Glad vår!

Olika kategorier av vårtecken

Fin svaghet och ful

Bilden är lånad från POSK valblogg

Jag får nästan tårar i ögonen av den här affischen, fast det är mer än tio år sedan jag såg den första gången. Samma sak med den där reklamen, ni vet, men en massa karlar som gråter i fina kök från Marbodal.

Det väcker minnen av olycklig tonårstid, när man bitit ihop om vad-det-nu-var hela dagen i skolan, och så äntligen fick bita i sin chokladbit eller svälja en sked med glass, och släppa ut sin gråt i flickrummets, eller det eftermiddagstomma kökets ensamhet.

Inte för att jag blev särskilt tröstad. Det funkade inte alls så. Snarare tvärtom - det söta, feta och lena blev liksom en sådan kontrast till det som gjorde ont inuti, att den svarta gråtklumpen i magen lossade och jag kunde känna vad jag faktiskt kände. Med en extra skjuts till tårarna när jag insåg hur patetiskt det var att sitta och stortjuta över en tallrik glass, och hur tjock och ful och äcklig jag skulle bli av detta, totalt förkastliga beteende.

För det är fult att tröstäta. Precis som det är fult att gömma sin osäkerhet bakom en hård yta, eller att ha svårt att vara ensam eller att söka alltför öppet efter bekräftelse. Det är inte sådan svaghet som ger en air av djup och visdom, eller ett upphöjt lugn. Existentiell ångest,  eller weltschmertz, det funkar att kokettera med. Otillräcklighetsångest, kan möjligen gå bra, om man övervunnit den. Att dränka sin vardagsledsenhet i en chokladkaka, däremot, det ska man inte göra. Om man inte är en trådsmal protagonist i en romantisk komedi, möjligtvis. Och då ska det vara dyr glass.

Så, när jag ser den där affischen, så känns det först bara obarmhärtigt. Som ytterligare en anledning att skämmas för alla de gånger jag sökt min tröst och kraft i choklad och glass, istället för i Ordet och sakramenten, så att säga.

Men, här jag tänker ett varv till, så är finns det något befriande i att tala högt om den banala och lite pinsamma svagheten och påminna om att också de delarna av mig är omslutna av nåd och kärlek. Gud kallar också osäkra, bekräftelsejunkies som tröstäter osofistikerad mjölkchoklad när livet går oss emot. Och i hälsohetsens, harmonihaussens och självkänsla-elitismens tidevarv, är det ett litet evangelium i sig, faktiskt.

Kan vi inte...

utlysa nån form av kyrklig vapenvila? En dag då vi inte ifrågasätter varandras bevekelsegrunder, sorterar in folk i olika fack,  målar varandra bruna, lindar in helveteshot i bomull eller för den delen himlar med ögonen och suckar. En dag när vi inte ens kunde tänka tanken på att värdera någon annans tro och tankar.

Jag vet att det inte går. Jag vet att det bakom mycket av allt det där faktiskt ligger uppriktig, god vilja att göra Guds vilja och förkunna Hans ord rent och klart. Jag vet att det på sitt sätt är nödvändigt, och ett sundhetstecken Och jag vet att arvssynden gör att det inte går att klandra någon mer än någon annan. Jag vet.

Men det vore så väldigt vilsamt, som omväxling, liksom.

Ofattbart?

Obegripligt. Ofattbart.

Orden kommer för en bara man läser några rader från rapporteringen från rättegången i Oslo, eller ens tänker på det som hände den 22 juli. För oss som stod utanför och inte är personligt drabbade, är det liksom för extremt, för absurt, för skruvat och för grymt för att omfatta med tanken, och ännu mindre med känslan

Men gärningsmannens tankegångar och bevekelsegrunder, de går faktiskt att förstå. Det är inte logik och koherens som saknas i dem, utan sanning och rätt. Han beskriver världen och det som sker här, på ett sätt som inte är sant. Han förkunnar en lära som inte är riktig. Han beljuger själva livet. Breiviks ideologi, som han dessvärre delar med många andra, är inget mysterium. Den är en dödsdyrkande lögn.

