torsdag, juli 26, 2012
Lite mycket nu
Sommarkonfirmander, vik. kh, vanligt prästande. Det blir inte så mycket bloggat. Ni får en bild på en paus så länge.
söndag, juli 22, 2012
22 juli
För ett år sedan satt jag med min pappas bärbara dator i knät och försökte formulera en facebookstatus, eller ett blogginlägg, utifrån de allt mer fruktansvärda rapporterna från Oslo och Utöya. Ut kom absolut ingenting. Det fanns inga ord som inte lät platta och pretentiösa, inga ord som räckte och inga ord som inte kändes sliskiga. Det kändes inte som jag hade rätt till dem, jag som satt i trygghet i mammas kök, med min man och min bror på plats och min pappa på väg från Eskilstuna, långt ifrån dödandet och skräcken.
Jag tycker fortfarande det är svårt att säga något om Utöya och Oslo. Det här är ungefär den sjunde versionen av det här blogginlägget, till exempel. Precis som det är svårt att säga och skriva om Syrien, Irak och alla andra platser där död och skräck tagit herraväldet. För jag förstår det inte. Jag har aldrig varit så rädd, som de som är mitt i den verkligheten rimligen måste vara. Mitt liv har aldrig varit så hotat, jag har aldrig varit någons legitima offer. Jag vet inte hur det känns. Jag kan fantisera om det, ta mitt livs värsta stunder och försöka multiplicera dem med 100. Men jag förstår fortfarande inte, och skräcken, sorgen och smärtan från alla världens Utöya och Homs, den är inte min och jag vill inte låtsas som om den vore det.
Det betyder inte att jag vill avstå från empati och medkänsla, och absolut inte från förbön. Inte alls. Men jag tror att det förklarar varför jag har så svårt att hitta orden, och varför jag får någon sorts motvilja mot att göra mig själv till den del av lidandet. Jag är inte drabbad. Jag lever, jag är fri, jag är frisk - och därför är det mitt uppdrag att min medkänsla omsätts i handling och sanning.
Jag tycker fortfarande det är svårt att säga något om Utöya och Oslo. Det här är ungefär den sjunde versionen av det här blogginlägget, till exempel. Precis som det är svårt att säga och skriva om Syrien, Irak och alla andra platser där död och skräck tagit herraväldet. För jag förstår det inte. Jag har aldrig varit så rädd, som de som är mitt i den verkligheten rimligen måste vara. Mitt liv har aldrig varit så hotat, jag har aldrig varit någons legitima offer. Jag vet inte hur det känns. Jag kan fantisera om det, ta mitt livs värsta stunder och försöka multiplicera dem med 100. Men jag förstår fortfarande inte, och skräcken, sorgen och smärtan från alla världens Utöya och Homs, den är inte min och jag vill inte låtsas som om den vore det.
Det betyder inte att jag vill avstå från empati och medkänsla, och absolut inte från förbön. Inte alls. Men jag tror att det förklarar varför jag har så svårt att hitta orden, och varför jag får någon sorts motvilja mot att göra mig själv till den del av lidandet. Jag är inte drabbad. Jag lever, jag är fri, jag är frisk - och därför är det mitt uppdrag att min medkänsla omsätts i handling och sanning.
söndag, juli 15, 2012
Jag har sålt min kropp till doktor Berglund
Om några dagar kommer utställningen Body Worlds till Södertälje, där den ska finnas på Tom Tits Experiment till och med den 25 november. Den har fått underrubriken "Din fantastiska kropp och kärleken till livet", och med riktiga människokroppar som material, vill den ge "en fantastiskt inblick i den mänskliga kroppen".
Mina associationer går, som så ofta, till Astrid Lindgrens Madicken, och denna gång mer specifikt till Tant Nilsson, som säljer sin kropp till doktorn Berglund för att slippa få sin älskade byrå utmätt. Eller, tror att hon har sålt sin kropp, det är i själva verket en ren gåva, doktor Berglund har "ingen som helst användning för tant Nilsson, varken död eller levande".
