Korsoffret nu och då

Men ni är ju Jesu vänner! Därför ska jag berätta lite om Guds hemlighet för er: 
Människorna hade varit olydiga och gjort så mycket ont att Himmelens port stängdes. Ingen kunde komma in där längre. Ja, ingen kunde öppna porten. Bara Jesus kunde. Det var därför Jesus kom till oss. När vi ser Jesus på korset, då ser vi inte att han håller på att öppna himmelens port. För den kan vi inte se - ännu. Men vi ser att Jesus lider och har det svårt. Ändå är vi glada. För tänk, han klarade det! Och nu är porten öppen för alla Jesu vänner.

Ovanstående är hämtat från "Jesus går här fram", ett barntimmematerial från 1970-talets mitt, (utgivet av Kyrkans Ungdom i Linköpings stift, barn- och familjesektionen.) Det är tänkt för fyra- och femåringar, och alldeles oavsett vad man tycker om det pedagogiska anslaget, är det rätt intressant att sätta det i kontrast till ett annat, betydligt modernare citat, nämligen det som Tuulikki Koivonen Bylund sade apropå samma ämne i en intervju i onsdagens SvD:

"För dagens människor är det blodiga offret på korset ofta tämligen svårsmält. – Det är snarare vad han sa och gjorde som kan inspirera:"

Jag svänger mig med ytterligheter här, det vet jag. Lite skurna ur sitt sammanhang är de också. Men samtidigt är biskopens ord ovan inte på något sätt unika för henne, dessa tankegångar går igen i många resonemang och verksamheter i Svenska Kyrkan just nu, och barntimmematerialet jag citerade först var kanske lite "edgy" även för sin tid - men sannerligen inte extremt på något vis.

Vi tycks alltså faktiskt ha närmat oss ett läge, där sånt som ansågs vara rimlig teologisk nivå för en femåring på 70-talet, inte anses funka för en 40-åring av idag. Det känns inte helt 100.

Är korset verkligen så jobbigt?

Ett drygt år efter Ulla Karlssons debattartikel om att "plocka bort talet om synd, skuld och slaktade lamm" i Kyrkans Tidning, är biskopen i Härnösand inne på något snarlikt, när hon i en intervju i SvD säger att "för dagens människor är det blodiga offret på korset ofta tämligen svårsmält. Det är snarare vad han (Jesus, mitt tillägg)) sa och gjorde som kan inspirera: Att gå i hans fotspår, icke-våldets väg i solidaritet med de marginaliserade och fattiga. Att ta de maktlösas perspektiv, de som lever i utanförskap, som man säger nuförtiden.

Biskop Tuulikki säger förvisso inte att hon vill avskaffa talet om korsoffret, eller ens att offertanken skulle vara felaktig, och hon är glasklar ifråga om uppståndelsen och Jesu närvaro i den mänskliga kampen. Men jag undrar ändå - är det där med korset verkligen så besvärligt, att dagens människor väljer bort det, och istället ser Jesus enbart som en moralisk förebild och en medvandrare i livet? Och vilka är dessa dagens människor, som skulle resonera så? Kyrkfolket, som firar gudstjänst och går på dagträffar och församlingsaftnar och sitter i kyrkorådet? Eller de som är lojala med kyrkan men mest går dit för att tända ljus, eftersom de trivs bäst med enskild andakt och sin eget sätt att vara kristen? Eller är det vad människor som inte kallar sig kristna, säger när de ska förklara varför de inte är det? Jag får liksom inte bilden att stämma med de människor i alla dessa kategorier och alla varianter på dem, som jag träffar. Tvärtom, de flesta jag träffar som har problem med korsoffret är faktiskt teologer.

Att ta mig själv som exempel är bara dumt, jag är alldeles för insyltad och inpregnerad med gammaldags försoningstro ända sedan jag var ett embryo. Jag misstänker dessutom att detsamma gäller för inte så få av mina läsare. Men inte för alla, och därför frågar jag er andra, oavsett om ni definierar er själva som kyrkokristna eller kristna-på-ert-sätt eller kristna-rätt-och-slätt eller agnostiker eller skeptiker eller ateister - vad tänker ni om Golgata? Om korset, döden och offertanken? Om blodet, skulden och det slaktade lammet? Jag är verkligen nyfiken. På riktigt!

