Om att hantera arvsynden

Strängnäs stift har givit ut en Codex Ethicus för präster och diakoner. Den handlar, kortfattat beskrivet, om hur präst- och diakonlöftena ska påverka vardagen för ämbetsbärarna - på arbetsplatsen såväl som i privatlivet. Vi som är vigda har via våra kontraktskonvent fått vara med och påverka både innehåll och formuleringar under arbetets gång, innan den slutgiltiga versionen kom ut i somras.

Man skulle kunna tycka att det är onödigt. Behöver vi verkligen Codex Ethicus om vi har Bibeln och den faktiskt rätt vältetablerade så kallade kristna etiken? Och ska och behöver stiftet verkligen lägga sig i våra församlings-, arbets-, och privatliv?

I den bästa av världar vore det onödigt. Men den verkliga världen är det dessvärre så att vare sig Bibel, etik eller sunt förnuft alltid fungerar. Codex Ethicus handlar därför inte bara om det rekommenderade sättet att hantera sin relation till vigningslöftena, församlingen, kollegorna och det privata - utan om hur vi ska göra när det så att säga gått åt skogen. Codex Ethicus tar ned principerna på jorden och applicerar dem på verkligheten, sådan den de facto ser ut - vad ska vi göra när äktenskapet spruckit och en ny relation påbörjats med en kollega eller församlingsmedlem? Hur ska vi hantera gråzonerna mellan personliga och officiella relationer? Hur ska vi hantera pengar när vi inte riktigt vet för vem de är avsedda? Hur ska vi kombinera ärlighet och respekt i den inomkyrkliga ekumeniken? På det sättet blir Codex Ethicus på en gång en vägledning när vi, eller någon annan, hamnar i valsituationer, tveksamheter och gråzoner, och ett konkret bevis på vad stift och domkapitel så att säga väntar sig. Den är ett hjälpmedel, snarare än ett kontrollmedel, både för ämbetsbärarna och för de människor vi är satta att tjäna, ett sätt att göra det bästa av det faktum att arvsynden omfattar alla. Därför gillar jag Codex Ethicus, och är tacksam att den finns.

Om man umgås med femtonåringar hela dagarna...

...så börjar man till slut prata som en. Bara så ni vet. Fast jag har fortfarande inte lärt mig riktigt hur man använder ordet "värt".

Den onda måsen - tredje sommaren

Sankta Ragnhildsgården har, för minst tredje året i rad, blivit med husmås. Först var det två små måsbarn som vaggade runt och skrek och blev matade av sina svårt aggressiva föräldrar. Nu är det bara en kvar, och den får uppenbarligen klara sig själv.

För komminister ornitofobiker, är det med andra ord förenat med avancerad kognitiv beteendeterapi att göra utomhusförflyttningar inom arbetsplatsen. Lite beroende på måsens placering, väljer jag allt som oftast att ta omvägar inomhus, istället för att riskera närkontakt. Vilket kanske inte är någon långsiktig lösning, men jag har andra saker att lägga min tid på, än på att provocera fram måsrelaterad ångest.

Men, tänker ni, det är ju bara en fåååågel. En liiiiten sööööt fågel som plaskar i vatten och traskar runt och är sällskaplig. Och visst, det stämmer. Jag kan dock meddela att det inte är det enda den gör. Den äter sopor och bajsar okontrollerat, ju närmare entrén desto bättre. Den störtdyker mot folks smörgåsar och fikabröd och har förmodligen en hel del ohyra. Som en råtta med vingar, skulle man kunna säga. Dessutom går den till bajs-attack om den känner sig trängd - och det tycks den göra tämligen lätt.

Så, jag inser att jag inte kommer få min vilja fram och få måsen oskadliggjord. Men jag tänker framhärda i att den är en vidrig flygråtta så länge den bor kvar. Måsar är bäst på TV. Eller inte alls.

Inte alla dagar...

...känner man sig som den mogna, ansvarstagande och välgrundade vuxna människa man faktiskt har blivit. Utan snarare som den oroliga sextonåring man en gång var.

I sådana lägen är Spotify en välsignelse. Där finns nämligen musiken som tröstade och piggade upp då, och den funkar, märkligt nog lika bra fortfarande. I alla fall på mig.

Förklaringsdagspredikan

Det finns ett grekiskt ord, som heter kalon. I översättningar av Gamla Testamentet till grekiska, så används precis det ordet för att beskriva hur Gud ser på sin skapelse, och ser att "det var gott". Kalon betyder alltså inte bara "bra" sådär i största allmänhet, utan det betyder att något är underbart, fantastiskt - paradisiskt, om man så vill.