I alla fall, så är det inte. Det kan man läsa på Body Worlds hemsida. Alla som donerat sina kroppar till Gunther von Hagens Institute for Plastination som fyller döda kroppar med flytande plast för att använda i utställnings- och undervisningssyfte, har gjort det helt utan ekonomisk ersättning, vare sig till sig själva, eller eventuella efterlevande. Ingen av de kroppar som ställs ut, helt eller delvis, har tillhört någon som själv inte aktivt valt att plastineras. Utom fostren, då förstås. De kommer, enligt wikipedia, från universitet och medicinska samlingar. Men i övrigt, möjliggörs Body Worlds av fria människors rätt att själva bestämma över sin egen kropp, deras rätt att, som det står på hemsidan, göra osjälviska donationer som möjliggör unika insikter i den mänskliga kroppen (min övs.) utan att tjäna ett öre på det.
Det är lätt hänt att låta detta bli ett argument som liksom övertrumfar andra etiska frågetecken kring utställningen. Fria, samtyckande, tillräkneliga vuxnas val ska respekteras, det är en grundläggande princip i så många andra frågor. Men det är inte riktigt så enkelt, när den fria, samtyckande tillräkneliga vuxna inte lever längre, samtidigt som hennes kropp ägs av ett företag. Tvärtom.
Mina första frågor är av rent praktisk och familjejuridisk art. Kan man avsäga sig griftefriden så där i förväg? Var tar kropparna vägen när de inte kan användas mer? Vilka moraliska skyldigheter har man mot sina efterlevande och diskuterades den aspekten i donationsprocessen? Går det att få tillbaka sin donerade mamma för att ge henne en hederlig begravning? Eller måste man, som Madicken gör med tant Nilsson, köpa tillbaka henne? Får man det? Vems är man, helt enkelt, när man är död?
Sedan kommer frågorna om människosyn. Är det inte den ultimata objektifieringen av människokroppen, att tömma den på blod, fylla den med plast och sedan använda den som ett mellanting mellan folkbildning och underhållning, arrangerad i diverse olika ställningar? Vilka implikationer kan en sådan här materialistisk och mekanisk hantering av döda kroppar få på hur vi ser på levande kroppar? Vad betyder det, att de som en gång varit levande, kännande, tänkande människor i ömsesidiga relationer nu är rena objekt, uppställda för att väcka känslor, opinion eller bara uppseende? Hur ser vi på kroppens relation till personen, på vad som konstituerar liv? Vad är en människa som inte andas? Varför behandlar vi i de flesta andra fall, oavsett kultur och plats på jorden, våra döda med respekt, och, ibland, någon sorts skräckblandad ömhet? Vad har fått oss att stifta lagar kring hantering av de döda - och vad är det som skiljer de anonyma människorna i utställningen, från våra egna döda?
Här ska i rättvisans namn tilläggas, att många av dem som sett utställningen, och de som står bakom den, åtminstone här i Sverige, talar om hur den förstärkt deras respekt och vördnad för livet, för människan och för sin egen och andras kroppar - skapelsevördnad, helt enkelt, kombinerat med upplysning och folkbildning.
Och så, slutligen, de teologiska frågorna. Givetvis är inte den helige Ande knusslig. Kroppens uppståndelse på den yttersta dagen låter sig knappast hindras av lite plast. Det är inte det som är problemet. Det handlar om att våra kroppar inte skapade för att bli utställningsföremål. De är skapade för livet, dödliga eftersom döden kommit in i världen, men i och med Jesus frälsta tillsammans med oss som lever i dem. En människas kropp är inte en skal och en maskin, inte något separerat från anden och själen. Den är en del av livet. I våra kroppar är vi Guds avbilder. Visst, den är förgänglig - men kanske är den det, för att den inte är skapad för att vara ett tomt objekt, skal eller utställningsföremål, utan ett Andens tempel och ett kärl för det heliga?
Body Worlds kan avfärdas som en freakshow, eller accepteras som en något extrem form av folkbildning och hälsoupplysning. Men den handlar om livet, om döden, om människan. Om det viktigaste av allt. För hur vi behandlar våra döda, speglar hur vi se på de levande.
Här kan man läsa Lars H Gustafsson artikel om Body Worlds i dagens SvD.