Välkommen, biskop Åke!

Kyrkans Tidning rapporterar att Åke Bonnier just blivit vald till biskop i Skara. Skara är inte mitt stift, och jag känner inte Åke Bonnier personligen (vi har varit i samma rum, men aldrig pratat med varandra) men har under många år läst hans blogg, och den bild jag får av honom där, är bilden av en varm och innerligt Kristusälskande person som eftersträvar gemenskap i Kristus också när olikheter och åsiktsskillnader vill splittring och motsättning. Jag delar inte Bonniers tålamod, och inte heller alla hans teologiska slutsatser och ståndpunkter (med vem gör man för övrigt det?) men jag känner stort förtroende för honom som präst, och nu också som biskop.

Begravd i barntimmar

Denna vecka ska ägnas åt intensiva analyser av Kyrkans Barntimmar-material från 1970-talets slut och 1980-talets början. Jag har precis kommit igång med att sortera, läsa igenom upplägg och studieplaner och inser alltmer vilken teologisk skatt som ligger gömd mellan dessa papperspärmar. Ni kan förvänta er många återkomster i ämnet innan deadline inträder på nyårsafton!

Dagens Kyrka

Idag har en ny bloggportal sett nätets ljus, eller hur man nu ska uttrycka saken. Där har Sofia Lilly Jönsson, Gabriel Fjellander och Mattias Thurfjell samlat länkar till olika bloggare med koppling till Svenska Kyrkan. Själva beskriver de idén med Dagens Kyrka så här:

"Den svenskkyrkliga debatten är bred. Ofta märks det tydligast på bloggarna. Vi har valt ut skribenter med perspektiv som belyser olika sidor av Svenska kyrkan. Här finner du initierade kommentarer skrivna under eget namn. Detta är ingen gemensam plattform, ingen politisk positionering, inget försök att visa allt. Skribenterna står för vitt skilda åsikter, ja ofta talar de emot varandra. På den mångfalden känner vi igen vår kyrka. Varje blogg har sin egen ton. Engagerade samtal om det som är angeläget i Svenska kyrkan idag pågår här sedan flera år. På bloggarna hörs många röster. Välkommen att lära känna dem. Det kostar inte 250 000 kronor - det kostar faktiskt inte en krona."
(www.dagenskyrka.se 120327 kl. 10.30 )

Givetvis känner jag mig stolt och hedrad över att höra till de bloggare som hamnat under Dagens Kyrkas paraply, och hoppas att de eventuella nya läsare som hittar hit den vägen ska känna sig varmt välkomna hit!

Kyrkans Tidning skriver om Dagens Kyrka.

Biskoparna och stressen

Enligt Kyrkans Tidning ställer Forum för prästvigda kvinnor i ett brev till biskopsmötet frågan om vad biskoparna tänker göra för att uppmärksamma kvinnliga prästers stressiga arbetssituation. Detta efter uppgifter från Försäkringskassan om att kvinnor som är präster är starkt överrepresenterade bland de som sjukskrivs på grund av stressrelaterad sjukdom.

Vad nu biskoparna kan göra åt den saken. Klokt nog är även Svenska Kyrkans arbetsgivarorganisation vidtalade, men man önskar ändå att biskoparna ska lyfta frågan - "inte minst teologiskt". Det undrar jag, om det är så där alldeles riskfritt.