Och precis det här ordet, kalon, använder evangelisten Markus när han citerar Petrus ord på förklaringsberget - Rabbi, det är bra att vi är med. Den svenska översättningen blir därmed lite klen - det Petrus säger är inget konstaterande i stil med "Ja, det här var ju en kul grej att vara med om" utan en skräckblandad, förvirrad hänförelse inför något som är på djupet gott, ja, faktiskt en liten bit av himmelriket som för en stund finns närvarande på jorden. Det som Petrus, Johannes och Jakob fick vara med om, var inte bara bra - det var fullkomligt gott, eftersom det var Herrens härlighet de såg.

De flesta av oss går genom livet utan upplevelser av det här slaget. Jesu förhärligande var en andlig upplevelse av det mer avancerade slaget, en sådan som de flesta av oss inte ens kan föreställa oss. Precis som att Mose fick se Herrens ansikte, och precis som Jakob brottades med Gud, Maria mötte ängeln Gabriel och Paulus fick se Jesus på vägen till Damaskus. Sådana saker händer inte så ofta, så därför finns det väl dokumenterat, när de väl händer. Men att intensiva andliga upplevelser av det mer spektakulära slaget är ovanliga, betyder inte att de flesta av oss aldrig kommer att erfara Guds härlighet alls. Tvärtom. De flesta kristna människor har någon gång upplevt Guds närvaro och härlighet på ett extra påtagligt sätt - vi har upplevt starka bönesvar, underverk med den egna eller närståendes hälsa, en extra dimension i lovsången eller känslan av att en bibeltext talar rakt in i livet på en. De flesta upplever någon gång stunder då det är som om gränsen mellan himmel och jord suddas ut och saker och ting liksom faller på plats, i jublande glädje, stilla tacksamhet eller efterlängtad klarhet.

Stunderna kommer, som sagt, men de är inte många. Hur gärna vi än önskar det, så kan vi inte leva våra liv på andligt max hela tiden. När det går lång tid mellan dem, är det lätt att tappa styrfarten såväl som hoppet. När de väl händer, vill vi så gärna klamra oss fast vid de här guldögonblicken, då vi känner oss säkra i tron, omslutna av kärlek och uppfyllda av anden. Vi vill, som Petrus på förklaringsberget, bygga oss en koja och stanna där jämt. Det är ingenting konstigt eller dåligt i sig - Guds kärlek och härlighet är ingenting man ska tröttna på, eller vilja avvara. Men det funkar ändå inte. Också vårt andliga liv är indelat i fest och vardag. Också när det gäller vår tro, så handlar det om att både ta emot och om att ge ut. När våra gyllene ögonblick är över, så står vår kallelse kvar. Petrus, Jakob och Johannes gick ned från berget, de följde Jesus och ägnade sina liv åt att i ord och handling säga till andra människor: Detta är Guds älskade son. Lyssna på honom.

Deras uppdrag är också vårt. Berättelsen om hur de fick vara med när Kristus förhärligades på berget, såväl som våra egna och andras berättelser om hur Gud uppenbarat sin härlighet på jorden, de är nådegåvor som rymmer en kallelse. En kallelse att följa Jesus från det goda ögonblicket, ut i vardagen, och tjäna honom i ord och handling. En kallelse där vi får hämta mod och styrka i det vi upplevt, eller hört andra vittna om, som får bära oss mellan våra härlighetsögonblick, stora som små.

För att vi ska orka, och för att vi inte ska gå bort oss på vägen, finns Guds härlighet i Kristus också nedlagt i det som är vårt kristna vardagsliv, i de enkla rutinerna och vardagligheterna. Kristus är närvarande i vår rutinmässiga aftonbön, i söndagens gudstjänst, i våra spontana bönesuckar och i vår gemenskap med varandra. Den här vardagshärligheten, den är faktiskt lika mycket värd som de mer intensiva upplevelserna. Även när Jesus inte är självlysande vit inför ögonen på oss, så är han ju här. Mitt i livet, för att dela det, för att rädda oss från döden och för att sända oss ut i sin tjänst. Han är här, och han har lovat att aldrig lämna oss. Han är här, vi är hos honom och det är i sanning gott. Amen.

Det ligger en död fisk på min tomt, mamma!

Igår upptäckte jag något konstigt när jag klev ur bilen. På grusgången, bredvid rabatten, låg något som jag först trodde var en ovanligt tjock och torr pinne, men som jag vid närmare okulärbesiktning upptäckte var en död fisk, som nog varit död rätt länge eftersom den var stel och förtorkad till en sådan grad att man inte kunde se vilken sorts fisk det en gång varit. Dessutom var den lite tuggad på.