Här och här kan man se när tant Nilsson säljer sin kropp till doktor Berglund.
Här kan man läsa vad Dagen skriver och här vad som står i KT
Mina associationer går, som så ofta, till Astrid Lindgrens Madicken, och denna gång mer specifikt till Tant Nilsson, som säljer sin kropp till doktorn Berglund för att slippa få sin älskade byrå utmätt. Eller, tror att hon har sålt sin kropp, det är i själva verket en ren gåva, doktor Berglund har "ingen som helst användning för tant Nilsson, varken död eller levande".
I alla fall, så är det inte. Det kan man läsa på Body Worlds hemsida. Alla som donerat sina kroppar till Gunther von Hagens Institute for Plastination som fyller döda kroppar med flytande plast för att använda i utställnings- och undervisningssyfte, har gjort det helt utan ekonomisk ersättning, vare sig till sig själva, eller eventuella efterlevande. Ingen av de kroppar som ställs ut, helt eller delvis, har tillhört någon som själv inte aktivt valt att plastineras. Utom fostren, då förstås. De kommer, enligt wikipedia, från universitet och medicinska samlingar. Men i övrigt, möjliggörs Body Worlds av fria människors rätt att själva bestämma över sin egen kropp, deras rätt att, som det står på hemsidan, göra osjälviska donationer som möjliggör unika insikter i den mänskliga kroppen (min övs.) utan att tjäna ett öre på det.
Det är lätt hänt att låta detta bli ett argument som liksom övertrumfar andra etiska frågetecken kring utställningen. Fria, samtyckande, tillräkneliga vuxnas val ska respekteras, det är en grundläggande princip i så många andra frågor. Men det är inte riktigt så enkelt, när den fria, samtyckande tillräkneliga vuxna inte lever längre, samtidigt som hennes kropp ägs av ett företag. Tvärtom.
Mina första frågor är av rent praktisk och familjejuridisk art. Kan man avsäga sig griftefriden så där i förväg? Var tar kropparna vägen när de inte kan användas mer? Vilka moraliska skyldigheter har man mot sina efterlevande och diskuterades den aspekten i donationsprocessen? Går det att få tillbaka sin donerade mamma för att ge henne en hederlig begravning? Eller måste man, som Madicken gör med tant Nilsson, köpa tillbaka henne? Får man det? Vems är man, helt enkelt, när man är död?
Sedan kommer frågorna om människosyn. Är det inte den ultimata objektifieringen av människokroppen, att tömma den på blod, fylla den med plast och sedan använda den som ett mellanting mellan folkbildning och underhållning, arrangerad i diverse olika ställningar? Vilka implikationer kan en sådan här materialistisk och mekanisk hantering av döda kroppar få på hur vi ser på levande kroppar? Vad betyder det, att de som en gång varit levande, kännande, tänkande människor i ömsesidiga relationer nu är rena objekt, uppställda för att väcka känslor, opinion eller bara uppseende? Hur ser vi på kroppens relation till personen, på vad som konstituerar liv? Vad är en människa som inte andas? Varför behandlar vi i de flesta andra fall, oavsett kultur och plats på jorden, våra döda med respekt, och, ibland, någon sorts skräckblandad ömhet? Vad har fått oss att stifta lagar kring hantering av de döda - och vad är det som skiljer de anonyma människorna i utställningen, från våra egna döda?
Här ska i rättvisans namn tilläggas, att många av dem som sett utställningen, och de som står bakom den, åtminstone här i Sverige, talar om hur den förstärkt deras respekt och vördnad för livet, för människan och för sin egen och andras kroppar - skapelsevördnad, helt enkelt, kombinerat med upplysning och folkbildning.
Och så, slutligen, de teologiska frågorna. Givetvis är inte den helige Ande knusslig. Kroppens uppståndelse på den yttersta dagen låter sig knappast hindras av lite plast. Det är inte det som är problemet. Det handlar om att våra kroppar inte skapade för att bli utställningsföremål. De är skapade för livet, dödliga eftersom döden kommit in i världen, men i och med Jesus frälsta tillsammans med oss som lever i dem. En människas kropp är inte en skal och en maskin, inte något separerat från anden och själen. Den är en del av livet. I våra kroppar är vi Guds avbilder. Visst, den är förgänglig - men kanske är den det, för att den inte är skapad för att vara ett tomt objekt, skal eller utställningsföremål, utan ett Andens tempel och ett kärl för det heliga?