Gemenskap som förpliktigar

I kyrkan där jag tjänstgör, läser vi allt som oftast evangelietexten på både svenska och arabiska. Det har vi gjort i några år - ungefär lika länge som den gudstjänstfirande församlingen där bestått till ungefär 25% av människor som talar både svenska och arabiska i alla andra sammanhang. Ofta, men inte alltid, har de sina rötter i Irak, som de fått lämna bland annat för just sin kristna tro. De kommer med största sannolikhet inte till S:ta Ragnhild för att höra en text på arabiska - hela mässan firas på arabiska på flera ställen i Södertälje med omnejd, varenda söndag, utan för att det är just där de vill fira gudstjänst, helt enkelt.  Man går till S:ta Ragnhild för att det är närmast, för att de tycker om stämningen eller liturgin eller själva rummet. Eller så går man dit för att man råkade hamna där av en slump och började trivas. De arabisktalande har med andra ord inga andra skäl att gå i kyrkan just i Ragnhild än de flesta svensktalande som går dit.

Den där textläsningen, den tar på sin höjd fem minuter - oftast inte ens det. Och för min del har det nämligen aldrig känts som om den arabiska textläsningen är ett inslag som bara är till för en viss grupp i församlingen, något som vi som har svenska som modersmål liksom ger på nåder åt dem som är uppvuxna med arabiska. Jag ser det snarare som ett resultat av hur församlingen de facto ser ut och är. Gudstjänsten ska spegla vår verklighet, säger vi ofta, och för oss som firar gudstjänst i S:ta Ragnhilds kyrka är verkligheten ibland tvåspråkig - oavsett hur mycket arabiska respektive svenska vi talar och förstår.  Vad är då mer naturligt, än att läsa Bibeln på båda språken när vi firar gudstjänst tillsammans? Det blir lite långt, lite krångligt, alla förstår inte allt hela tiden - men det är ju så det är hos oss alla dagar. Så därför läser vi en text på två språk. Som ett tecken på att vår gudstjänst är just vår, just här och just nu - och på att Guds ord  är  precis detsamma oavsett på vilket språk det läses.

Dessutom - och det tror jag att jag bloggat om förut - blir de två språken ytterligare en påminnelse om att oavsett alla våra olikheter i fråga om språk, hudfärg, erfarenheter och traditioner, så är mässan en plats där vi faktiskt möts på helt lika villkor. Vid nattvardsbordet får alla precis lika mycket. Vi får Kristi kropp och blod, för oss personligen utgiven och utgjutet. Varken mer eller mindre. Det görs ingen åtskillnad - för alla är vi delar av en och samma kropp.  Nattvardsgemenskapen är en gemenskap som förpliktigar. Till att visa varandra respekt och kärlek och inte minst fördragsamhet, när olikheterna irriterar och provocerar oss. Vi är lemmar i Kristi kropp och han vill att vi ska vara ett i honom. Även om vi inte förstår riktigt allt som den andre säger.

Mentalt belägrad

 

Jag läser Lena Anderssons krönika från lördagens DN, och blir ruggigt ambivalent. För å ena sidan, så sätter Andersson fingret på något mycket intressant, nämligen den makt som kan ligga i maktlöshet, och den kraft som kan ligga i att anses förtryckt. När hon skriver "Vi söker alla förtrycket. Att ha haft förtrycket är att ha det alltid. I en tid inställd på kollektiv botgöring kan man ha frihetens och förtryckets fördelar samtidigt. Med underläget följer förmåner av utpressningskaraktär, därför söker även styrkan svagheten"  så känner jag faktiskt igen mig. Jag känner igen det från mitt eget liv - hur jag själv agerar ibland, hur jag spelar på det faktum att jag är kvinna/högkyrklig/allergiker/barnlös eller vad det nu kan vara som jag, medvetet eller omedvetet, spelar ut mot andra för att sätta mig själv i offrets överläge och därmed få som jag vill. Jag känner igen det från Svenska Kyrkans hierarkiska spel, där kvinnliga prästers offerstatus på vissa håll (och definitivt inte alltid av prästvigda kvinnor själva) omhuldas för att kunna användas som debattredskap. Jag känner igen det från diverse sociala sammanhang, där man på olika sätt hamnar i devisen "den som det är mest synd om får bestämma". Människan är sådan, helt enkelt. Vi tar överläget där vi hittar det. Och via andras dåliga samvete är det ofta lätt som en plätt.