För arbetsrelaterad stress är inte en teologisk fråga. Det är en fråga som handlar om hur en arbetsplats fungerar, om ledarskap, strukturer och det som slarvigt kallas kulturer. Det handlar om att anpassa verksamhet efter resurser, det handlar om att fördela arbetet rättvist mellan de anställda, det handlar om att ha kontroll och överblick över sitt arbete och det handlar om att ställas inför realistiska förväntningar, både från omgivningen och från sig själv. Det handlar om att organisera så att alla vet vad de ska göra, och vad de är ansvariga för, och vem de ska gå till om något kör ihop sig. Det handlar om att kommunicera så att alla på arbetsplatsen vet sina skyldigheter såväl som rättigheter. Självklarheter i teorin, men ack så svåra i praktiken. Inte minst för Svenska Kyrkans församlingar, verkar det som.

En annan teoretisk självklarhet, är att kvinnor och män ska behandlas lika på arbetsplatsen. Inte bara löne- och förmånsmässigt, utan också socialt, när det gäller förväntningar, bemötande och inflytande. Det funkar inte heller så bra i praktiken. I Svenska Kyrkan, såväl som på andra ställen, förekommer det att en kvinna måste prestera mer än en manlig kollega för att uppnå samma sociala reaktioner, så att säga. Vare sig skillnader i lön och ansvarsfördelning, lilla-gumman-kommentarer, eller för den delen män i 55-årsåldern som tar ordet från 28-åriga kvinnliga kollegor på möten, eller helt enkelt låter bli att svara på deras frågor, är unikt för Svenska Kyrkan. Det förekommer hela tiden. Överallt. Den stora majoriteten av de som sysslar med det och/eller låter det fortgå, skulle dessutom, om de fick frågan, med bestämdhet hävda att kvinnor och män är lika mycket värda, ska ha samma rättigheter och (oavsett om man räknar med Guds existens, lustigt nog) ska ha samma möjligheter att vigas till präster.

Alla mellanmänskliga relationer kan diskuteras utifrån ett teologiskt perspektiv, visst.

Men frågan är om inte ett konstruerat teologiskt resonemang från biskopsmötet om just prästvigda kvinnors arbetsrelaterade stress, kan vara ett ytterst effektivt sätt att ytterligare skjuta upp arbetet för en god, jämställd arbetsmiljö i Svenska Kyrkan. Oavsett om man explicit drar in ämbetsfrågan (som tjänat som ursäkt för att inte ta itu ordentligt med de praktiska jämställdhetsfrågorna i åratal) eller ej, så tror jag att det finns en avsevärd risk att resultatet blir att diskussionen börjar handla alldeles för mycket om just prästvigda kvinnor, och alldeles för lite om arbetsmiljö, jämställdhet och allmänt folkvett.

Om arbetsmiljön i Svenska Kyrkan är så dålig att människor - det kvittar vilket kön och vilket yrke de har -  blir sjuka av stress, då handlar det om att med utgångspunkt i t.ex. Matt. 7:12 föra ett teologiskt samtal om hur man hittar anständiga former att arbeta tillsammans. Därefter kan alla kyrkotjänare med fördel göra just det. Arbeta, alltså. För bakom varje människa, man eller kvinna, som arbetar för mycket, står det i allmänhet en annan människa, man eller kvinna, som arbetar för lite.

Måndag

På måndagsförmiddagar brukar jag ofta blogga. Så inte idag, för min man tyckte vi skulle testa en för oss ny promenadrunda. Mycket entusiastiskt gav vi oss iväg längs med Moraån i Järna. Där såg det efter ett tag ut ungefär så här (och det vita är inte dimma utan någon typ av vässad hagelsnö):

 När vi hade stretat fram genom denna snöyra ett tag och ropat på Gullspira, såg jag ut ungefär så här:

 

Idag blev det ingen litania...

...förrän nu:

Sån som jag aldrig skulle bli

För sisådär drygt tio, nästan femton år sedan, precis i början av min prästutbildning, fanns det få saker som retade mig så mycket som det jag uppfattade som grådassiga ståndpunkter. Präster i medelålderns som sa saker i stil med "när jag var yngre visste jag alltid precis vad jag tyckte och tänkte - men nu, när jag levt längre och har fler erfarenheter är det mera komplicerat". Eller som pratade om gråzoner, och raljerade om "de svart-vita svaren" och "den ungdomliga tvärsäkerheten".