Body Worlds kan avfärdas som en freakshow, eller accepteras som en något extrem form av folkbildning och hälsoupplysning. Men den handlar om livet, om döden, om människan. Om det viktigaste av allt. För hur vi behandlar våra döda, speglar hur vi se på de levande.
Här kan man läsa Lars H Gustafsson artikel om Body Worlds i dagens SvD.
Här och här kan man se när tant Nilsson säljer sin kropp till doktor Berglund.
Här kan man läsa vad Dagen skriver och här vad som står i KT
tisdag, juli 10, 2012
Vad är du så rädd för?
Vad är du så rädd för?
Det kan vara en välmenande, omtänksam eller bara nyfiken fråga. Men den kan ofta ställas med ett lätt roat, lite överlägset tonfall. Som om rädsla vore en helt förkastlig känsla. Eller åtminstone lite fjantig, och framför allt en helt förkastlig känsloorsak till oönskade beteenden och/eller principer.
Jag har varit rädd av mig i hela mitt liv. Både när jag haft goda skäl, och när jag inte haft några alls. Jag är och har varit rädd för ytterst specificerade saker (fåglar, röda varningslampor på instrumentbrädan, telefonsamtal på natten) och ibland utan att ens riktigt veta varför jag är så rädd. Kanske är jag mer rädd än genomsnittet. Kanske är tror jag bara det, eftersom jag lever i en värld och en tid som hela tiden påminner om att rädsla är pinsamt, fult och förkvävande. Jag vet inte. Däremot vet jag att jag är trött på att skämmas för min rädsla, och ännu mer på att höra hur människors personligheter, ställningstaganden eller helt enkelt deras tro, avfärdas med ett överlägset "vad är du så rädd för"?
Visst. Rädsla kan driva människor till både grymhet och feghet. Min rädsla har absolut hindrat mig från att göra massor med saker jag kanske velat. Somlig rädsla har dessutom gått ut över mina närmaste - uteserveringar har t.ex. inte varit så frekvent besökta i min barndom. Men säkert lika många gånger har rädslan skyddat mig mot sånt som verkligen inte varit bra. Inte minst har den utmanat mig, krävt en massa mod av mig som jag egentligen inte trodde jag hade och, hoppas jag, gjort mig mindre benägen att döma ut, eller avfärda, rädsla hos andra.
Var inte rädd, säger Jesus, flera gånger. "...den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet" står det i Första Johannesbrevet. Användbara citat för den som vill använda rädsleföraktet i en kyrklig kontext - det sker rätt ofta, i olika sammanhang. För att göra rädsla till ett tecken på olydnad, eller kärlekslöshet.
Men vi har inte nått kärlekens fullhet. Vi kommer aldrig göra det. Jesus är kärlekens fullhet. Han vet hur det är att vara rädd - och han vet att vi inte behöver vara det. Därför kan han säga så, utan förakt eller anklagelser. Det betyder inte att vår rädsla skulle diskvalificera oss från gemenskap med honom - hade det varit så, hade det liksom inte blivit någon kyrka, och himlen vore sorgligt tom. Rädda människor har följt Jesus sedan Petrus tid och kommer fortsätta med det. Inte för att Jesus fördömer rädda människor, eller ger någon sorts quick-fix mot all rädsla utan därför att han ser att den finns där, och ger den det som den söker - nämligen kärlek och hopp.
Det kan vara en välmenande, omtänksam eller bara nyfiken fråga. Men den kan ofta ställas med ett lätt roat, lite överlägset tonfall. Som om rädsla vore en helt förkastlig känsla. Eller åtminstone lite fjantig, och framför allt en helt förkastlig känsloorsak till oönskade beteenden och/eller principer.