Först blev jag paranoid. Hästhuvuden på trappan har man ju hört talas om, liksom. Sedan insåg jag det långsökta i att någon skulle ha ett sådant agg mot oss att vederbörande letade reda på en ihoptorkad fisk och kastade in den i vår rabatt. Dessutom insåg jag hur fånigt det var att ens tänka tanken, så jag slog bort allihop.

Mor och far konsulterades och skyllde på katten. Katter brukar ju tycka om fisk, och Melanchthon är inget undantag. Men hennes revir är starkt begränsat eftersom hon är så feg, och ingen av våra grannar kan rimligtvis tänkas ha småfisk liggande framme i trädgården så här mitt i sommaren.

Så vi (eller mest jag egentligen) bestämde oss för att den skyldiga måste vara en fågel. Både kajor och skator och en och annan mås frekventerar vår trädgård mer än vad som känns trevligt, och fisken är inte större än att de kan ha tagit den i näbben, tuggat lite på den, funnit den torr och oaptitlig och sedan placerat den på min grusgång. Typiskt äckligt fågelbeteende. Jag borde ha flyttat fisken till komposten men jag kände mig inte så sugen på att ta i den, så jag lät saken bero. Vilket jag inte borde gjort, för nu är den uppäten. Av Sarro.

Somligt provocerar mig mer än annat...

...och det gäller exempelvis folk som anmärker på sina medmänniskors kroppar. Allra särskilt om det sker med utgångspunkt i de egna estetiska preferenserna. Så med andra ord - är svenska män på stranden, och deras badbyxor, så obehagliga att se på, så är det bara att stanna hemma eller med debattörens egna ord retirera "bakom en stubbe eller buske."

Visst, hänsyn till omgivningen kan vara ett skäl att hålla sig i fysiskt god form - men då handlar det om att orka ta aktiv del i sitt familjeliv och inte dö ifrån sina närstående i förtid, inte om att anpassa sitt utseende till lättäcklade kroppselitisters preferenser. Och även om det inte är nyttigt att vara alltför överviktig, så är det, faktiskt, vars och ens personliga ensak och ansvar.

Siepen tar upp just hälsoaspekten på det hela i slutet på sin artikel - men det hade varit avsevärt lättare att ta honom på allvar, om han inte först ägnat halva artikeln åt att gnälla och gny över hur motbjudande han tycker att andra människor är.


PS Sofia Lilly Jönsson - jag har ingen humor ;-)

Om det är sant, är det illa...

...och om det inte är sant, så är det också illa, fast på ett annat sätt. Sjätte budet eller åttonde - oavsett vilket är det gäller i fallet Littorin, så finns det en sak som är säkert och det är att alltsammans är tragiskt och ovärdigt. Det är ungefär det enda man kan vara säker på, för resten vet den stora majoriteten av oss ingenting om. Vem ljuger och vem talar sanning? Vem är offer och vem är förövare? Är saker och ting alltid vad de ser ut att vara?

Det är klart att de inte är. Men också klart att det en gång ska bli - inför ögonen på den som vet och ser allt, men ändå älskar fullkomligt.

Det finns ingenting gömt, som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt. Därför skall också det som ni sagt i mörkret bli hört i dagsljuset, och det som ni har viskat i enrum skall ropas ut från taken.
Lukas 12:2-3

Nejdå, jag har inte lagt ned...

...jag har bara haft semester. Bildbevis nedan

Kårarp, vackrast på jorden

Sarro - hundarnas hund

Guddottern tycker också att Sarro är fin

Här är ganska tråkigt, jag vet...

...men det händer föga av intresse i mitt liv så här i den sista semesterveckan. Det som händer i den kyrkliga såväl som i den världsliga omvärlden, det måste jag fundera lite mer på innan jag bloggar om det. Men jag kommer tillbaka, som alltid.

Svartrockssvängom

Markus och Ebba (samt Eric Segelbergs prästvigningskaftan...)
tar sig en glad svängom på Jonsbergs kyrkogård.

Romantik åt folket!

Så här i stilla semestertid (för mig, alltså, som är tidigt ute i år) kanske det kan passa med en liten undersökning rörande frierier? Vilket är det bästa litterära eller filmiska frieriet enligt er? Som ni läser/tittar på om och om igen, och som får er att önska att ni inte fanns på riktigt, utan bara var en person i en person i en bok som nån har hittat på?

Jag lämnade mitt bidrag (ur Dorothy L Sayers "Gaudy Night") i förra posten, och Sofia bidrog med sitt i kommentarerna. Ni väntar jag med spänning på era!