas Nådens gåvor utifrån citatet "Men efter det här är jag kanske bunden till dig ändå. Utan rem." Vi får se hur det går. Helvetesgapet är ju alltid användbart.

Kärlek är en bucklig vattenflaska

Jag har varit i Rom med konfirmander. Och för tredje året i rad, har jag uppmärksammat samma sak. Nämligen att ju mer människor exponeras för kombinationen värme-Jesus-varandra, desto snällare blir de. Mot varandra och  mot sig själva. Ju längre man går på hårda gator, ju mer man svettats tillsammans, ju fler levande kyrkorum man besökt och ju fler böner man bett tillsammans i dem, desto mer kärlek visar man. De invanda umgängesmönstren luckras upp, fasaderna spricker, attityderna läggs ned. Inte totalt, inte så att allting plötsligt blir perfekt och friktionslöst - men tillräckligt för att det ska märkas. Tillräckligt för att alla vattenflaskor plötsligt tillhör alla, och ingen bryr sig om vem som drack ur den sist.