Jag har varit rädd av mig i hela mitt liv. Både när jag haft goda skäl, och när jag inte haft några alls. Jag är och har varit rädd för ytterst specificerade saker (fåglar, röda varningslampor på instrumentbrädan, telefonsamtal på natten) och ibland utan att ens riktigt veta varför jag är så rädd. Kanske är jag mer rädd än genomsnittet. Kanske är tror jag bara det, eftersom jag lever i en värld och en tid som hela tiden påminner om att rädsla är pinsamt, fult och förkvävande. Jag vet inte. Däremot vet jag att jag är trött på att skämmas för min rädsla, och ännu mer på att höra hur människors personligheter, ställningstaganden eller helt enkelt deras tro, avfärdas med ett överlägset "vad är du så rädd för"?
Visst. Rädsla kan driva människor till både grymhet och feghet. Min rädsla har absolut hindrat mig från att göra massor med saker jag kanske velat. Somlig rädsla har dessutom gått ut över mina närmaste - uteserveringar har t.ex. inte varit så frekvent besökta i min barndom. Men säkert lika många gånger har rädslan skyddat mig mot sånt som verkligen inte varit bra. Inte minst har den utmanat mig, krävt en massa mod av mig som jag egentligen inte trodde jag hade och, hoppas jag, gjort mig mindre benägen att döma ut, eller avfärda, rädsla hos andra.
Var inte rädd, säger Jesus, flera gånger. "...den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet" står det i Första Johannesbrevet. Användbara citat för den som vill använda rädsleföraktet i en kyrklig kontext - det sker rätt ofta, i olika sammanhang. För att göra rädsla till ett tecken på olydnad, eller kärlekslöshet.
Men vi har inte nått kärlekens fullhet. Vi kommer aldrig göra det. Jesus är kärlekens fullhet. Han vet hur det är att vara rädd - och han vet att vi inte behöver vara det. Därför kan han säga så, utan förakt eller anklagelser. Det betyder inte att vår rädsla skulle diskvalificera oss från gemenskap med honom - hade det varit så, hade det liksom inte blivit någon kyrka, och himlen vore sorgligt tom. Rädda människor har följt Jesus sedan Petrus tid och kommer fortsätta med det. Inte för att Jesus fördömer rädda människor, eller ger någon sorts quick-fix mot all rädsla utan därför att han ser att den finns där, och ger den det som den söker - nämligen kärlek och hopp.
måndag, juli 09, 2012
Självinsikt
"...Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste. Men
jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa
allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma
till tro på honom och vinna evigt liv."
Säga vad man vill om Paulus - men inte led han brist på självinsikt. Ej heller på förståelse inför det faktum att lärjungakretsen i Jerusalem förhöll sig något skeptiska till hans omvändelse och kallelse. Tvärtom - Paulus såg sig själv som den "hädare och hänsynslöse förföljare" han var - men med samma klarsyn såg han sin kallelse, och sin värdighet inför Kristus. Det ena uteslöt liksom inte det andra. Och i detta, skriver han, är han "den första, urtypen för dem som ska komma till tro på honom och vinna evigt liv".
Inom oss alla finns en hädare och förföljare - av Kristus såväl som av våra medmänniskor och oss själva. Vi kanske kan hantera den, men den är alltid där. Snar att fälla domar, snabb att blunda, långsam att handla, trög att älska. Men inom oss finns OCKSÅ en människa värd förtroendet att tjäna Kristus i världen, utrustad med gåvor och förmågor som gör oss unikt lämpliga för just våra uppdrag.
Orden i 1 Tim:1 är både själavårdande (kunde Jesus leva med Paulus CV, kan han nog hantera mitt...) men också utmanande. För vad händer, när det kommer en Paulus av idag, och knackar på vår kyrkas, eller vår församlings dörr? En hädare, en förföljare, en som inte varit med från början och som kanske till och med motarbetat oss? En som är fel och utanför på fel sätt? Som hör till dem som vi definierar oss själva mot, så att säga?
Säga vad man vill om Paulus - men inte led han brist på självinsikt. Ej heller på förståelse inför det faktum att lärjungakretsen i Jerusalem förhöll sig något skeptiska till hans omvändelse och kallelse. Tvärtom - Paulus såg sig själv som den "hädare och hänsynslöse förföljare" han var - men med samma klarsyn såg han sin kallelse, och sin värdighet inför Kristus. Det ena uteslöt liksom inte det andra. Och i detta, skriver han, är han "den första, urtypen för dem som ska komma till tro på honom och vinna evigt liv".