Det är sedan jag blir lite brydd. Det där med korset som mallen för allt lidande. Jag förstår hur Lena Andersson menar, och jag hade kunnat köpa resonemanget om kristendomen hade varit en läroreligion fullt ut, där Jesu bidrag till eftervärlden var hans förkunnelse och moraliska föredöme, för vilket han fick lida och dö och sedan förbli död, men efterföljd och efterlevd i lära och liv, så att säga. Utan uppståndelsen, skulle korset kunna bli en mall för hur man skaffar sig makt genom att vara ett offer. Det skulle kunna vara en sentimental bild av hur godheten får lida, en förebild i plågad förträfflighet för den egna godhetens skull, liksom. Utan uppståndelsen skulle man kunna byggt hela kristendomen på anklagelser och skam - men då tror jag inte den hade hållit i längden. Inte ens med hjälp av förföljelserna i Romarriket. Det hade blivit för tråkigt.

Men när man lägger på uppståndelsen, och segern över döden, lidandet och ondskan på resonemanget, blir det svårare att se korset som ett förhärligande av lidandet. Åtminstone om man tror, eller vill tro, på uppståndelsen. För då blir anklagelserna, och offret inte längre det mest centrala med vare sig Kristus som person, eller kristendomen som lärosystem. Det är inte på korset vi vill vara i ett evighetsperspektiv, det är i evigheten. Det är inte martyriet i sig som är målet med att följa Kristus - utan gemenskapen med Gud. Korset är inte något som enbart påminner oss hur illa vi gjort och gör Jesus genom våra synder - det är också något som påminner om en förlåtelse som inte bara utplånar våra egna synder, utan också de synder som vi är beroende av, när vi vill ge oss själva offermakt. När vi läser berättelserna om lärjungarnas möten med den uppståndne, är det inte förebråelse och anklagelser det handlar om i första hand - och de som finns, kommer inte från Jesus, utan från lärjungarna själva. Han går inte runt och petar i sina sår, eller ojar sig om hur ont det gjorde att bli uppspikad och långsamt bryta ryggen. Han förebrår inte dem som lämnade honom ensam, och han förhärligar inte dem som stod kvar. Det finns inga anklagelser i missionsbefallningen, direkt.

Visst, genom kyrkohistorien har både korsdödens och martyriets lidande både förhärligats och romantiserats - främst av dem som inte själva varit med om det. För det är ädelt, och exotiskt och, som sagt, något som kan ge makt, eller åtminstone anseende. Och visst har detta missbrukats av kristna ledare, familjeöverhuvuden och teologer för att med skammen och skulden som redskap styra, manipulera och trycka ned människor. Men är detta verkligen unikt för kristendomen? Är detta inte ett beteende som ligger i mänskligheten generellt, att göra makt och förtryck av religion och ideologi? Vi tar våra överlägen där vi hittar dem, som sagt. Den det är mest synd om vinner också i de mest sekulariserade miljöer, och i miljöer som präglas av en, eller flera andra religioner.

Kyrkohistorien är ingen munter historia när det kommer till makt och maktmissbruk. Kristen tro och lära har missbrukats lika mycket som någon annan - kanske till och med mer. Men genom alla tider har berättelsen om Jesu lidande och död varit något som burit enskilda människor genom det verkliga lidande som sannerligen vare sig varit romantiskt eller givit någon offermakt utan precis tvärtom. Korset har kunnat ge gemenskap i den totala ensamheten, hopp i den största smärtan, och inte minst visshet om förlåtelse också för det man skäms för allra mest. Och det beror inte främst på att Jesus led och dog på korset - utan på att han uppstod och lever. Det är nämligen inte anklagelserna, utan tron på livets, förlåtelsens och kärlekens seger över döden, anklagelserna och hatet, som mentalt belägrat oss som tror på Kristus.

Det här kanske är rörigt och motsägelsefullt. Och jag fattar, det gör jag verkligen, att för den som inte är kristen, kan det jag skriver verka fullkomligt absurt och det som Lena Andersson skriver helt logiskt. Det är lite det som är grejen.

Påskafton!

Långfredag

Inte bara president...

...utan teolog och präst också - läs mer om Joachim Gauck här och här. För den som behärskar tyska, finns första presidenttal att läsa här.

Stilla Veckan, Stora Veckan, Passionsveckan...

...viktig vecka har många namn. Jag föredrar Stilla Veckan, för då kan man i alla fall föreställa sig någon form av stilla allvar inför det som komma skall. Vad tycker ni?