Inte för att jag alltid hade så där glasklara åsikter själv, och sannerligen inte om allting - men det var den där kopplingen till erfarenheten som störde mig. Som om åldern gav vishet, liksom. Som om man inte kan ha erfarenheter att grunda ståndpunkter på när man är tjugo, likaväl som när man är femtiofem.

Inte för att jag är femtiofem, direkt, men nu sitter jag ändå här, med diverse gråzoner i mina egna ståndpunkter, som jag inte hade förut. Vilket på sätt och vis stör mig lite - för sådan skulle jag ju aldrig bli - men samtidigt gör att jag förstår dem som jag störde mig på då lite bättre.

För det behöver inte handla om egenförvärvad livsvisdom, att man får svårare och svårare att definiera omvärlden utifrån tydliga kategorier. Tvärtom, det som fått och får mig att ompröva mina ståndpunkter, är andra människor erfarenheter och ståndpunkter. Inte heller behöver gråzoner på ett område betyda, att man blir grå helt och hållet. Faktiskt tycker jag det verkar som att ju gråare vissa saker känns, desto svart-vitare blir andra. Till exempel - ju mindre intresserad jag blivit av att definiera och kategorisera enskilda synder, desto mer och plågsammare medveten har jag blivit om syndens makt och behovet av frälsning. Ju mindre jag brytt mig om vem som hör till vilken fromhetsriktning - desto mer fäst har jag blivit vid vissa av mina egna sammanhang. Och så vidare. Kanske är det slump - kanske är det direkta orsak-verkan-samband. Jag vet inte och jag bryr mig inte heller. Eller jo, det gör jag, men jag försöker sluta.

Jag gillar fortfarande inte gråzoner. Men jag börjar inse, att de kanske finns för att det ska bli lättare att uppskatta det som är svart och vitt. Och om svart och vitt rör på sig, så måste de ju kladda ihop någon gång. Och då blir det grått.

Kvinnor och alla andra människor

I torsdags blev jag gratulerad. Till min kvinnlighet och min existens. Flera gånger. Med en tydlig, om än outsagd, förväntan på att jag skulle bli glad och tacksam. Eller i alla fall road.

Det blev jag inte. Först blev jag lite brydd. Sedan blev jag sur. Över att Internationella kvinnodagen, som borde vara en påminnelse om att det faktum att kvinnor också är människor, och därmed ska ha mänskliga rättigheter och friheter, på många håll blivit en dag då man, hur skämtsamt och/eller välment det än må vara,  framhäver att kvinnor är en särskild sorts människor, som därför ska ha en egen dag. En egen dag med speciella bakelser, rosor, gratulationer eller sentimentala påminnelser som hur fantastiska, varma och mjuka vi är. En dag med jippon som handlar om kvinnor som kvinnor - inte om kvinnor som människor. Och det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Som om de övriga 364 inte per automatik var kvinnors, lika mycket som mäns. Som om kvinnors rättigheter är något som ges dem av nåd från dem som egentligen äger dem, istället för något kvinnor haft sedan skapelsen men som orättfärdigt tagits och dagligen tas från dem. Som om Internationella Kvinnodagen var en dag för män och mäns sammanhang att visa hur duktiga de är på att dela med sig - och inte en dag för att påminna oss alla om att så länge män och kvinnor över hela världen inte åtnjuter samma fri- och rättigheter, finns det inga skäl att gratulera någon.

Spindelkvinnorna

Spindelkvinnorna, som varit bloggens "kodnamn" för nätverket Kvinnorna kring Jesus, är idag föremål för en artikel i Dagen. Om vårt upplevda behov såväl som vårt syfte kan och får man givetvis tycka både det ena och det andra - men för mig personligen, och för många av mina nätverkssystrar, har nätverket verkligen varit något gott. Det har gett mig nya vänner, ny kunskap, fördjupning i min tro och - inte minst - utmaningar i att betrakta både mig själv, och min kyrka, från synvinklar som jag inte testat förut.

Jag säger bara...

...läs!