Inom oss alla finns en hädare och förföljare - av Kristus såväl som av våra medmänniskor och oss själva. Vi kanske kan hantera den, men den är alltid där. Snar att fälla domar, snabb att blunda, långsam att handla, trög att älska. Men inom oss finns OCKSÅ en människa värd förtroendet att tjäna Kristus i världen, utrustad med gåvor och förmågor som gör oss unikt lämpliga för just våra uppdrag.
Orden i 1 Tim:1 är både själavårdande (kunde Jesus leva med Paulus CV, kan han nog hantera mitt...) men också utmanande. För vad händer, när det kommer en Paulus av idag, och knackar på vår kyrkas, eller vår församlings dörr? En hädare, en förföljare, en som inte varit med från början och som kanske till och med motarbetat oss? En som är fel och utanför på fel sätt? Som hör till dem som vi definierar oss själva mot, så att säga?
fredag, juli 06, 2012
onsdag, juli 04, 2012
Gud är god
Jag är på Gotland med min man och drösvis med fina vänner i alla åldrar och solen skiner och jag har inte varit arg på flera dagar. Gudsbevis vart jag mig i världen vänder.
söndag, juli 01, 2012
Frambära sig själv som ett offer åt Herren?
Eller helt enkelt, med kattens naturliga ödmjukhet, tycka att man platsar på husses och mattes husaltare? Det
talar inte Melanchthon om, men på husaltaret låg hon likafullt, innan
husse upptäckte henne.
Do not judge others because they sin differently than you
Vi har alla olika skötesynder, och vi har alla olika hatsynder. Skitsnack brukar de flesta gilla på något plan, åtminstone så länge det inte är vi själva som är temat, medan sexbrott mot barn väcker vår djupaste avsky. Och visst är det så, att olika synder orsaker olika mycket smärta och söndring i den här världen.
Samtidigt, så kommer alla synderna, både dem vi tycker om, och dem som får oss att vilka kräkas, från något vi alla har gemensamt, nämligen vår gemensamma benägenhet att, även när inte vill, välja bort kärlek, sanning och rätt, mot hat, lögn och orätt. I stort och i smått, är vi alla syndare. Vi föds med potentialen och det går inte att på egen hand komma undan den, vare sig hos sig själv, eller andra.
Det är från det utgångsläget vi måste betrakta andras synder. Som variationer på ett tema som också gäller mig, och mitt liv. Ett tema som förhindrar oss att vara varandras domare. Inte för att vi inte kan veta något om rätt och fel, synd och skuld, för det kan vi faktiskt veta och förstå massor om - tvärtom. Vi kan inte vara varandras domare, därför att vi vet för lite om kärlek, rättfärdighet och sanning. Därför ska vi avstå domen - den fällande, men kanske ibland också den friande - och istället överlåta den till honom som vet allt om alla och ändå älskar som om han inte visste något.
Samtidigt, så kommer alla synderna, både dem vi tycker om, och dem som får oss att vilka kräkas, från något vi alla har gemensamt, nämligen vår gemensamma benägenhet att, även när inte vill, välja bort kärlek, sanning och rätt, mot hat, lögn och orätt. I stort och i smått, är vi alla syndare. Vi föds med potentialen och det går inte att på egen hand komma undan den, vare sig hos sig själv, eller andra.
Det är från det utgångsläget vi måste betrakta andras synder. Som variationer på ett tema som också gäller mig, och mitt liv. Ett tema som förhindrar oss att vara varandras domare. Inte för att vi inte kan veta något om rätt och fel, synd och skuld, för det kan vi faktiskt veta och förstå massor om - tvärtom. Vi kan inte vara varandras domare, därför att vi vet för lite om kärlek, rättfärdighet och sanning. Därför ska vi avstå domen - den fällande, men kanske ibland också den friande - och istället överlåta den till honom som vet allt om alla och ändå älskar som om han inte visste något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)